Lunchsamtal med Birgitta ”Bigo” Lindholm om tränarförebilder och hållbar idrott

Hon är den första kvinnan i världen att ta magistersexamen för tränare i handboll. Som tränare är hon är flerfaldig finländsk mästare. Mellan åren 2010-2014 axlade hon ansvaret som finska landslagets tränare. Idag beskriver hon sig som kapitalförvaltare på dagtid och handbollstränare kvällstid. Finlands Svenska Idrott har träffat Birgitta “Bigo” Lindholm i ett lunchsamtal om hållbart tränarskap. 

Att Birgitta Lindholms skulle bli tränare var från början inte någonting självklart. Fokuset var i första hand hennes egen spelarkarriär, men efter att hon blev tillfrågad och med en stunds eftertanke valde hon att gå en tränarutbildning. Främst för att få mera kunskap till sitt eget handbollsspelande. 

Genom utbildningen fick jag mera hum om vad tränarskap är, men agerade själv inte aktivt med det, utan använde det mera som information som spelare. Jag ville veta vad tränarna i första hand ville av spelarna. Jag började tidigt bolla med sådana saker.

År 2004 hamnade Lindholms handbollslag i en situation där de saknade tränare och en ersättare behövdes snabbt. Eftersom hon redan då hade en aktiv roll i laget och hade tankar om hur laget ska spela, tyckte lagledaren att det var lämpligt att be Lindholm till tränare. Under den tiden var hon dessutom skadad och kunde på det viset fortsätta att följa med laget. 

På den vägen är det nu, trots att jag som yngre tänkte att jag aldrig ska bli tränare.

Tränarförebilder

Bigo drogs med i tränarskapet så pass att hon senare avlagt magisterexamen för tränare i handboll. Trots det kan hon inte inte på rak arm säga vem hennes tränarförebild var som yngre eller vad som motiverade henne att bli tränare. 

Eftersom jämställdheten bland tränare fortfarande är ojämn finns det färre förebilder som visar vägen för kvinnliga idrottare. Det första och kanske mest avgörande steget för henne var att hon blev uppmuntrad att utbilda sig.

Tack vare att hon fortfarande spelade under tiden hon gick utbildningen kunde hon så småningom även börja se spelet från en tränares perspektiv. 

Kanske det fanns en hunger att vilja vidareutveckla mig själv. Jag vill undvika att jag stannar till, det blir lätt tråkigt då. Det driver mig också att kunna utveckla idrottarna och finna andra sätt att träna utifrån andra idrottsgrenar. Lite tänka utanför boxen. 

Föreningsvärlden borde bli bättre på att ta hand om sina idrottare, både före detta toppidrottare, men också idrottare som inte har kapaciteten eller viljan att spela på högsta nivån. Viktigt är att ge unga kvinnor andra uppdrag, antingen som tränare eller domare. Det finns en mängd andra uppdrag inom idrotten än att bara vara spelare på planen. 

Det kan hända att flickor är lite mera svårflirtade. Om man aldrig aktivt diskuterat den där möjligheten så vet man heller inte om att den finns.

En mångfald inom tränargruppen kommer att ha en positiv och hälsosam inverkan på flera plan. Om tränarna är väldigt lika så finns det ingen som ifrågasätter tankarna eller strukturerna. 

Det behövs även insatser för att locka kvinnor till tränarposter. En aktiv dialog till spelare är väldigt viktig för framtiden. På det viset aktiverar vi flickor och kvinnor. Det ska synas att det finns en plats för dem och att det uppskattas att de är med. Det ska synas att det uppskattas att det finns mångsidigt tänkande.

Det är på det viset vi får de bästa resultaten. 

Som kvinna kan jag förstå en damspelare på planen lite bättre än vad en herrtränare kan. Tränarskapet är så mångfasetterat, allt från hur man tänker och hur man uttrycker sig. Det kan vara bra för både pojkar och flickor att ha en kvinnlig tränare. Då visar man att könet inte spelar någon roll. 

Hållbarhet

Statistiskt sett är en kvinnlig tränares karriär kortare i jämförelse till en manlig tränare. Det beror delvis på att personer som bryter normer, i detta fall en kvinna, i högre grad bli ifrågasatta. En annan orsak kan vara att herridrott i större utsträckning är professionell och spelare och tränare får ersättning för arbetet. 

Långsiktigt kan den problematiken leda till ett ohållbart tränarskap där dygnsrytmen blir alltför intensiv i balansen mellan vardagsjobb, träning och vila. 

Ta hand om tränarna. Idag är livet ganska hektiskt. För många är tränarskapet mera en bisyssla. Om vi ska behålla våra tränare, så måste vi också se på orken. Vi måste värna om att tränarnas dagar inte blir helt orimliga. Och skapa bra förutsättningar runtomkring. 

Tränarskapet handlar också om att våga leda andra och våga stå för det man tycker och tänker. Det kan många gånger kännas svårt, men samtidigt är det ett mycket givande arbete och ett annat perspektiv på idrotten. Tränarna spelar dessutom en oerhört viktig roll för den finländska idrottens framtid. 

Lunchsamtalet ingår i en filmserie inom temat hållbar idrott producerat av Finlands Svenska Idrotts projekt Barn och unga på samma linje. Varje månad släpps ett nytt samtal med en inbjuden gäst. Samtalen leds av Finlands Svenska Idrotts hållbarhetschef Tarja Krum. 

Kategorier:
Allmänt