Avsnitt 5: Inkludering och anpassad motion på svenska

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott.  

Dagens avsnitt handlar om inkludering och anpassad motion på svenska i Finland. Som gäst idag har vi Aija Saari, forskningschef på Finlands Paralympiska Komitté. Välkommen med!

Aija: Tack, det är jättekul att vara här.

Lotta: Tack, kiva att höra.

• Iida: Vi tar och börjar med två snabba frågor: vad inspirerar dig i ditt arbete? 

Aija: Jag blir inspirerad av människorna egentligen. Det är jättekul att kunna arbeta normalt utan rädslan för pandemin. 

• Iida: Vad skulle du nämna som en av dina favorit styrkor? 

Aija: Jag tror inte att alla tycker att det är en förmån men jag har förmågan att vara kritisk och analytisk.

• IIda: Aija, kan du kort berätta om dig själv?

Aija: Jag är utbildad idrottsledare och började arbeta inom handikappidrott världen i början av 1990-talet. På den tiden skedde all handikappidrott och special motion inom sina egna bubblor för personer med funktionsnedsättningar. Då blev jag intresserad av inklusion och integrering inom idrottsförbunden i början av 2000-talet och sen skrev jag min doktorsavhandling om inkludering inom barn- och ungdomsidrott för att förstå detta fenomen. 

Lotta: Så du har en stund jobba på fältet och sett en hel del förändring?

Aija: Ja en ganska lång tid. Jag har sett det här förändringen och man kan se ändringen också inom terminologin. Så tidigare använde jag handikappidrott, nuförtiden pratar vi om paraidrott. Det var specialidrott, nu för tiden pratar vi om anpassad motion. Så det är

lite annorlunda nuförtiden

Lotta: Och du jobbar för det mesta på finska?

Aija: Ja det är sant det gör jag. 

• Iida: Upplever ni att attityden till paraidrott på anpassad motion har ändrats under det senaste 10 till 15 åren och vad tror ni är orsakerna till det?

Aija: Jag tycker att jag ser en positiv förändring på lång sikt. Det har blivit allt vanligare att se på paraidrottare som inspirerande förebilder och atleter med lika mycket potential som icke-funktionsnedsatta idrottare. Valet av Leo-Pekka Tähti som var årets idrottare år 2004 är ett bra exempel. Jag tycker också det är bra att se att de flesta nationella idrottsorganisationer har tagit ansvar för paraidrott. Enligt några undersökningar för ett par år sedan har antalet idrottsgklubbar(idrottsföreningar) som organiserar aktiviteter för personer med funktionsnedsättningar också stigit. Det tycker jag också att det är bra att kommunerna tills vidare organiserar anpassad motion och de flesta kommunerna har ansvariga ledare för den branschen. 

Lotta: Jag tycker också – som du sa här om att Leo-Pekka Tähti valdes till Årets idrottare,  att det syns mera i media överhuvudtaget och det lyfts inte upp som att paraidrottare är några heroes eller något sånt utan idrottare, punkt och slut. 

Just nu, när det var paralympiska spelet, var det hundra timmar som det syntes mera på TV och det är redan mycket i jämförelse med vad det var tidigare. Men mycket finns det ju ändå att göra på den fronten, ändå den där synligheten och kanske också det att idrottarna skall uppskattas och vad de får för lön för sina prestationer. Så att de skulle vara mera jämlikt. Den där synligheten och kanske förståelsen till att vi kan röra oss på olika sätt och ändå borde vi ha en möjlighet att hitta en grupp i både kommunen och föreningen och så, på det sättet. 

Aija: Ja, det är sant. Jag tycker den där ökad medvetenheten och behovet av tillgängligheten och anpassade träningsmöjligheter för personer med olika funktionsnedsättningar har också stigit. Det är jätteviktigt att det har skapats flera gym och idrott faciliteter som är tillgängliga för alla. 

Lotta: Absolut, det är nog ett stor framsteg och det tas också mera på allvar, på kommunnivå också, att du inte bara ska ha en grupp där det är en person med en funktionsnedsättning kan röra på sig att man också kan fundera lite vidare att kommer personen in i utrymme var de ska motionera. Det är också ett steg som har tagits nu de senaste 5-10 åren eller lite mer framåt, det steget.

• Iida:  Under de senaste åren har du fått stämpel som inklusions expert inom idrotten. Varför och när blev du intresserad av inklusion?

Aija: När jag började inom handikappidrott(tyvärr använder jag ordet handikapprådet, men jag menar paraidrott nuförtiden) när jag började min karriär var det ganska typiskt att vi organiserade idrottsläger för barn och unga med special funktionsnivå och sen så fick jag ganska många samtal från föräldrar som att som visste att de borde ha chansen att välja vart barn ska idrotta. Så att det är barn med funktionshinder ska kunna välja om de vill idrotta med kompisar utan något funktionshinder. Först och främst så var det föräldrar som krävde någon slags ändring. 

Lotta: Så det var någonting som gjorde att du blev intresserad av inklusion- att det skulle vara mera jämlikt för barnen att de skulle få möjlighet att välja.

Aija: Egentligen så är det ganska konstigt, men samma tid som jag blev intresserad av inkludering inom barn- och ungdomsidrott, skedde samtidigt också den där integrationen inom idrotts organisationers, lixom friidrott, simning eller judo som också ville få bättre resultat inom paralympiska spelen. Så det var olika förändringar på samma tid som vi har inom det här inkluderingsarbetet. Det är två olika fenomen, det är tävlingsidrottens integrering inkludering inom allmänna aktiviteter. 

Lotta: Menar du Aija då att det var den tiden då t.ex. judo förbunden tog ansvar över paraidrottare och hjälpte dem? För tidigare var det ju inte väl så mycket förbunden som hade ansvar över paraidrottare, över huvud taget?

Aija: Jag menar den där processen som hände grund av medaljer i sikte. Vår dåvarande Paralympiska Kommitté ville få mera medaljer också vår Undervisningsministeriet stressade den här tävlingsorienterade idrotten, så den här generella idrottsorganisationen gavs pengar för att ta ansvar för paraidrotten. Nu för tiden,  majoriteten av paraidrotterna för personer med rörelsem syn och utveckling nedsättningar(intellektuell) har övergått till idrottsförbunden. Så nu för tiden totalt är det 35 eller 36 handikappidrotter som är under taket av generella idrottsorganisationer. Så det är inte bara Paralympiska Kommittén som tar hand om de där idrotterna men vi har fortfarande idrottsförbunden ansvar för några sådana idrotter som inte kan integreras. Det låter lite konstigt men processen är pågående hela tiden. 

Iida: Vad betyder inklusion inom idrott? Hur skulle ni förklara det?

Aija: Det är ett ganska brett begrepp. Inklusion inom idrott syftar till att skapa en miljö där alla respekteras, oavsett sin bakgrund, kön, ålder, etnicitet, funktionsförmåga eller andra olikheter ges möjlighet att delta fullt, i idrottsaktiviteter, på lika villkor. 
Jag tycker att målet med inklusion är att säkerställa att ingen diskrimineras eller hindras från att delta i idrottsverksamhet och att alla har samma möjligheter och resurser, för det är ganska brett. 

Lotta: De är det absolut, jag upplever att det är en av de viktigaste inklusionen som man tänker på så där på personlig eller person nivå är det där att alla borde ha rätt och möjlighet att välja själv, vad som skulle vara intressant för mig, vad skulle jag vilja göra? Att i kommunen eller föreningen är det inte bara sådär att: “Nå du har reuma/funktionsnedsättning, så då får du vattenjumpa”. Utan det skulle finnas flera möjligheter och det skulle kunna fråga dig också, att: “Vad skulle du kanske vara intresserad av? Kanske skulle vi kunna på något sätt anpassa så att du skulle kunna delta.” För alla vill inte, oberoende vilken funktionsnedsättning eller sjukdom man har – en del vill träna i samma grupp, om man exempelvis har en lungsjukdom eller en hjärtsjukdom. Andra vill vara i vilken som helst grupp och behöver inte det där stödet från andra med samma. 

Aija: Jag tror också det gäller motivation. Om man får välja sig själv, så kan man bli mer motiverad att idrotta och vara aktiv, det är jätteviktigt.

Lotta: Så självbestämmanderätt

Iida: Var är det största hindret i att inkludering inte sker i föreningarna?

Lotta: Jag kanske upplever det när jag tidigare jobbade mera med kommuner, att det måste finnas ett intresse av att få inkludering att ske. Om det inte finns någon där i kommunen som är intresserad av anpassad motion och att få det att bli mera jämlikt så händer det inte. Att tyvärr är det kvar lite på personnivå ännu, till en viss mån upplever jag. Jag vet inte, hur tänker du här Aija?

Aija: Ja, det är sant men det hörs också ganska ofta att de har begränsningar av resurser, till exempel kommuner eller idrottsgrupper. För vi vet ju att för att skapa en inkluderande idrottsmiljö och anpassa faciliteter, finns det några speciella behov.  Ganska ofta är idrottsklubbar(föreningar) rädda för att det inte har tillräckligt med ledare eller assistenter och det behövs pengar för att betala lön för extra ledare. 

Lotta: Men här är det också bra att komma ihåg som förening eller kommun, att bara för att du har en inkluderande grupp behöver du kanske inte ha en till ledare eller assistent för det kan hända att den här personen själv, om de behöver det, tar en personlig assistent till platsen som möjligen kan hjälpa till där. Det är ju förstås ett plus om föreningen har en möjlighet att ha en extra hand där som hjälp i fall det behövs. Men så måste vi också komma ihåg att alla behöver inte extra hjälp bara för att man klassas inom anpassad motion. Det kan hända att bara vissa rörelser inte passar av mig och ”that’s it” och någon kan lite anpassa gruppen på det sättet.

Aija: Det kan vara några klubbledare eller aktiva där som tycker att det är bara sådana som Leo Pekka Tähti och Amanda Kotaja och personer i rullstol som är potentiella idrottare. De kan inte förstå att det finns så många olika funktionsnedsättningar eller människor som kan vara intresserade av de här aktiviteterna. 

Lotta: Absolut, det är just det. Och kanske också ett som jag möter på både med föreningar och kommuner, som jag kommer att tänka på är att om man säger: “Här är några tips på hur man kan inkludera lite mera” och så kommer det som svar att: “Vi tycker att vi redan inkluderar helt tillräckligt”. Att man inte liksom kritiskt granskar sin verksamhet och säger: “Hej, att är vi faktiskt så inkluderande?” Om vi tittar på vem som deltar i föreningen och hur vi skriver om våra grupper, hurudana bilder vi använder, hurudan text vi använder eller information överhuvudtaget, så kan vi säga att vi är inkluderande om det inte syns på bild och text och i grupper av den här mångfalden? Det är att man vågar medge för sig själv att vi har något att utveckla på?

Aija: I Finland tror jag att de flesta klubbar och föreningar har frivilliga ledare. Så kanske det också är ett hinder att de frivilliga har inte tid att ut att gå igenom utbildningen, lära sig saker eller har resurser att använda för något extra – om de tänker att det här är något extra?

Lotta: Det är just det. Därför “hox hox” har vi också den här podcasten Vi Också, att ni som också är frivilliga lätt kan lära er något nytt eller ett nytt tankesätt hur man kan anpassa verksamheten. 

Lotta: Aija, Något du kan tänka på så kan hindra?

Aija: De flesta idrottsklubbar är ganska tävlingsorienterade och de kan ha någon slags minnesbild av att alla som har funktionshinder måste eller borde ta del eller delta i tävlingsaktiviteter. De kanske inte förstår att alla inte är intresserade av att tävla, sånn minnesbilden av paraidrotten kanske stör lite den här inkluderingsprocessen. 

Lotta: Just att det ska finnas också de här grupperna, som på riktigt bara är hobbyverksamhet, att man inte ska behöva vilja komma dit på toppen. Förstås finns det ett intresse för föreningar, för att det hämtar in pengar och synlighet men också  bara ha en hobbyverksamhet eller möjlighet att man öppnar upp för mångfald i föreningen ger ju också en stämpel för föreningen, att vi är välkomnande. 

Lotta: Som du vet Aija, så hör de svenskspråkiga paraidrottarna och motionärerna hör till en minoriteters minoritet då det använder både ett minoritetsspråk och har en funktionsnedsättning eller också en sjukdom. I en liten kommun eller förening så kan det vara resursfråga, som vi tidigare talade om här att att ordna anpassade motionsmöjligheter skilt, då både på finska och på svenska eller över huvud taget ha grupper helt skilt för då för anpassade grupper. Vilket leder till att personer med funktionsnedsättning inkluderas i den nuvarande verksamheten som du också kan kallas för öppen verksamhet. Vad tycker du att det finns för positiva sidor i att det finns resursbrist och kanske därför också inkluderas man lättare i en öppen föreningsverksamhet? 

Aija: Jag tror att om vi kan ha mera den här öppna aktiviteterna, som kan det främja mångfald och tolerans inom de här idrottsklubbarna och föreningarna, kanske vi lär oss att det finns positiva sidor när man samlar människor med olika bakgrunder, förmågor och erfarenheter tillsammans. Kanske vi kan skapa en miljö där man lär sig att respektera och förstå varandra. Det kan också bidra till att minska fördomar och diskriminering kanske, så det leder till tolerans. Det finns alla slags positiva sidor om man startar öppna aktiviteterna. 

Lotta: Som du säger här så kan det jättebra fungera som en sån här attitydfostran och jag tycker det är ganska viktigt att barn från helt ung ålder lär sig sluta klassa dom som har en funktionsnedsättning och sjukdom och de som inte har en funktionsnedsättning, för att man skulle bli van att vi rör oss på olika sätt, vi talar på olika sätt och vi ser olika ut och så är bara så. Så att du inte plötsligt, någon dag när du är vuxen eller går i skolan, inser först det. 

Ett gott exempel på öppna grupper så ser man just i sådana här små kommuner, både i finska men speciellt i finlandssvenska kommuner. I de som jag har samarbetat med är det just den här resursfrågan men också det är att det är en tvåspråkig kommun. Alla grupper eller en stor del av grupperna går på redan på två språk, ledarna talar båda språken beroende på vem man talar med i gruppen och vem som helst är välkommen. Det enda som ledaren får veta sen i något skede eller i början av terminen, är när man samlar  information om någon har någon sjukdom eller någonting, är att ta i hänsyn eller att veta för att kunna anpassa, om det behövs. Det är hemskt simpelt och jag själv också jobbat i Åbo där det är hemskt vanligt att ha grupper där de tvåspråkigt och det är hemskt omtyckt. Många kommer till exempel på språkbad och njuter av att få lyssna lite på två olika språk.

Aija: Jag tycker egentligen att det är en jättebra idé att försöka ordna språkbad och ha aktiviteter på båda språken, till exempel som du sa i småstäder och kommuner. Det kanske är den enda chans att ha någon aktiv grupp alls. Helt jättebra idé. 

Lotta: Upplever du Aija att det finns några negativa sidor att vi är inkluderande eller då öppen föreningsverksamheter där alla på riktigt är välkomna?

Aija: Ur paralympics tävlings synpunkt kan vara möjligt att vi inte får det tillräckligt mycket med tävlings orienterade ungdomar som inte kanske hittar sådan träningsgrupper som är på deras nivå. Så öppen aktivitet kanske inte ger tillräckligt med utmaningar till sådana som är jätte motiverade att tävla och bli bäst i sin klass men annars ser jag inga negativa sidor där. Inte farligt alls.

Lotta: Nej och kanske just det där att de föreningar som har de här öppna verksamheterna, skulle ha informationen till Paralympiska Komittén och vart det finns tävlingsgrupper och sådant. Då blir det ju liksom okej och då vet de åtminstone idrottarens stig, ifall man vill komma dit till toppen på det sättet och inte bara stanna i den där öppna föreningsgruppen, på det sättet. 

Aija: Å andra sidan, ju längre vi går med inkludering desto mer ser vi att när man har någon funktionsnedsättning så blir de aktiva osynliga. Så vi kan inte räkna alla som är där i gruppen. Vi brukar tala om identitet – handikappidentitet eller några brukar tala om handikapp- pride. Ju djupare vi går med inkludering desto mer får vi problem med den där identiteten med handikappen eller funktionsförmågan. 

Jag vet inte om du förstår vad jag menar. 

Lotta: Ja, du menar så där att om man sitter till exempel i en rullstol och är en öppen grupp och är där så syns det kanske inte i statistiken att du är där. 

Så Paralympiska Kommitté vet inte, föreningen kanske inte sätter upp (på webbsidan) att det finns en som använder sig av rullstol och så och det kan hända också att du glöms lite bort, du är så en i massan. Så att om du behöver någon anpassning så kommer du kanske inte riktigt ihåg heller.

Aija: Ja och ena sidan det att man inte märker vilka slags specialbehov det finns där och kanske våra kommuner eller till exempel ministeriet märker inte att det egentligen inte krävs några anpassningar och resurser där. Men och andra sidan är det kanske fråga om handikappslag och sådan service som man behöver därför att man har något handikapp. Så det finns några speciella behov som måste tas hänsyn till.

Lotta: Till exempel helt bara det att hur man kommer till den här aktiviteten; att man har rätt i taxi eller sådana här saker ifall man behöver. Så att du får det. 

Aija: Bra exempel eller att få en personlig assistent

Lotta: Absolut

Lotta: Aija, på vilken nivå är Finlands föreningar när vi tänker på inklusion och hur är det med resten av världen din upplevelse och tanke?

Aija: På nationell nivå är det lätt att svara: Norge startade sin inkluderingsprocess under 1990-talet och de är självklart de bästa  både på nationellt och på lokal nivå. Till exempel finns det inte en speciell organisation som Finlands Paralympiska Kommitté. All idrottsgrenar organiseras under samma tak, den nationella Olympiska och Paralympiska Kommittén i Norge. 

Alla andra har nordiska länder har startat sin inkluderingsprocess något tio till femton år senare vilket syns på resultaten. Finland är nästan det andra bästa efter Norge men Sverige har under senaste åren tagit snabba steg. I Danmark är det inte så bra för de har en så stark orientering på tävling i paraidrotten. Om jag skulle säga de bästa länderna i världen på inkludering och integrerings nivå ur den här synpunkten, skulle jag säga att Norge och Holland är de bästa. Kanada är ganska bra och Australien är ganska bra men som sagt, vi är ganska bra. 

Lotta: Vad är det speciellt i Holland som gör att för att de är så bra på inkluderingen? Är det något visst exempel som du tänker på som visar att de är så bra på det?

Aija: Det finns flera orsaker till det, till exempel det att de inte har så lång väg till andra städer. Det är i ganska små paket, hela landet och de är totalt idrotts orienterade, nästan “idrotts-hullu”. 

Och sen tycker jag det kanske därför att de är så vana vid den där mångkulturella idén, så det är lättare kanske att hänsyn till olika slags specialbehov men jag vet inte direkt vad är den största orsaken. Det är bara mina gissningar. 

Lotta: Inte dåliga gissningar. Här talade vi nu Finland och lite om Norden, hur det ser ut med inkludering men vi hoppar lite vidare och talar om den här svenskspråkiga paraidrottande och anpassade motionen för den har då i flera år, hängt efter i utvecklingen om man jämför med den finskspråkiga delen här i Finland. Både när man tänker på utbildningar och evenemang och motionsmöjligheter på svenska i Finland. Varför har den svenskspråkiga anpassade motions möjligheterna inte utvecklas i samma takt och hur ser läget ut för tillfället? 

Aija: Jag kan endast gissa att det är därför att det är minoritet inom minoritet. Så om du är svensktalande och har en annan funktionsförmåga, så hittar du inte några likadana som du är och du hör inte till någon speciell grupp. Så det är ganska många hinder som du måste klättra över för att hitta din idrott eller hitta någon slags grupp där du kan vara aktiv i. 

Lotta: Absolut och när man tänker på den här Finlandssvenska anpassade motionen och paralympiska historia så är tanken var först på 1990-talet skulle Finlands Svenska Idrott få stöd från ministeriet, för att ha en person som skulle ansvara för den här anpassade motionen eller börja koordinera den på svenska i Finland. Men då kom då laman och då blev projektet inte av. Ganska många år, senare tjugo år senare fick den Finlands Svenska Idrotten den här summan igen. 

Därför är vi här nu,  tjugo år senare den pengen kom. Före det var det bland annat Folkhälsan och SoveLi som hade ett projekt där det i kommunerna arbetades på den här anpassade motionen och det försöktes utvecklas där men så klart kan man inte glömma alla de här handikapps- och funktionsnedsättning organisationerna som ändå är i många år har jobbat på det men inte på det sättet har liksom koncentrerat sig på motionsdelen. Den historien är ganska ung och det har inte funnits människor som har kanske haft intresse att leda det och man har inte sett behovt. Ingen har hojtat över det att: “Hej, vi skulle kanske behöva göra någonting åt det den här saken” men som tur är, så händer det saker på fältet, sakta men säkert för vi är ju få, som jobbar, men vi är en minoritet, så vi kan ändå inte lika många som de finskspråkiga som jobbar på det här fältet.

Vad tänker du om läget nu med finlandssvensk paraidrott och anpassad motion? Jag själv tänker att för tillfället så ser jag det så att vi är i det läge att vi försöker få material på svenska. Så att vi skulle få utbildad föreningar och kommuner inom anpassad motion och idrott och paraidrott, så det skulle finnas kunskap och sen efter det så kan vi bygga vidare. Vi har många år att ta fast de finskspråkiga kanske men igen är vi mycket färre finlandssvenska föreningar. Om vi bara börjar samarbeta så kan vi nog ganska snabbt ta i kapp.

Aija: Jag är lite överraskad av att den svenska minoriteten i Finland inte är snabbare med inkluderingen därför att jag brukade tänka att på grund av den där förståelsen av minoritet, så skulle de ha lättare att ta hänsyn till alla andra slags minoriteter inom idrottsklubbar. Å andra sidan tycker jag att det är det är bara tar sin tid och när ni är så få som arbetar på svenska inom den här branschen så kan det vara lite farligt att identifieras till få personer och om det bara finns bara en person som är sakkunnig och bra- när den där personen försvinner och allt annat så är det lite farligt. Så jag tänker egentligen att det är bra att dessa processer går lite saktare och att det liksom sprids och det finns fler ansvariga och kunniga som kan sprida information. Jag tycker jättemycket om den här idén att ni publicerar material på svenska och samarbetar hela tiden med finska sidan så vi kan lära oss från varandra.

Lotta: Absolut, jag tycker att det är en rikedom om och bra hjärngymnastik och att få jobba med de båda språken så där sida vid sida. Hur kan vi se till att den här svenskspråkiga utvecklingen inom anpassad motion och paraidrott fortsätter på ett positivt sätt framåt? 

Du nämnde det här om att koncentrera sig på det här materialet och handböckerna och ser till att det kommer ut information på nätet på svenska. 

Aija: jag ska ställa dig en fråga: Tror du att du själv till exempel läroverken skulle kunna spela någon roll i det här,  till exempel Åbo Akademi idrottsledare i Arcada, så kan vi organisera några slags program med studeranden som kan sprida information och när de blir färdiga så kan de vara beredda. 

Lotta:  Jaa, absolut. Jag håller helt med och det är någonting som vi får tillfället och försöker arbeta med att de idrottsinstruktörer  och jumppalärare som blir färdiga skulle ha mera kunskap om anpassad motion och paraidrottare än vad jag och Ida hade när vi blev färdiga. 

Så att de inte på samma sätt behöver lära sig när de blir idrottsinstruktörer. Utan skulle ha ett bredare syn på det här fältet och inte rädsla för funktionsnedsättningar och sjukdomar att man inte har en rädsla av att att leda de grupperna och ta hänsyn utan att känna till det här bemötande och ha vilja i att ändra och göra det ännu bättre och jämlikare för alla som finns i föreningen i kommunen eller var man nu jobbar i framtiden. 

• Iida: Vad upplever ni att vi borde satsa på för att utveckla ett mer inkluderande idrottsfält?  

Aija: Vi måste satsa på utbildningen men jag är inte säker på om vi Finland har resurser att ha både svenskspråkiga jag finskspråkiga utbildningar i alla ärenden.  Så kanske den där språkbad idén kunde spridas eller utvecklas på sätt och vis vet inte hur det hur kunde göras i praktiken. Och sen tycker jag att vi kanske borde ha mer planering jag menar med idrottsorganisationer, både på nationella och lokal nivå, att alla organisationer skulle göra något slags långsiktig plan om verksamheten, så att man inte behöver hitta på nya sätt varje år. Eller när t.e.x verksamheten avslutas eller tränare flyttar så kan man så kan det vara jättenyttigt att ha någon slags långsiktig plan också på klubbnivå.  Jag är inte riktigt säker om det finns sådana planer om inkludering för det krävs ju ett tydliga beslut, konkreta mål och och någon slags övervakning av resultat. Och det behövs en ansvars person eller arbetsgrupp inom klubben, så det är inte bara är någon människa, enskild människor som är så måste hänsyn till alla möjliga saker. Så att lixom planeing, det tycker jag är jätteviktigt. 

Lotta: Om jag får tillägga där att fortfarande höras och synas och fortsätta med det. Vi har kommit en god bit framåt, men vi ska inte vara nöjda och tänka att att du vet alla vad inkludering är och vad som behövs. Utan fortsätta att med samma utbildningar och utveckla utbildningar men också synas i media och some, att det syns på bild man kan man kan läsa om det, höra om det. 

Aija: Tror du att kommunerna kan spela någon roll när vi tänker på idrottsklubbar och och deras inkludering, kan kommunerna kan komma på sätt och vis uppmuntra eller  ge något slags stöd. Vad tror du?

Lotta: Absolut, då när jag jobbar med de här tvåspråkiga kommunerna, ett par år tillbaka så för att få föreningarna att bli mer intresserade av att ordnade till exempel anpassade grupper eller då öppna inkluderande grupper så gjorde kommunerna så att föreningarna kunde sökamera pengar, skilt om de ordnade en anpassad eller öppen grupp. Och det här gjorde att de också fick mer ansökningar, så att de också startades mera grupper. Synd, är det ju att man måste få mera finansiering men det gjorde också det som vi talade tidigare, att ibland behöver man t.ex. en extra ledare eller assistent eller kanske mer anpassade föremål, redskap osv. Då kunde de använda de pengarna så att de kunde ha till exempel bollar med ljud eller mjukare bollar eller vad det nu behövs så det var nog en faktor som faktiskt påverkade. 

Och det som också hjälpte till i kommuner var att en broschyr var det finns kommunens alla grupper, oberoende om det anpassade eller inte så finns de där tydlig beskrivning, vad är det för grupp och vad gör vi i gruppen så att personen själv kan välja, intressera den här gruppen mig och skulle den kanske passa mig.

De kommuner som ännu hade ett sånt här forum, där personer som var intresserade av anpassad motion, kanske jobbade med äldre, eller i någon servicehem, någon som kanske vara fysioterapeut eller hade någon förening som hade någon anpassad eller öppen grupp,  de samlades ett par gånger i året och diskuterade: Vad är vår plan för ett, två, tre år framåt, hur ska vi göra för att få de här punkterna genom i kommunerna och få utveckla. De kommunerna som hade ett fungerande forum, var människor träffades med jämna mellanrum, de tycker jag var de som utvecklades mest och också fortfarande har den där lågan. Där är inte bara den där ena personen som nu jobbar med Idrott och anpassad motion i kommunen, utan där finns till exempel också fem till åtta andra som man kan bolla med och idea med, “ att är det här nu smart, skulle det här nu kanske fungera och kan vi kanske ordna ett evenemang tillsammans” sånhäna saker. 

Aija: Det låter som jättebra “network”. Man måste inte arbeta ensam, men vad tror du om delaktighet. Hur ofta såg du att det var människor med  funktionsnedsättningar, med i forumet eller vad var deras roll? 

Lotta: Jag skulle kanske säga att för de mesta där i början när vi starta där i kommunerna de här forumen så var det mer personer som arbetar med målgruppen, där var t.ex. från reuma eller hjärtförbundet, eller psoriasis förbundet och som jag sa fysioterapheuter. Men i vissa kommuner var det t.ex. personer som hade ett barn med en funktionsnedsättning som blev intresserad och ville vara med eller hade själv en långtidssjukdom, men sådär i arbetsgruppen så var de kanske 5-10% som hörde till målgruppen. Men jag tycker att de här arbetsgrupperna borde vara (på engelska sagt) public information, så att man ibland sku skriva i tidningarna av dom, så att om det finns intresse att delta i den här arbetsgruppen, så sku man få söka med eller fråga. För det kan plötsligt hända att man har ett barn eller man själv får en sjukdom och skulle vilja föra saker och ting lite framåt där i sin egen lilla kommun. 

Aija: På lång sikt tycker jag att det är jätteviktigt att involvera personer med funktionsnedsättningar där. För att de vet hur man kommunicerar eller hur man kan nå andra deltagare och hur tjänster kan omformas för att passa personer med funktionsnedsättningar. 

Lotta: Som slogan: “Nothing about us, without us”. Med det tankesättet, det håller jag med om. 

Iida: Kan ni nämna tre enkla tips till föreningar att ordna mer öppen och inkluderande verksamhet?

Aija: Jag tycker att de som vi just diskuterade om forumen, det är viktigt. En arbetsgrupp med aktiva, där det också finns människor med funktionsnedsättning. Delaktighet. 

Men sen måste man skapa anpassade program, göra något slags utbud som lockar och är intressant för människor med funktionsnedsättning. De kan vara aktiviteter för endast dem eller så öppna grupper. Men man måste bestämma vad man skall börja med och sen måste man göra något slags marknadsföring.

Lotta: Att marknadsföringen är tydlig. 

Aija: Min tredje punkt skulle vara att använda alla möjliga kommunikationskanaler för att informera att alla är välkomna och försöka dela historier om tidigare initiativ eller framgångs berättelser, från olika deltagare. Också information om anpassade träningsmöjligheter. 

Lotta: Jag skulle ännu tillägga att försöka hitta tid eller intresse att någon i den här arbetsgruppen skulle utbilda sig med jämna mellanrum också. Kanske följa Paralympiska Kommitténs kanaler och Finlands Svenska Idrott kanaler och får lite hints här och där vad vi håller på med och hur man kan få mera information och tankesätt och hjälp där i föreningen. Lite in på det här som du Aija redan var på, att den här marknadförningen att där tycker jag att den där tydliga informationen är jätteviktig, som vi tidigare redan talade om. Att personen själv kan läsa en text om idrottsgruppen och kunna själv analysera på basis av den här texten att kan jag delta i den här gruppen. Det kan t.ex. stå att alla övningar gör sittande eller stående, sånhäna exempel, så att det lite berättas vad det går ut. Eller att vi alltid är ute i den och den parken. Det som jag tycker att är otroligt viktigt för föreningar är att sätta ut ett telefonnummer, där i marknadsförningen. när det finns grupper som kanske intresserar och man behöver kanske mer information om den här tillgängligheten och att kan jag delta och finns det en ledare som tar emot mig och inte en som genast när man kommer in med ett hjälpmedel säger att “ojoj oj jag vet inte om det här passar dig”. Utan varmt tar emot dig och på det sättet inte särbehandlar dig. Så att det finns ett nummer som du kan ringa och kolla med att du får ett bra välkomnande och får den informationen du behöver. 

Aija: Kanske något som man sällan förstår är det att den här processen tar tid. Om klubben börjar såna aktiviteter. Det är klokt att inte tro att alla grupperna blir fyllda av människor, genast när de startas. Det kan ta 2-3 år innan bra historier sprids från mun till mun. Det är en lång process, ha tålamod. 

Lotta: Man kan ha en bra marknadsföring men det som fungerar bäst speciellt i en liten kommun är puska radio. Som Aija sa, informationen berättas vidare. Om det är en anpassad grupp så var nöjda om ni har 3-5 stycken personer där, de räcker. Man behöver inte ha 20 st, vi måst komma ihåg att det är också en minoriteters minoritet. Om det är en öppen grupp så är det kanske 5-10% som behöver lite anpassning, resten behöver inte. De okej. 

Aija: De sant. Jag har hör att idrottsföreningar är lite ledsna över att de inte har tillräckligt med frivilliga till sina aktiviteter. Men om man tänker på att du får en person med funktionsnedsättning, så får du kanske fem eller sex personer med den personen för att det är föräldrar, kusiner, alla möjliga där i närheten som kanske också blir intresserade av gruppens aktiviteter. Så kan de också få mer frivilliga dit. 

Lotta: Absolut, det är helt sant. Bra point. 

• Iida: Hur önskar ni att paraidrottens och anpassade motionens framtid ser ut? 

Aija: Bra. Jag ser det lite problematiskt den här framtida ekonomin, jag vet att ministeriet får mindre pengar och delar ut mindre pengar också för idrottsföreningar. Så det är inte så bra. Men i allmänhet tycker jag inte att vi kan gå tillbaka tilld det traditionella sättet att göra saker, inte ens i idrott. Så jaaa, inkludering går vidare och man får mera chanser att bestämma var man vill vara aktiv. Jag är säker att våra ledare och tränare har mera kompetens i framtiden, för att vi får bättre studenter ut ur läroverken t.ex. Nästan alla studeranden som studerar idrott eller fostran får nuförtiden grundinformation om anpassad motion. Så jag tycker att framtiden ser bra ut. 

Lotta: Joo, de var ett positivt svar. Jag håller fingarna och tåra upp och hoppas på att pengar fortfarande finns på vårt fält och att det fortsätter utvecklas. Men jag tror att det beror det oberoende nog, för människor som jobbar på det här fältet så brinner för det faktiskt, vill faktiskt jobba med det här, vill se en utveckling. Jag tror på att det blir bättre och som Aija sa här tidigare också att det går långsamt, men de går framåt. Vi måste ge det lixom tid, så blir det här nog bra och bättre. 

Är det nånting Aija som du skulle vilja ännu säga till lyssnarna, någo tips och trix? 

Aija: Jag tror att vi har delat ganska många tips och trix redan. Men jag vet att det finns en jättebra människa här i Finlands Svenska Idrott som organiserar det här Vi också projektet, så hon är jätte bra för att kontakta om någon har några frågor. Man kan också kontakta mig, jag är nyfiken om svenskspråkiga anpassade motionens framtid, vill gärna hjälpa till. 

Lotta: Tack Aija, hälsningarna far vidare till Vi också projektledaren, tror jag. 

Stort tack AIja och till alla er som har hängt med på linjen, ha en fin fortsättning på dagen.

Aija: Tack detsamma!
Iida: Tack Tack