Att vara tränare är att se individen

Att träna idrottare är med det bästa jag vet. För mig har det varit viktigt att få ge tillbaka av den kunskap och erfarenheter jag fått via idrotten. Att träna och tävla var för mig en viktig del av mitt liv som har burit mig framåt i livet i många avseénden.

Som tränare har jag insett att vem som helst kan drabbas av en ätstörning och att det är mycket viktigt att reagera i tid. När jag började som tränare så fanns det inte så mycket information om vart man kan vända sig och om vilket ansvar man har som tränare. Ätstörningar var inte något man pratade öppet om eller ens visste hur man skulle tackla om en sådan situation uppkom. Numera finns mer information och därmed växer också tränarens ansvar att läsa på och uppdatera sig så att man är bra förberedd om en sådan situation skulle uppkomma.

Idrottaren ser upp till och litar på sin tränare, och därför är det viktigt att du som tränare tänkter på hur du pratar och kommunicerar med dina adepter. Det bästa sättet är att verkligen bry sig om och vara intresserad av de personer som du tränar. Låter enkelt eller hur men det är det inte, eftersom man inte automatiskt får någons förtroende. Förtroende är något man förtjänar.

Som tränare bör vi sträva till att ge idrottaren sådan kunskap att den förstår att kroppen är idrottarens redskap och instrument och att kroppen behöver vård och omsorg för att kunna utföra fina idrottsprestationer. Kroppen behöver förutom träning också tillräckligt med bränsle och vila. Vi ska prata om träning och om sund kost och om hur viktigt det är att sova.

Vi skall vara uppmärksamma och hålla en öppen dialog och det skall vara tryggt att berätta hur man har det. Om du som tränare märker eller känner på dig att något inte står rätt till så är det bäst att ta upp saken med idrottaren. Ibland kan det också vara så att idrottaren själv vill berätta för tränaren att inte allt står rätt till. De bästa resultaten uppnås i välmående och idrottsprestationer när man kan prata öppet om saker och ting.

Som tränare behöver du inte bära hela lasset. Är det så att idrottaren drabbas av en ätstörning så bör ni fundera på hur ni kan söka hjälp. Berätta att du bryr dig om idrottaren och att du vill prata om en viktig sak. Fråga om idrottaren själv har märkt de saker nu nämner t.ex. försämrad återhämtning och diskutera hur det känns att prata om detta.

Den här fasen kan kännas som ett väldigt utmanande skede i processen, och idrottaren måste ta steget ut att ta emot hjälp. Idrottaren vill gärna fortsätta träna, och som tränare måste du då anpassa träningen till den nivå som är rimlig i denna situation och lyssna på experterna om det alls är realistiskt att fortsätta med träningen.

Personligen använder jag alltid ”vi” när jag pratar om hur man går tillväga. ”Vad tycker du om vi skulle göra på detta viset” osv. Idrotten är ett gemensamt projekt som vi båda förbundit oss till enligt det vi kommit överens om. Jag tror att det är viktigt att hålla kontakten till idrottaren och fråga hur den mår och att bara finnas till. Att vara tränare är mycket mer än att göra träningsprogram och att dra träningar.

I det stora hela borde vi inom idrotten tänka mera på att se människan och mindre på resultaten. Detta resulterar enligt min erfarenhet i – just det- bättre resultat och friskare idrottare.

Petra Stenman, sportchef
Svenska Finlands Idrottsförbund och
medlem i styrgruppen för projektet Förebyggande av ätstörningar inom idrotten

Kategorier:
Allmänt Ätstörningar