Avsnitt 9: Dövidrott

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Dagens avsnitt handlar om dövidrott. Som gäst idag har vi dövidrottarna Lina Karlsson och Emmy Nyström, med teckenspråkstolkarna som fungerar som Linas och Emmys röstar välkomna med.

Lina & Emmy: Tack tack 

• Iida: Vi börjar med två snabba frågor, vad inspirerar dig i vardagen eller i ditt arbete? Lina får börja.

Lina: För mig är det inspirerande att jag får jobba med påverkansarbete.

Emmy: Ja, jag blir inspirerad av att göra saker som jag tycker om som jag trivs med.

• Iida: Vad skulle ni nämna som en av dina favorit styrkor? Emmy kan fortsätta.

Emmy: Som idrottare så att jag är ganska snabb så snabbhet och också att jag har bra bollkontroll.

Lina: Min favorit styrka är kanske det att jag tänker mycket positivt. 

• Lotta: Fina styrkor.

• Lotta: Emmy och Lina, kan ni berätta lite om er själva, vem ni är och vad ni håller på med för tillfället. Emmy kan börja.

Emmy: Jag är Emmy Nyström och jag är 25 år gammal. Bor i Sibbo, spelar futsal eller jag började med fotboll när jag var fem år gammal. Och ja, när det nu var, kanske 14 så började jag med futsal och nu spelar jag för HIFK på FM nivå.

Lina: Jag är Lina Karlsson och jag är uppvuxen i Vasa men flera år sedan har jag redan flyttat hit till Helsingfors. Jag har många år har haft friidrott som hobby och jag har åkt skidor. Men det är några sedan jag började orientering på riktigt. 

• Lotta: Du orienterar inte bara på hobbynivå, kan du berätta på vilken nivå du orienterar.

Lina: Ja, det har jag på riktigt koncentrerat mig i att jag gör orientering på riktigt nu för tiden.

• Lotta: Helt på internationell nivå, väl? 

Lina: Jo, det gör jag. 

• Lotta: Hur länge har ni känt varandra?

Lina: Väldigt länge!  Vi var ganska små då vi träffades första gången och vi träffades via såna familjekurser där våra föräldrar lärde sig teckenspråk och  sedan dess varit liksom i kontakt.

Emmy: Vi har tagit mycket kontakt under årens lopp och Lina och Lycke bodde i Vasa. 

Lina: Ja, jag är tvilling.

Emmy:  Och jag har ensam flugit dit till er för att träffa er när jag var ganska liten. För det fanns inte så många andra döva finlandssvenskar att umgås med.

Lina: Länge har vi känt. 

Emmy: Mm-m

• Lotta: En personlig fråga, hur kom det fram att ni har en hörselnedsättning, har ni fått höra någon story eller vet ni själv eller är ni helt och hållet födda med en hörselnedsättning eller som döv?

Lina:  Jag kan börja. Mina föräldrar märkte ju ganska tidigt att jag inte hörde. Jag minns inte åldern. Det var kanske något 1,5 år eller någonting, men läkaren sa att jag var döv och sedan bestämde de att operera cochleaimplantat på mig. Men den opererades sen flera år senare. Men jag var 2 ½ år gammal då den opererades in. Jag använder CI cochleaimplantat hela lågstadiet.

Men jag har slutat använda den efteråt. Den känns inte som ett bra hjälpmedel för mig. Den hjälper inte på riktigt så mycket och jag känner mig bättre med teckenspråk så jag använder inte cochleaimplantat mera. 

• Lotta: Kan du kort berätta vad cochleaimplantat är för de som lyssnar på podcasten? 

Lina: Det är ett hjälpmedel. Det hjälper dig att höra. Det är implantat man har inne i huvudet.

• Lotta: Hur är det med Emmy?

Emmy: Jo, jag tror att det var på BB. De provar där att jag reagerar inte på ljud redan där de hade något test. Sjuksköterskorna där.

Sedan reagerade de på att jag var döv lite senare också och när jag var 5 år gammal så fick jag mitt cochleaimplantat inopererat och jag börjar tala när jag var sju år, före det hade jag nog använt teckenspråk hemma. Finlandssvenskt teckenspråk. Och så har jag gått i skolan. En hörande barn i skolan med teckenspråkstolk och då har jag också själv pratat och hört en del.

Jag tror det var när jag var 13 år gammal så opererade jag cochleaimplantat på andra öra, men det använder jag inte nu. Det hjälper inte, mig. Så jag hoppar lite här mellan två olika världar, mellan dövas värld och hörandes värld, jag har den möjligheten. 

• Lotta: Jag såg just att du tog bort din cochleaimplantat, eller? 

Emmy: Jå, Det är svårt att koncentrera mig på när jag hör liksom tala samtidigt så jag tog bort det så kan jag koncentrera mig på teckenspråket här just nu. 

• Lotta: Men intressanta sånhän detaljer som hände här som lyssnarna inte vet.

Skulle ni kunna berätta lite om teckenspråken ni använder och hur många teckenspråk finns det överhuvudtaget i världen?

Emmy: Jo, vårt modersmål är finlandssvenskt teckenspråk och här i Finland är det bara om jag minns rätt är det ungefär kring 90 personer som använder finlandssvenskt teckenspråk. Enligt UNESCO är det listat som ett hotat språk enligt Unescos kriterier. Finland har två teckenspråk, det finska och det finlandssvenska och i världen finns det ungefär ett par 100 olika teckenspråk.

Lina: Ja, det stämmer och det är många som tror att teckenspråket är samma som stödtecken att man ska använda tal och stödtecken samtidigt. Men det är ett riktigt språk som har ett eget vokabulär och egen grammatik.

• Lotta:  Det som kanske är intressant att många kanske inte tänker på. Men vad är det för teckenspråk ni använder om ni möter någon från någon annat land?

Emmy: Ja, vi brukar använda internationellt tecknande i så fall och jag själv tänker att det är nog kanske ungefär som engelska för hörande, liksom språk som man kan använda i internationella situationer och det är inte ett faktiskt språk. Det här internationella tecknet, utan det lever liksom i stunden och det är en sån här sammansättning av många olika språk. 

Lina: Själv skulle jag inte helt förstå internationellt tecknande, men om jag träffar någon annan döv som är från ett annat land. Så använder jag mer visuellt och kanske kroppsspråk och sånt, det funkar ju bra. 

• Lotta: Okej, när det diskuteras om dövidrott, används termerna som hörselnedsättning, döv och hörselskadad. Vilken term föredrar ni och varför?

Lina: Ja, det är ett tema som diskuteras för evigt. Det är jättesvårt att välja ett ord. Det finns olika termer och till exempel just hörselnedsättning, döv, teckenspråkigt.

Men själv använder jag ju att jag är döv och teckenspråkig. För mig känns det liksom både döv och teckenspråkigt liksom berättar att jag är döv och jag inte talat att jag använder inte talspråk, men att jag tecknar.

Och sen det är också tydligare att det berättar vem jag är.

Emmy: Och jag tänker kanske lite olika för att jag hör också i de flesta situationerna. Förut brukar jag säga att jag är hörselskadad. Men nu har jag mera börjat använda ordet teckenspråkigt där hör liksom identitet och kultur till så teckenspråk är kanske eller känns för mig som ett mera neutralt och ett finare ord. 

Lina: Hörselskada är en term som är ett övergrepp att då man pratar om alla som har generellt som hörselskadade eller döva eller annat, så kan man använda den termen. Men ändå det är intressant att här i Finland, Suomen Kuurojen Urheiluliitto. De använder termen:  kuuro,  döv det är många som inte känner sig liksom hörselskadade och inte döva, men det berättar ju inte. Det är inte bara döva som hör till den där gruppen, att det är också andra som har hörselskada, så det är jättesvårt att välja rätt ord.

• Lotta: Sen om man tänker också på andra, om man tänker på funktionsnedsättningar så där har ju tidigare till exempel talats om att man har en rörelseskada eller att man har en intellektuell skada eller någonting, men den termen får ju inte mer att användas på det sättet. Men det intressanta är att det har blivit det här att det är okej ändå att säga hörselskada att det kan göra att folk blir lite fundersam att är det okej eller är det en negativ klang där också? Men, här kom det ju fram att teckenspråkiga ett lätt också att säga om man vet att personen använder sig av teckenspråk.

Lina: Och de som ofta inte tycker om ordet hörselskada, de kanske säger att det känns negativt. Det är det som inte tycker om att använda ordet hörselskada för att det känns för dem att de har en negativ betydelse. Men inte för min del, för det påverkar inte, jag tar den inte på det sättet.

Gärna skulle jag använda döv eller teckenspråkigt, men det är helt okej i allmänhet om man talar om hörselskadade så det är helt okej för mig. Jag vet inte hur du tänker Emmy?

Emmy:  Jag tycker att teckenspråk är säkert den bästa termen att använda. Men jag funderar också till exempel ordet dövstum är ju ett sånt som man helst ska använda som man ser i användning i flera olika situationer. Men det känns det känns ganska diskriminerande. Vi döva,  vi är inte stumma. Vi kan producera ljud. 

• Lotta: Absolut, det gör ni ju nog!

  Emmy: Men alla tänker inte på det och då har den termen levt kvar.

• Iida: Om vi går in på idrotten, hur börjar ni med den idrottsgren som ni håller på med?

Emmy: De grenarna som jag har valt, de har kommit via familjen.

Mina föräldrar och syskon och det var självklart för mig att jag fick stöd och det var en stor påverkan till motivation och viljan att vara med i idrott. Och då man tänker på orienteringen som jag nu har börjat med så är de döva orienterare, de är flera och vi stöder varandra och så får man motivation, så det har varit viktigt.

​​Och så får man vara med i internationella tävlingar, så det är viktigt. 

• Lotta:  Hur är det med Emmy?

Emmy: Min pappa höll på med jättemycket idrott under hela min uppväxt och min bror började också med friidrott och fotbollsträningar och jag har varit med dem. Vi har nu sporta, så jag har provat lite på innebandy och alla möjliga olika grenar, men sen har hade blivit futsal.

Jag började med futsal via döva, döva har ett landslag i futsal som ville ha med mig på träningarna och jag hade spelat fotboll då i sibbo och så fortsatte jag sen med med futsal. 

• Iida: Finns det något skillnader i din gren och den samma grenen som hörande utövar? 

Lina: Jag tänker att det är självklart att kommunikationen är mera tillgänglig för mig med döva idrottare. Men annars kanske just identitet att man har liksom stark döv identitet och vi har gemenskap och vi har det är viktigt där.

Så jag är hellre förstås med i båda, så jag lär mig mycket via döva och hörande, så jag är gärna med i båda. 

• Lotta: Lina, jag vet att vi har diskuterat det här tidigare och då berättade du om att det finns skillnader i till exempel tävlingar, att hur det såg till exempel i startskott och sånt. Kan du berätta någonting om det?

Lina: Med friidrott så har jag märkt att det är liksom just startskottet, där måste jag se det, så jag har bett att den startaren kommer ganska nära mig.

Så jag ser tydligt när det kommer och sånt har jag använt. Förstås, om det är dövas internationella tävlingar, så där finns det lampor som berättar när det ska börja, men det är ju skillnad mellan hörande och döva. Men just inom orientering ska jag säga att det är mera det att hur man får information tillgängligt, just det där att var är info vart ska man gå, var börjar vi, var är toan, var är startplatsen, all den där informationen, det är viktigt för mig att jag får det på tillgänglig sätt. 

Emmy: För mig med futsal, så om jag bara spelar tillsammans med hörande så är det lite annorlunda att jag måste mera följa med vad alla andra gör. Vad som händer omkring mig och många hörande som på något sätt talar bakom mig och styr det där spelet liksom via tal bakom mig och då är det krångligare. Men när jag spelar med döva, så är det ju allas ansvarar för att titta på varandra och följa med det där spelet på plan på ett annat sätt.

I dövas futsal då när domaren till exempel då blåser eller ja, alltså man blåser inte utan man visar med en flagga istället. Att det är lättare för döva att reagera på det, då ser man liksom att nu var det det här som hände.

Lotta: Är det någon viss färg på flaggan eller är det alltid samma färg?

Emmy: Gul och grönt tycker jag, det brukar vara, tydliga färger som det är lätt att uppfatta. 

• Iida: Finns det skillnad i verksamhet som riktar sig till dövidrottare och idrottare?

Lina: Joo-o, om man tänker på dövidrottare som jag har sagt, kommunikationen måste vara tillgänglig och det är mera tillgänglig då behöver man inte använda tolk om man är med i hörandes verksamhet, som antagligen inte kan teckna så måste man ha tolk med.

Lina(Emmys tolk förtydligar): Inom dövidrott så är det inte så noga att få material och information på förhand för då får man det på plats på ett tillgängligt sätt. Men när man är bland hörande så då vill man gärna ha material i förväg så att man kan kolla så man vet när man kommer dit eftersom informationen där är inte så tillgänglig.

• Lotta: Har Emmy, något som du kommer att tänka på i verksamheten. Någon skillnad till exempel på träningar eller någonting. Du nämnde redan med flaggor.

Lina: Hur gör ni där på spelplanen, hur gör ni då när ni vill ha någons uppmärksamhet? Om tränaren vill ropa till dig någonting och säga någonting, hur brukar det göra där?

Emmy: Jag funderar på om jag spelar futsal med döva till exempel så då har vi ju alla spelare och alla hjälper till att fånga ens uppmärksamhet ifall tränaren till exempel vill ha någonting åt en, att nu ska vi ha ett bättre försvarsspel eller något sånt här. Så det går att kommunicera såna saker betydligt bättre. Men om vi spelar futsal med hörande, så då hjälper det inte att tränaren ropar någonting åt mig när jag är på plan att jag får inte den informationen.

• Lotta: Om jag förstår rätt, så till exempel den som är närmast tränaren så kan tränaren teckna till den och så går det där tecknat vidare. Till exempel Emmy du ska in om 2 minuter så du får den liksom via någon om du inte är inte nära tränaren.

 Emmy: Till exempel, eller om jag just då koncentrerar mig på att titta någon annanstans så kan det vara någon som klappar mig på axeln att titta på tränaren hastigt och hjälper mig att få uppmärksamheten åt rätt håll i den situationen.

• Lotta: En fråga som jag bara kom på, tror ni att tekniken kommer någon att blanda sig mera in i dövidrott på det sättet att det ska till exempel finnas någon manik i er hand eller någonting som vibrera när till exempel tränaren skulle vilja ha er uppmärksamhet, så att ni vet sen att tittar ni mot tränaren. Och skulle det vara lagligt i dövidrott?

Lina: Ja, det skulle vara jättebra och mera jämlikt då man tänker på liksom döva och hörande, att då ska vi kunna reagera lika snabbt som hörande.

Just då när jag springer 800 meter och de hörande går runt det första 400m, så får de veta hur mycket tid de har haft då någon ropar. Men jag får se tiden först då jag når målet, då får jag veta.  Det finns inte någon möjlighet att kolla någonstans mitt i då jag springer att jag skulle hinna se hur många minuter har jag nu använt? Det går ju inte.

Emmy: Ja, exakt och då ska det ju kunna finnas på något sätt där man kan se tiden. 

• Lotta: Vi har ju ändå många av oss klockor att det ska liksom vara automatiskt att komma på någon display eller någonting så sku tiden synas. 

Lina: Det är sant faktiskt. Om det är stora tävlingar där är det lätt att man ser skärmen någonstans att man ser sin eget tid, men i små tävlingar så där finns ju inte såna teknik så då får man inte veta. Men ja, det finns. 

• Lotta: Emmy skulle kännas OK om det skulle vibrera i din handled, till exempel om din tränare ville ha en uppmärksamhet eller känns det så att det borde gå via teckenspråk?

Emmy: I Futsal då får man ju inte ha klocka eller armband eller något sånt.

• Lina: Men det kunde ju vara någon annanstans att det inte behöver vara en klocka, den kunde vibrera någon annanstans att du vet att du måste titta någonstans. 

Emmy: Nja, då skulle säkert kunna fungera i framtiden med just nu känner jag mig kanske lite skeptisk.

Lina:  Ja, om man tänker just på orientering. Man kanske inte hör så många röster. Då man till exempel en gång i året har Jukola viesti, så där vid varje kontroll, där kan många människor vara  samtidigt, där kan två kontroller vara nära varandra. Då vet jag vet inte vilken av dem  är min(kontroll) så någon kan ropa numret: “Det här är 40” så folk vet att okej, det var den dom skulle till för att de söker efter 40, men jag är lite sådär osäker okej, nu är dom båda här och jag måste gå och kolla först den andra. Jahq, det var fel, så ska jag ta den andra, så jag hör inte om någon ropar vilken är 40. Jag måste gå in och se vilket nummer där är. Jag får inte veta det.

Emmy: Men finns det inte något skyltar eller något sånt så att man ser?

 Lina: De är jätte små de är där vid stämpel, där ser man numret, man kan ju inte liksom ha sådana stora nummer någonstans. 

Emmy: Så man kan inte se från en distans vilket nummer är på dom och man måste gå närmare.

Lina: Nä, inte alls. Det är jättesvårt att förklara. Men det syns bara där då man kommer jättenära.

Emmy: Jag tänker också till exempel just i futsal så skulle man bra kunna använda lampor mera eller ljus. Till exempel om att det skulle kunna ge en snabb reaktion att om det är en lampa som tänds någonstans som då till exempel för att tränaren vill ha en uppmärksamhet eller någonting. 

• Lotta: Ja, det var just de tänkte till exempel just att om domaren skulle i hörandes futsal skulle vissla istället skulle tändas en lampa i dövas futsal.  Eller just att spelet ska stoppas så då kommer det en röd lampa, Nu är det någonting som ska tas itu och sedan grönt betyder någonting annat och gult någonting annat att det skulle vara någonting man ska kunna utnyttja. Men det låter som man vill liksom utveckla här på dövidrotten en hel del, komma mellan möjliga idéer. 

Lina: Jo, det stämmer, det finns mycket att ha i framtiden. Om vi går lite bakåt med idrotten, faktiskt i Jukolan viesti brukar folk ropa vilket nummer det finns på kontrollen, men på internationella tävlingar gör man inte det så jätte ofta. 

Så det är inte alltid man får veta vilka nummer där finns.

• Lotta: Du menar där i skogen, vilken punkt du ska hitta. 

Lina: Just det, där i Jukala det är jättemånga. 1000 människor där i skogen samtidigt så ska jag inte veta om någon ropar någonting till någon annan så ska jag bara inte veta det.

• Iida: Enligt Suomen Kuurojen Urheiluliitto har dövidrottarnas antal minskat med åren. Vad upplever ni att borde göras för att främja dövidrotten i Finland?

Emmy: Jag tänker nu efter corona tiden så har det nog faktiskt minskat på något sätt de där antalet. Jag tror att kanske en del har hittat nya hobbyer och det kommer kanske inte så många nya unga till verksamheten. 

Lina: Och nu för tiden då man använder till exempel så här GDPR.

Det är jätteviktigt att ha dataskydd, liksom att man får inte använda information. Det är svårt att liksom nå i skolorna, man får inte ha kontakt med, man får inte veta var finns dövidrottare, dövaelever. Det finns många runt i Finland som sku vara liksom kunna vara med i dövidrott, men de SKUL( Suomen Kuurojen Urheiluliitto) får ju inte veta. Ingen får berätta att här finns en dövidrottare, själv tänker jag att det är jätteviktigt att man skulle sprida information.

Att det finns dövidrott och de får sen själv ta kontakt med till exempel SKUL som jobbar med dövidrott. Att just det där att sprida information skulle vara så viktigt.

Emmy: Ja, jag tänker precis på samma sätt att det är nog den här informationen som behöver spridas definitivt och nå fram till flera människor. 

Lina: Det var då jag var ung, så var det min mamma som jobbade med friidrott och hittade en flicka som också hade cochleaimplantat och visste inte något om teckenspråk, hon bara använder tala språk.

Och vi gick dit och frågade, vem är du? Hon har hörselskada också och sen min mamma berättade att hej, vet du att det finns dövidrott? Att de har egna internationella tävlingar och familjen hade aldrig hört om det, men de trodde att om man har implantat så får man inte vara med i dövidrott eller inte visste de att det är ens möjligt, att det finns sådana möjligheter för döva. Det finns ju en sådan decibel 55, som är gränsen där man kan definiera att man är döv.

Men man behöver inte kunna teckenspråk för att delta. Det är bara decibelnivån som måste vara rätt att du får vara med i dövidrott. 

Emmy: Jag har också märkt det att det finns flera idrottare här och där, men de kanske skäms. De kanske skäms över sin dövhet över sin hörselskada och de kanske har lite problem med sin identitet? Ja, på det viset, många saker som har kumulerat och många saker som har påverkat. Det känns då för dem.

Lina:  Jag tycker det är så viktigt att man skulle visa dem att det finns möjligheter och man får stöd och man får vara med och det finns internationella tävlingar att man ska veta att det finns och att man skulle få träffa andra döva idrottare, att det finns döva idrottare runt i Finland, men vi har inte nått dem, så det är problemet.

Emmy: Och ändå så känns det efter corona nog faktiskt som att det var en sådan tidpunkt då det har minskat.

• Lotta: Och det är ju helt allmänt också i andra föreningar också för de hörande så har ju antalen nog minskat efter corona så att det är ju liksom i hela Finland tydligen. Men där när ni säger att man borde få informationen ut, så säkert just redan i rådgivningar och dagis att det skulle komma information om att hej, här finns en grupp för dig ifall du vill röra på dig med andra döva så att det är någonting man själv borde söka efter på det sättet. Och sen det som Lina du också har gjort är ju att föra fram informationen helt för studerande i Arcada, du har varit där och berätta om vad dövidrott är, såna här talturer eller att berätta vad det är och att ni finns till.

Lina: Jag tänker just det är bra att man sprider information i just föreningar, till lärarna, att de är medvetna att det finns dövidrott och kanske via det får vi nya idrottare och de får nya medlemmar. De får sen berätta att det finns ett sånt här förbund också.

Emmy: Och jag funderar att kan man berätta kan man liksom sen be dem kontakta SKUL till exempel? Det skulle ju vara bra.

• Iida: Har ni något tips till föreningar om hur de kan under träningarna ta hänsyn till det som använder sig av teckenspråk? 

Lina: Det är jätteviktigt att samarbeta. Det är det allra viktigaste att man hör idrottarens önskemål och lyssnar på vad de har att säga. Jag tycker det är det viktigaste och jag tycker att språket påverkar kommunikation mycket. Det är viktigt att man gör samarbete och man märker att okej, här måste vi nu kanske göra något annat. Man måste lyssna på idrottarna vad de har för tankar.

Emmys tolk korrigerar här att: “vad behövs för att förhållandena skall bli såna att man kan delta”. 

• Lotta: Hur är det med Emmy?

Emmy: Jag tänker att om det är en person som vill använda teckenspråkstolk till exempel så måste tränaren godkänna det. Då måste den dövidrottaren själv ha rätt att bestämma hur det ska gå till och hur man vill ha det på träningarna, att det har varit problem på många ställen att någon har tyckt att tolken stör eller nu blir det för många personer här på plats. Eller blir vi liksom irriterade på det. Men det är ju en rättighet att jag, till exempel som hörselskadad, jag har rätt att använda tolk. Och jag har rätt att få 100 procentig information. 

Lina: Det stämmer, och jag ska tillägga där att just den där situationen med tolk,  så borde alla veta hur de beter sig då det är tolk på plats. Idrottaren borde se tolken och se talarens ansikte (Emmys tolk korrigerar: att tränaren ser direkt på den döva idrottaren och inte på tolken.) Och det är tolken som förmedlar informationen att det är den döva idrottaren du talar med.

• Lotta: Det som vi har tidigare diskuterat med dig Lina är just det här att om jag talar med dig Lina så att jag inte ser på tolken utan jag ser faktiskt på dig som jag diskuterar med att din röst hörs via tolken. Om jag skulle kunna teckenspråk så skulle jag kunna bra att diskutera med dig. 

Lina: Det stämmer och det händer många gånger. Folk tänker att tolken är på något sätt assistent, men tolken är ingen assistans. De är på riktigt här för att översätta och förmedla information.

• Lotta: Och jag tycker egentligen att tolken är också ett hjälpmedel för mig, det är jättelätt att man säger att tolken är hjälpmedel för den döva, men egentligen så är det ju ett hjälpmedel för mig så att jag kan förstå, så att vi kan förstå varandra. Det är ett gemensamt hjälpmedel här emellan.

Emmy: Precis, och det blir lixom lättare för alla med tolk på plats.

Lina: Och det är också så att varje förening och varje tränare måste själv tänka på hörselskadade idrottare som individuella människor, som har olika behov. Alla är ju olika, en del vill kanske inte använda tolk alls och de har andra alternativ och andra sätt att jobba och de använder kanske bara papper och penna eller kroppsspråk. Så kan man också kommunicera. Det är samma som till exempel., jag gick i Vörå gymnasiet på idrottsgymnasium. Jag använder inte alls tolken där under träningarna, under gymnasiet så läraren använder kroppsspråk med mig, papper och penna och då det behövs och vi har kompisar de lite tolkade för mig, så för mig var det då en bra lösning. 

Emmy: Jag har inte heller tyckt om att använda tolk på träningarna eller på matcherna ibland, men vissa menar att det är ganska sällan för att jag hör ändå så pass bra. Men ibland känner jag mig osäker och då vill jag fråga till exempel lagkamraterna och får hjälp med kommunikationen via dem. Det är skillnad på situationer och på situationer och det kan variera.

• Lotta: Tidigare har jag fått sådan information att om en förening har en träning, om man gör någonting nytt så lönar det sig kanske inte att som första person som gör övningen att det ska vara en som är döv person. Utan låta kanske den som är döv för att först kolla att vad är det som händer och sen kanske man kan ta efter, speciellt om man inte haft med sig en teckenspråkstolk. Håller ni med om det här? 

Lina: Ja, till exempel att det är alltid  bästa sättet att tränaren visar först vad man övar sen kanske pratar och berättar, inte gör dem samtidigt. Inte liksom göra någonting och försöka tala samtidigt, man borde göra så att man säger först och visar det sen eller tvärtom, så hänger jag med.

Emmy: Och ofta tycker jag att om tränaren till exempel pratar, då måste alla andra vara tysta. Då kan jag bara lyssna på den rösten, koncentrera mig på en röst och gärna så att jag får vara lite bakom och se först hur det fungerar. Då hänger jag med bäst.

Och ibland om om till exempel tränaren använder någonting visuellt, någo bilder eller visar hur de här spel kombinationerna och sånt ska ska fungera så så hjälper det också att förstå.

Lina: Och jag kom just och tänka på, det går så snabbt, var det två veckor sedan redan? Vi hade liksom landslagsläger med döva. Vi talade om orientering och vi var där i skogen. Tränaren var först och sprang den där fem kilometers rundan.

Sen var tränaren var bakom mig och såg hur jag sprang och hur jag valde att orientera, gick bakom mig hela fem kilometers runda bara tyst där och följde mig och när vi hade gått hela banan runt så efter det förklarade hen att man skulle ha kanske valt bättre väg här och allt det där. Och sen analyserar vi tillsammans det som hade hänt. Hen kan inte teckenspråk ännu, men hen kom bara efter mig och sen efter vi var färdiga så förklarade hen. Jag tycker det var ett bra sätt.

• Lotta: Nå säkert och sen fick du en lugn och ro vara i din tävlingszone på det sättet och koncentrerade fullt ut och inte blir avbruten konstant.

• Iida: Har ni några tips vad gäller tävlingar? Att vad ska vara bra att ta i beaktande?

Lina: Jag tänker att just informationen borde vara tillgänglig. Som jag har sagt redan i orientering, tävling centrumet till exempel. Det måste alltid vara tydlig info var platserna finns som jag behöver att veta, förhandsmaterial vill jag ha på hemsidan till exempel, så att jag kan läsa alltid information i förhand om platsen och om det inte finns dusch på platsen så ska man behöva veta det i förhand och allt det där information är viktig.

• Lotta: Lina, du sa om det här att det är viktigt med förhandsinformation och överhuvudtaget information på tävlings ställen. Vad är det för förhandsinformation om när du anmäler dig till exempel till tävlingen som du behöver som också lockar dig på plats? Finns det något visst det eller har Emmy någonting? Vad är det du vill ha där för information? När du anmäler dig?

Lina:  Till exempel gällande orientering: området, var det finns. Det är viktigt att veta om det är förbjudet att gå någonstans.

Om, det är ett sånt område som jag inte får gå igenom under tävlingen eller där på tävlingsplatsen så det är jätteviktigt att veta just förbjudna områdena. Allt är bra att veta för spelregler, och allt möjligt. Det är bra att veta i förhand, när man startar, tiden. 

• Lotta: Hur är det med på plats och skyltar upplever ni att det är viktigt med att det är tydliga skyltar med symboler? 

Lina: Ja, för mig att jag behöver inte fråga människor var finns toaletten att jag vet eller ser var den är.  Det är viktigt. 

• Lotta: Den där känslan att man kan vara självständig på det sättet att informationen finns liksom tillgängligt där, du behöver bara lite kolla runt.

Lina:  Ja, det är sant. Vill du säga någonting Emmy? 

Emmy: Till  exempel jag tänker att matcher är ju lite annorlunda, jag vill veta var det ska vara och när det börjar och sen så spelar jag bara så det kanske är lite olika.

Lina: Men vad tycker du liksom där på en spelplatsen? Finns det några liksom regler och allt? 

Emmy: Vi har ju våra egna strategier med laget

Lina: Men i förhand, när kommer det?

Emmy:  Nåja nu vi hade ju, vi har ju tränat fila på vår strategi liksom och taktik under träningarna, så jag tycker det är lite olika situationer om man ger för just med till exempel orientering tävlingar.

• Lotta: Kanske mer det är att i futsal och vet man det ska finnas dusch och sånt medan igen när det orienteras och det är alltid inte en självklarhet att det finns dusch. Vilka också är lite konstigt.

Lina: Det stämmer. Jag tycker att det är alltid bra att det finns någon man kan kontakta om man har frågor så vet man genast vem man ska kontakta. Om man i  förhand känner att man har frågor, så vet man vem man kan kontakta. 

• Lotta:  som vi brukar kalla ett tillgängligt nummer. Ett nummer som svarar länge och också under evenemanget inte bara på tisdag mellan 12 och kl. 1 

Emmy: Så måste det nog vara.

• Lotta: Jo, men det här var bra tankar och punkter från er gällande den här tillgängliga kommunikationen som hoppeligen föreningarna kan få några nya tips och tricks ifrån, det är inte svårt att sätta ut lite skyltar och ge tillräckligt med förhandsinformation och ha ett nummer att kunna ringa till. Vad är era framtidsplaner eller drömmar inom idrotten? Har ni något sådant?

Lina: Ja, min dröm i framtid skulle vara att dövidrott ska få mer synlighet och respekt. För mig själv vill jag också vara med i döva internationella tävlingar. Det ska vara mitt mål också. Men joo, sånt.

Emmy: Jag hoppas också att dövidrotten ska få mer stöd, nå samma som Lina har sagt här, mer respekt och mera synlighet och stöd också. Det önskar jag.

Lina: Jag ska också tillägga att det ska vara jättetrevligt att Deaflympics sku vara tillsammans med hörandes Olympiska Spelen, lixom samtidigt och samma plats men ändå skilda tävlingar. Det skulle vara så roligt att se just olika idrottare från olika länder och det skulle vara min dröm. 

• Lotta: Det är en fin dröm och det låter inte som en omöjlig dröm tycker jag i alla fall. 

Emmy: Jag måste fundera lite! Vad jag har för drömmar. Jag tror inte jag har något.

Lina: Du skulle vilja vara med i Deaflympics, eller hur?  I det dövas futsal.

Emmy: Nej, jag vet inte. Jag har nog kanske ingen.

• Lotta:  Vågar inte drömma för stort, är det så? 

Emmy: Njaaa

Lina: ​​ Men visst önskar du att i framtiden skulle det vara mer unga idrottare?

Emmy: Jo, men det är ju självklar sak.

Lina: Ja, att det inte minskar mer, så kan man inte spela futsal mera. 

Emmy:  Jo, självklart. Jag önskar ju det för framtiden att vi ska vara flera idrottare. Men inte vet jag, njää.

• Lotta: Och du ska ju önska att det skulle fortfarande viss  komma mera dövidrottare, som skulle hitta sig till futsal så att ni kan ha lag och kan fortsätta spela och ha turneringar och så vidare. Om jag förstår rätt, så där lite önskar iallafall. 

Emmy: alltså alla sportgrenar på samma sätt. Att det inte är en specifik bara för futsal, men ja, mera idrottare, flera dövidrottare kanske det då.

• Lotta: Är det någonting ni skulle vilja säga ännu till de som lyssnar och hänger med idag? Ordet är fritt för er varsågoda.

Lina: Bemöt oss så som andra idrottare.

• Lotta:  Det är ett väldigt bra slut på den här podcasten.

Emmy:  Ja, jag ska också kunna säga att var modiga fråga direkt idrottarna, hur vill ni ha det? Vad önskar ni? Vad skulle vara bästa lösningen, våga kommunicera.

• Lotta: Fint, Tack! Och vi vill ännu tipsa er där som är på linjen om att det finns en guide för möte med döva och hörselskadade idrottare så ta en titt och lära er hoppeligen lite mer.

Till slut. Stort tack till Lina och Emmy och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen. Tack.

Lina, Emmy och Iida: Tack tack