Mentala tränarens fyra tips för att förebygga ätstörningar hos idrottare

Jag är 16 år och deltar i mitt första landslagsläger. På sommaren har jag blivit finsk mästare på 300 meter. Tack vare det har jag fått kallelse till juniorlandslagets 400-metersgrupp ”Supernuoret”. Glad och stolt tillbringar jag helgen i Vierumäki, det känns spännande och lite högtidligt.

Lägrets sista träning är en intervallträning utomhus i den krispiga höstmorgonen. Vi ska springa 10 x 500 meter. Jag försöker hänga med i de andras fart, vilket visar sig dumdristigt. Mjölksyran känns redan efter andra draget. Efter tredje femhundringen sprutar mjölksyran i benen och efter fjärde bär benen inte längre. Jag är tvungen att avsluta träningspasset.

Jag sätter mig lutandes mot en tall och ser på när de andra springer. Tänker att nästa gång ska jag orka. Innan jag och min tränare lämnar lägret, ber landslagstränaren att få prata med oss.

Vi sätter oss i caféet, jag köper en liten apelsinjuice. Landslagstränaren pekar på min juice och säger i hård ton ”Blir det mycket av sånt där”? Jag blir överrumplad och vet inte riktigt vad jag ska svara, tittar ner och mumlar någonting till svar. ”Du måste tänka på vad du äter och dricker”, fortsätter han. ”Orsaken till att du inte orkar i de andras takt är att du är för tjock. Du kommer aldrig att bli en bra 400-meters löpare om du inte går ner i vikt.”

I bilen kommer gråten. Min tränare försöker trösta men har inte de rätta orden. Det blir en modstulen hemfärd.

Lyckan över att ha blivit invald i landslaget har som i ett trollslag förbytts i besvikelse och sorg.

Väl hemma frågar mamma hur det har varit. Hon står som fallen från skyarna när mina tårar börjar spruta och hon får ett upprört svar: ”De sade att jag måste gå ner i vikt! Jag tänker sluta med tävlingsidrotten här och nu! Jag tänker INTE banta bara för att någon j-a landslagstränare säger det!”

Denna sorgliga episod utspelade sig i slutet på 80-talet. Till all lycka så vet jag att dagens tränare har en mycket klokare inställning till idrottarnas kroppar. De flesta vet också hur man ska ta upp saken vid en eventuell misstanke om att idrottarens ätande inte är på en sund nivå.

I mitt arbete som mental tränare stöter jag tyvärr dock fortfarande på idrottare som har drabbats av ätstörningar på grund av vad någon har sagt till dem. Därför vill jag lyfta fram vad vi alla som jobbar med idrottande barn och unga kan göra för att FÖREBYGGA ätstörningar:

1. Avdramatisera vikt och kroppsform
   Visst finns det ofta en kroppsform och en vikt som passar bättre i den idrottsgren som man valt. Men det finns alltid undantag! Höjdhoppare är ofta lång och smala, ja, men titta bara på den svenska höjdhoppsstjärnan Stefan Holm. Under hela sin karriär fick han höra att han var för kort för höjdhopp, men motbevisade detta gång på gång genom att skörda fina framgångar, med OS-guld som främsta merit.
2. Kommentera aldrig idrottarnas utseenden
   Uppmärksamma i stället idrottarna som individer och betona deras värde som människor samt de fina egenskaper som de har (positiv, glad, resilient, kreativ, rolig, pålitlig…) Då hjälper du att höja idrottarnas självkänsla, vilket har stor betydelse i förebyggandet av ätstörningar.
3. Informera om sunda kostvanor
   Jag stöter förvånansvärt ofta på idrottare som har brister i sin kunskap runt kost och hur de bör äta. Så ibland kan ett bristfälligt energiintag helt enkelt bero på att idrottaren inte vet eller kan! Det första steget är att du själv sätter dig in i kostlära och – det här är viktigt – att du föregår med gott exempel! Det andra steget är att införa kostrådgivning som en naturlig del i träningen. Informera om hur en hälsosam kost ser ut, dock utan pekpinnar eller dramatik, utan gör det till en vardaglig sak.
4. Prata om sociala medier och kroppsbild
   Utseendekrav är tyvärr vardag för idrottare i och med sociala medier och det ständigt pågående nyhetsflödet. I en undersökning som FSI gjorde våren 2021 sade 62% av idrottarna att de påverkas av bilder i sociala medier. Detta kan skapa stor och tung press för många då de bildar sig en uppfattning om hur man ”borde se ut”, jämför sig med andra och tänker ”Varför kan inte jag också se ut så där.” Prata öppet med idrottarna om mediekritik, be dem berätta om det känns illa och
   hjälp dem att bygga en bra självkänsla och ett starkt självförtroende. Skapa en trygg miljö där alla får vara sig själva.

Och om det har gått så långt att du redan misstänker en ätstörning hos idrottaren, ta upp saken så fort som möjligt. Utbilda dig i hur du känner igen tidiga signaler på ätstörningar och hur du ska agera.

Hur det gick för mig som 16-åring?

Även om jag slogs av tankarna på att sluta så var jag inte redo för det. Så jag tog skeden i vacker hand. En sked som var lite mindre än tidigare. Jag gick ner 5 kg på två månader och uppenbarade mig till nästa landslagsläger i en smalare version av mig själv. Landslagstränare synade mig från topp till tå och utbrast ”Nämen sidu, har det varit nödår i södra Finland?” (Han var själv hemma nånstans från uppåt landet).

Jag var kvar i landslaget i sex år. Men MÄRK VÄL inte tack vare denna sorgliga episod utan TROTS den! För den kunde ha slutat hur tokigt som helst! Det behövs nämligen bara en endaste kommentar om utseendet för att ätstörningens frö kan börja gro.

Tänk om den här tränaren i stället skulle ha sagt nåt i stil med att ”Nu när du har valts in i landslaget så ska vi också ta med kosten som en del i helheten. Jag vill gärna hjälpa dig att lära dig mer om en optimal kost för 400-meterslöpare, samt hur du bör äta så att du får ett näringsintag som stödjer din träning på bästa sätt”. Vilken skillnad det skulle ha gjort! Jag skulle ha blivit inspirerad och glad för att få en så fin hjälp på vägen. Och jag skulle ha sluppit så mycket illamående och ångest över vikt, mat och kroppsform.

Många gånger har jag tackat min lyckliga stjärna för att jag var så pass mentalt stark att jag klarade av att återställa en sund inställning till mat efter denna ohälsosamma, snabba viktnedgång.

Så alla ni som har att göra med barn och ungdomar, tänk på vad ni säger, och hur!

Amy Skogberg
Mental tränare och föreläsare. Medlem i SFI:s Mentis-grupp. Fd friidrottare med 3 FM-guld för juniorer.

Kategorier:
Allmänt Ätstörningar