Avsnitt 3-4: Bemötande av synliga och osynliga funktionsnedsättningar

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott.

Dagens avsnitt handlar om hur vi bemöter personer med synliga och osynliga funktionsnedsättningar. Och hurudant det är att idrotta med en funktionsnedsättning. Som gäster idag har vi med oss två erfarenhetsexperter: paraidrottaren Nette Kiviranta samt triathlonisten Robson Lindberg, välkommen med.

Nette och Robson: Tack, tack

Iida: Vi tar och börjar med två snabba frågor: vad inspirerar dig i vardagen eller i ditt arbete?

Nette: Jag tycker att mig inspirerar utmaningar, nya möjligheter, allt nytt jag kan prova – även om jag har en funktionsnedsättning.

Robson: Ja, det var ett ganska bra svar. Det att varje dag kunna på något sätt utmana sig själv och sen lära sig. För mig är det inte fråga om den där tävlingsdagen utan det är fråga om den där processen. Dessutom blir jag en totalt horribel människa om jag inte sportar och det är på det sättet jag bearbetar hemskt mycket.

Iida: Vad skulle du nämna som en av dina favorit styrkor?

Nette: Jag tycker att jag är bra på att anpassa mig till svåra situationer, föränderliga situationer och det har varit en viktig grej också efter min skada. Det tycker jag att jag hållit det som en styrka, alltid, under hela vardagen.

Robson: Jag är jävligt glömsk. Det är min styrka. Jag glömmer jättesnabbt vad som har hänt och därmed vem jag är också. Därmed glömmer jag också alla gånger jag har misslyckats. Vilket är jävla bra för då är man så där naivt blind för det som man ska utsätta sig för. Vilket jag tror är en styrka inom idrott. Många anser det som en negativ sak och det skapar en hel del intressanta situationer hemma också. Men, ja…

Lotta: Yes. Skulle ni kunna presentera er själva, vem ni är och vad ni håller på med för tillfället så att vi känner igen er bättre? Om vi börjar med Nette.

Nette: Jag är en 21 år gammal para-idrottare, skidåkare och också en studerande på Hanken nuförtiden, första året. Och ja, jag har en funktionsnedsättning eftersom jag blev förlamad i en bilolycka för fem år sedan. Och jo, inte har jag så mycket mer att berätta om mig själv, det är det viktigaste.

Lotta: Du säger skidåkning, som att åka ner för slalombackar, så att säga. Kan du förklara hur du kommer ner för slalombackar?

Nette: Jag sitter i en kälke och så har jag under den här kälken en skida. Sedan har jag två stavar, skulle jag säga, som jag balanserar mig med. Den viktigaste grejen är att vara snabbast ner. Vi far runt på käpp, på olika sätt. Några slår käppen ner med handen, några tar den här emot kroppen. Jag skidar slalom och storslalom, försöker komma så snabbt som möjligt ner.

Lotta: Okej, det låter som en ganska häftig gren. Hur är det Robson? Vem är du?

Robson: Jag heter Robson Lindberg och jag är 37 år, faktiskt. Det slog mig just. Jag fick en hjärnskada i en lätkä match för lite på 7 år sedan. Jag var inte bra på lätkä. Men det spelade ingen roll. Jag spelade i femte divisionen. Jag hade slagit vad i fyllan med en kaveri 2012 att jag skulle hålla på med triathlon och sen så började vi. Sen så blev det bara längre och längre. Sen där emellan så skadade jag mig. De sa att jag aldrig kommer att jobba eller sporta på nytt men så bestämde jag mig för att bli världens bästa hjärnskade patient.

Det tog mig 2074 dagar och sen stod jag på startlinjen 2021, i Portugal (Ironman-Cascais). Där på vägen har jag också lärt mig att skriva och krypa och sen så fick jag också chansen att vara announcer för Ironman tävlingar, tala i skolor för barn och ungdomsstiftelsen, tala för företag. Vara med i startup, faktiskt också studera på Hanken i tiderna. Vilket jag tekniskt ännu också gör för att min gradu inte är klar. Jag har en kandidat. SÅ det är nu det är vad jag gör.

Lotta: Idag är temat funktionsnedsättningar och funktionsnedsättning betyder ju att personen har en nedsättning av fysisk, psykiskt eller intellektuell funktionsförmåga. Hur är det med er, föredrar ni termen handikapp, funktionsnedsättning eller rörelsenedsättning helst? Vilka av de här termerna är det som ni önskar att det skulle användas eller som ni använder själv?

Nette: Jag själv använder kanske mest eller jag vet inte om jag använder det om mig själv, rörelsenedsättning eller sedan funktionsnedsättning för att bara mina ben är förlamade. Det är ju mycket jag kan ändå göra. Jag kan röra mina händer, övre kropp, magmuskler, ryggmuskler. Allt är möjligt, det är bara liksom från benen nedåt som inte fungerar och därför tycker jag att jag har en rörelsenedsättning bara, om man kan säga så.

Jag skulle vilja tillägga att jag alltid skidade innan jag blev skadad. Sen bara fortsatte jag men på ett annorlunda sätt. Det är just det, att jag har en rörelsenedsättning – så det är ännu mycket jag kan göra. Det är inte mycket som har förändrats av mitt liv, så där stora saker. Jag tycker det är en rörelsenedsättning därför att begränsar några saker men det mesta gör jag det på ett annorlunda sätt.

Lotta: Med lite anpassning kan du göra det. Hur Robson är det med dig?

Robson: För mig spelar det inte så stor roll egentligen. Jag har alltid tyckt om att tala om saker så de är. För mig så anser jag att jag har ett handikapp. Jag tittade på videon och det fanns en Youtube video där det var en dam som hade båda benen amputerade och hon förstod inte varför man måste hitta på andra termer. Hon sa att ett handikapp är det som skiljer sig gentemot normen. Hon hade jättebra point: att det inte stod någonstans i ordboken att det var en negativ sak. Så jag brukar tala om att jag har en hjärnskada. Ganska snabbt inser man vad personen menar. Jag menar, såklart, så länge det är i positiv anda om man är nyfiken och sådant där. Jag tycker det är ingen idé att man på något sätt är skygg att använda termen.
Lotta: Det fina är ju här att alla får välja vad man önskar att ska användas, vilken term. På det sättet så är det fritt fram.

Robson: Ja, exakt.

Nette: Ja, exakt. Jag tycker att det inte spelar så stor roll för det är inte varje dag som någon kommer och säger “ah är du den där personen med den där funktionsnedsättningen?”. Nu talar jag om mig själv, som en person. Det är ju inte i vardagen den viktigaste saken.
Lotta: Det viktiga är ju att man kan tilltala med ett namn eller du eller någonting. Bara för att ni råkar ha en funktionsnedsättning betyder det ju inte att man ska introducera någon som personen med en funktionsnedsättning utan det här är Nette. Punkt och slut.

Robson: Det som är det roliga är det att, för mig så är det en totalt normal del av vardagen. Så till vida att emellanåt så glömmer man det t.o.m. Vilket låter otroligt på ett visst sätt. Det är också förståeligt att när man träffar någon för första gången så är det, det för dem. Det är det första som du ser. Vilket stämmer. Det är lite som vad som helst. Om det är vardagligt för dig så är det nytt för någon annan.
Lotta: Hur är det Nette, din funktionsnedsättning är många gånger synlig, eftersom du sitter i en rullstol. Finns det tillfällen där du upplever att din funktionsnedsättning är osynlig och när är det?

Nette: Det var det vi talade om, eftersom du, Robson, kanske inte har en så synlig skada. Jag bemöter ganska ofta att personer ser mig med min rullstol och sen så har de fördomar. Det är kanske det som skiljer oss emellan. Om jag skulle sitta till exempel på en soffa, så jag inte har min rullstol där eller någon gång har jag varit på stranden och suttit i en annan stol, så att ingen märker den där rullstolen. Okej, jag har lite smalare ben kanske men de skiljer sig inte heller så mycket från en vanlig kvinnas ben storlek. Jag skulle inte säga att man inte skulle märka det, om jag inte har min rullstol i närheten. Om jag inte måste börja gå och så där.
Lotta: Hur känns den där stunden där folk inte genast ser din rullstol? Då du är en på en restaurang eller på stranden? Har du någon viss känsla?

Nette: Det spelar kanske inte en så stor roll mera. Jag tror att jag bara lever livet om jag har min rullstol där så har jag den där eller om jag inte har den där så har jag den inte där. Det spelar inte så stor roll men jag kanske får en liten, extra spark av den där situationen. Om jag kan vara som alla andra, där runt mig men inte spelar det så stor roll.
Lotta: Robson, din funktionsnedsättning är osynlig till stor grad men inomhus använder du ofta solglasögon eller glasögon av något slag. Varför det?

Robson: Det här är intressant för mina glasögon kom tillbaka efter min hjärnskada. Jag har ju opererat ögonen när jag var 18 och det roliga är att tre år innan jag fick min hjärnskada, började jag sakna mina glasögon. Min hjärnskada orsakade att jag har grymt ljuskänsliga ögon. Mina ögon kommer inte överens. Det är den tionde hjärnnerven, om jag har förstått rätt, som har skadats på det sättet att mina ögon inte kommer överens. Det är två olika styrkor jag har i ögonen. De förstår inte riktigt vad som är var. Och speciellt med brytningsfelet blir det lite konstigt. Så glasögon jämnar ut det. Solglasögonen ser till att mina ögon får vila och lippisen som jag har på mig så bidrar ännu vidare till att jag inte behöver kisa mina ögon så mycket eller anstränga dem. Det är nog den där huvudorsaken. Sen så har nog flera av mina väldigt goda vänner påpekat att det hör till image. Det att det nu råkar finnas en neurologisk och medicinsk anledning passar mig otroligt bra. Jag känner mig faktiskt naken utan glasögon, det är jätteintressant.
Lotta: Ni båda levde tidigare utan funktionsnedsättning, före olyckan. Upplever ni att människorna bemöter er på ett annorlunda sätt än före er skada och hur? Vi kan börja med Robson.

Robson: Det här är en jättebra fråga. Jag tror att det går i skeden, också. Först var det det skedet när det var jättesynd om en, på ett visst sätt. Alla tittade på en sådär och sen så vände de lite på huvudet. Då visste man genast att de tyckte synd om en. Småningom, när jag började bli bättre på att lära mig saker på nytt så ändrades det till en viss respekt och ju mer och mer de synliga och ljudliga symptomen började försvinna, desto mer blev det normalt. Så klart, desto mer man träffade folk, desto mer normalt blev det.

Som tur har jag kvar den här kärngruppen av vänner, vars första fråga var typ att: “Nu är du väl ännu samma idiot som du var före?”. Så det var det som du talade om tidigare, att man blir bemött som alla andra och det är ganska skönt. Nu finns där kanske ömhet. Det finns två olika versioner; de som vet före de träffar en – som är lite sådär försiktiga och de som får veta efter att de har träffat mig, som sen är sådär: ”Herregud, jag visste inte, du skulle ha sagt och det”. Det är på något sätt genant för dem men för mig, som vi sa tidigare, är det en helt vanlig del av vardagen. Så för att komprimera svaret: jo och nej.
Lotta: Hur är det med dig Nette, upplever du att människor bemötte dig annorlunda nu än före

Nette: Jag har också hört det här samma, att: “du är den samma idioten du var före”

Robson: Bra, exakt

Nette: Men det tog tid…

Robson: Det är det riktiga vännerna

Nette: …jo, de är och jag sa just att största delen av mina vänner, är de som jag hade innan jag blev skadad, för jag åkte skidor med samma grupp. Största delen av mina vänner är de samma som jag alltid haft. Det är de riktiga vännerna. Jag blev själv överraskad av att de har berättat för mig, under senaste året att de var rädda att träffa mig. De sa att: “Det tog dagar före vi kom till sjukhuset/rehabiliteringscentret att träffa dig” och sedan hade jag bara sagt något helt dumt och då hade de sagt att: “Sen märkte vi att du var helt samma idioten som förut, du har lika dåliga vitsar fortfarande”.

Men för att tillägga, personer som jag inte har känt före min skada så träffade jag första gången nu när jag gick till universitetet och det var fyra år efter min skada, så ganska länge efter min skada. Jag var lite sådär att: “Okej, nu är det första gången jag träffar nya människor”. Det var ju i gymnasiet som jag blev skadad. Människor hade sett mig som en gående tjej i korridoren och ett halvt år senare – det var bara den där sommaren emellan- blev jag blev skadad i april och så for jag sen nästa höst och fortsätta med skolan. Så människor hade sett mig i gymnasiet, människor i backen hade sett mig, alla visste vad som hade hänt och jag hade aldrig behövt tala om min skada och vad som hade hänt. När jag gick till universitet så började jag tänka att: “Okej måste jag ändå berätta eller är det bara en del av min vardag?” eller ”Hur ska människor bemöta mig?” Jag skulle kanske vilja berätta att det inte alltid har varit så här och det borde inte spela en stor roll men ändå är det lite sådär att: “Okej, kan ni förstå att mitt huvud och halva min kropp funkar?”. Jag kan ju kommunicera om jag tycker att människor har bemött mig jättebra nu på universitetet. Jag blev så positivt överraskad. Det spelar inte en roll för dem heller.

Jag har varit där med alla andra, jag har varit på någon fest med andra. Jag har varit där och studerat. Inte bemöter andra personer en på ett så annorlunda sätt efter att de känner mig lite. Efter det kommer de över för att tala med mig. Det tycker jag att det är den där gränsen. Först har de någon fördom för att jag sitter rullstol men men sen när de kommer att tala med mig så så märker de att: ”Okej, det är en helt vanlig person, nu kan vi ha en konversation eller göra något tillsammans”. Jag är jättetacksam för mina vänner, de bemöter mig sådär. Om det är något som människor gör som är annorlunda så är det, det att människor kommer att tala med mig, just med det här att de tycker synd om mig.

Robson: De tittar på en och så vänder de lite på huvudet, så där och sen frågar de: “Hur mår du?”

Nette: Och just människor som jag aldrig mött kan komma att säga att: “Oj vad kiva att du är här”. Det är det största som är annorlunda, att människor kommer. Jag kunna säga, att till Ida och Lotta kommer ingen och säger att “Oj vad kul att du är här idag”.

Robson: Bara för att du är där. Brukar du säga att jag tycker också att “Jo, jag tycker också det är kiva att jag är här”?

Nette: Jo, var bara sådär: “Kiva och se dig också”

Robson: Exakt. Det som jag lärde mig är att det att, vi kan såklart skämta om det men det är inte heller något illa menat, att alla har sitt sätt att behandla det på. Jag märkte också, jag brukar också skämta ganska mycket om hjärnskadan – i början kanske lite väl tidigt, när jag träffade någon. Så de förstår inte riktigt det och de förstår inte riktigt hur de ska vara. Så det är också någonting som jag måste lära mig att handskas med.

Nette: Det är helt sant . Det är inte alltid helt så lätt när någon kommer och säger: “Oj vad kul att du är här” och tycker synd om dig. Okej, jo, jag har något, tack. Jag tackar lite men ändå måste ingen tycka synd om mig. Jag ler här, jag har roligt, jag har mina vänner. Det är mycket saker jag är tacksam över, varför skulle du tycka synd om mig?

Lotta: Ni båda har lite tagit upp det här att när ni möter nya människor speciellt, så den här respekten och bemötande kan vara lite sådär att folk tycker synd om er. Finns det några konkreta exempel på när ni har blivit förvånade att det här bemötandet har varit hemskt positivt och bättre än vad ni kunde tänka er?

Robson: Jo, jag har ett. Jag gick på en punttis där jag hade gått, det hade gått jättelänge och jag hade strikta grejer. T.ex. jag skulle till exempel ha behövt ett eget rum för alla ljud och ljus satt igång alla symtom jättelätt. Jag gick in och frågade och berätta vad som hade hänt, till han som var chef på punttisen. Han tittade på mig och sade: “Du vet väl också att jag hade en stroke” och så sade jag: “Nä”. Han sade att: “Det var jävla tur att jag kom ihåg att tanka bilen och därför körde min fru körde mig genast till sjukhuset och allt löste sig.” Jag vet hur skrämmande det är. ”Nu gör vi såhär.” Så tog han fram deras tidtabell på timmarna och sa: ”Allt som är vitt, då har du rätt att gå in i vårt gruppgymnastik utrymme och stänga dörren, när det är ledigt och de är ditt.” Så sa jag “Va?”och så sa han: ”Ja, det är klart, du behöver hjälp med” och så strök han alla mina betalningar också och sa: ”Varsågod”.
Lotta: Tänk! En så simpel grej att göra – att anpassa ett gym, ge utrymme.

Robson: Och sen ett år senare när han hade hört att jag gjorde talarkejkkor så sa han att: “Kom hit så får alla höra” och så sa jag “Fuck yeah!”. Förlåt. Nu när man tänker på det så tror jag inte han hade en aning om hur mycket det betydde.

Nette: Kan det kanske vara för att han har egen erfarenhet?

Robson: Exakt. Det hjälpte jättemycket och han såg också till att det fortsatte efter att han stack.
Lotta: Har du Nette någon sån här gång som du har blivit förvånad över att du har blivit bemött på ett positivt sätt?

Nette: Det senaste jag kommer ihåg var typ en månad sen. Jag var hos en idrottsmassör, en ny person. Jag hade aldrig varit på hennes mottagning förut och folk tittar på en på ett lite annorlunda sätt, att: “Okej, nu kommer hon in med rullstol fastän hon inte meddelat i förväg”.

Robson: Hur vågar hon?

Nette: Några blir kanske lite skrämda och tänker att: “Hur kan jag bemöta henne?” men jag for bara in och talade som vanligt. Det är ganska ofta att människor kommer springande och försöker öppna dörren eller något liknande. Ingen panik, jag kan hålla dörren också. Mina händer funkar. Som jag har sagt, ganska många gånger; jag kan öppna dörren. När jag for bort därifrån sade idrottsmassören: “Vill du öppna dörren eller jag är ganska säker att du klarar dig?” och jag tänkte bara, att wow! Det där var bra sagt.

Det andra jag kommer ihåg, är helt från mina närmsta vänner. Vi var på väg med min pojkvän att äta middag till vår kompis. Han hade bjudit oss och efteråt när det närmade sig att vi skulle fara dit så sade han att: “Okej, att jag har sen några trappor i min lägenhet men jag tror att det inte är ett problem. Ni har kanske några sätt som ”Ni har lärt er att komma upp för trappor”. Jag sade “Ja, såklart”. Jag uppskattar det, att det inte var en gräns, att han inte skulle kunna bjuda oss till honom. Att okej, jag vill se mina vänner, jag vill laga middag och de kommer att äta och sen efteråt blev jag att okej, jag har sen trappor, kommer du in?

Vi talade just med min pojkvän om att vi uppskattar båda det. Jag uppskattar ju också min pojkvän att han också bemöter mig så som jag alltid har varit. Vi har ju känt varandra redan förut. Han får också ganska ofta höra det här att: ”Oj, hur klarar ni det?” och så säger han att: “Hon är en vanlig person som rör sig på ett annorlunda sätt”. Han hjälper mycket och det gör att vi kan komma upp för trappor hos kompisar eller besöka deras sommarstugor. Att han bär mig typ och sånt, men just att jag kan leva. Jag tycker att när människor ser det så kanske glömmer de funktionsnedsättningen för en liten stund och sen så får det problemet komma senare, om det kommer.

Robson: Hjälp är inte alltid på något sätt kränkande. Det tycker jag att folk på något sätt fått om bakfoten i dagens läge. Det att folk hjälper någon betyder inte att man måste tycka synd om eller att den är värd mindre.

Nette: Nu hjälper jag ju människor också.

Robson: Exakt. Det här är just det som är grejen och när du sa det här så gick det upp en lampa för mig som tändes i huvudet. Jag vet inte vad det beror på men det att man måste hjälpas betyder inte att det är synd om dig. Du blir inte på något sätt en människa som är värd mindre. Det är inte liksom fråga om det. Det att om någon glömmer att du sitter i rullstol och att det finns några trappor och några dagar senare skickar viesti att “by the way”, där finns några trappor men det klarar ni säkert – det är inte överlägsenhet och det är inte på något sätt alla de här -ismerna som som folk tycker om att slänga fram och tillbaka. Det är inte det. Utan tvärtom är det förtroende och tillit.

Nette: Också som en påminnelse, det var vår kompis, han visste att det kanske finns något sätt men det finns andra som kanske inte vågar bjuda en för att det finns trappor. Jag tycker det viktigaste är att fråga mig.

Robson: Ja och inkludera en i diskussionen.

Nette: Vi kan ju tala om saken eller så kan jag kanske bjuda er till oss om det, är den där gränsen för att jag kan inte vara med eller något sånt. Det har inte hänt ännu men just som alla andra tycker jag om att vara trevliga mot varandra och hjälpa andra. Jag är också jätteglad att jag kan öppna dörren till någon och säga varsågod. Ofta när jag far till exempel till Stockmann och öppnar dörren så kommer folk att säga: ”Nej, nej, jag kan hålla, jag kan öppna dörren”. Varför kan jag inte? Varför kan jag inte göra den här saken till dig och vara glad själv att jag gjort hjälpt någon och gjort något bra? Varför måste alla andra alltid hjälpa mig? tänker jag ganska ofta.

Robson: De ganska makee tycker jag.

Nette: Så ofta kommer människor springande i panik och då säger jag att: “Nej jag kan hjälpa, jag gör det nu” och jag vet mina vänner som också sitter i rullstol kan bete sig lite aggressivt. För att de bara inte orkar mera. Vi har svarat så många gånger på samma sak: jag kan ju också. De försöker inte skrämma någon. Vi är glada om någon hjälper för att vi behöver hjälp. Jag vet själv att jag är jättedålig på att be om hjälp.

Jag skadade min hand och när jag rullade från sjukhus till vår lägenhet i Levi och kommer och säger att: ”Vill du ha hjälp?”. Det var en gång som jag på riktigt skulle behöva hjälp men jag sade nej. Jag förstår inte riktigt varför jag gjorde det.

Robson: Stolthet

Nette: Ni kan ju tänka er att liksom rulla med en hand men jag kunde inte be om hjälp. Jag måste säga att det är min svaghet att jag inte alltid kan be om hjälp. Därför är jag helt glad om människor erbjuder hjälp. Men kolla situationen, bemöt den här personen som person, inte genom rullstolen och har inte den här fördomen att det inte kan göra något. Kolla först lite och kom inte springande om hon redan har dörren uppe. Inte måste man efter det komma att säga att man kan hålla den efter den är öppen.
Lotta: Stort tack Nette och Robson och till alla er som hängt med här på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen! Vi fortsätter med samma tema i följande avsnitt.

(Avsnittet är delat i två delar)Tjohej, vi fortsätter där vi blev förra gången med gästerna Nette Kiviranta och Robson Lindberg, varsågoda.
Lotta: Har ni några konkreta exempel då ni har varit med om något som inte har varit så respektfullt bemötande?

Robson: Joo,det här är egentligen varför jag började tala om det här så öppet, för att det här är för mig en orättvisa som jag inte kunde förstå. Att vi lever i ett land där det första folk gör när de åker utomlands, är berättar hur bra vårt sjukvårdssystem är i Finland. Det lixom när man åker på resa så tar man de där offentliga sjukvårdshängslarna på och så paukuttaa men dem när man går ner för gatorna som inte är nordiskt. Nu skall ni komma ihåg, det är inte så att jag talar illa om alla i sjukvårdssystemet. Tvärtom, den offentliga sidan har räddat mig, men visserligen i Åbo. Jag talar om vissa individer och också ett systematiskt att behandla hjärnskadade, speciellt såna med traumatisk hjärnskada. Det finns en stor skillnad, de som kallas på finska aivoverenkiertohäiriö och traumaattinen aivovamma, cirkulationsskador, eller blodcirkulationsstörningar och traumatiska hjärnskador.

För i mitt fall så tog det mig tolv veckor att få min diagnos, från det att jag blev tacklad till det att de satt mig in i en magnetröntgen maskin. Det tog 12 veckor, från de att de sa att allt kommer att bli bra till det att jag fick vet att jag har åtta hjärmblödningar, de fattas en stor procent av hjärnbalken och en stor blödning i höger frontalloben. Sen måste vi gå ännu via en läkare på den privata sidan som skrev en vårdplan, när han smällde de där vårdplanen i hand på mig så sa han till mig “kom ihåg, att jag har skrivit den här för att jag har sätt så många som du och när jag skriver den så måst de lagligt bahandla dig på det här sättet som jag har skrivit”. Å så sa jag “va” och så sa han “Jo”. Och så snacka vi en stund och när jag gick in på hjärnskadepoliklinikens rehabiliteringsavdelning, på Paciusgatan 21 för att träffa en neurolog och det var alltid nya neurologer och man fick alltid börja om, men det är nog fixat nu vad jag har förstått, men ändå. Så fråga jag att vad är nästa steg, så sa han att inte har jag nu något nästa steg, du är helt okej, du blir bra, allt e lixom fine, nu är det bara att sova och vet du sånt här. Då sa jag att ”vet du vad, jag har egentligen en läkare som tycker lite olika. “ Då sa han “jaha” och så gav jag den här planen åt honom och så ögan han igenom den, snabbare än vad han kunde öga igenom den, så titta han upp på mig och sa: “Igen en av våra patienter som tycker att de vet bättre än vad vi vet här ”då sa jag” det kan hända, men sku de inte löna sig att kolla”. Så han måste ha lixom sätt, bara sätt att där står magnetröntgen. För att han sa att “Bookataan, sitt se aika sulle”.
Jag kommer ihåg när jag gick in i magnetröntgen maskinen och den där sjuksköterskan vad helt fantastisk. Jag tvinga ju henne att skriva ner, jag kan ju den där magnetröntgen blanketten utantill. Jag sa till henne att “ hur skulle det vara om jag skulle berätta vad du ska skriva.” för jag kunde inte skriva.
Lotta: Okej

Robson: jag kunde inte skriva då och så hoppa jag in i magnetröntgen maskinen och så lå jag där i 45 minuter – en timme och det var som att vara på borgbackens bergodalbanan utan att det var ganska stilla och så hoppa jag ut och så sa hon: “läkaren ringer om det är någonting, men inte är det ändå någonting någonsin med de här, så du är säkert helt okej.” Och så ringde de två dagar senare och sa, det är nog lite värre än vad vi har trott. För mig som hade trott på att vi tog hand om dem som behöver det och alla som behöver det – det förtroendet smula framför ögonen på en, så det var nog något jätte jätte svårt.
Lotta: Säkert svårt att ta emot en såndän nyhet sen. Du har säkert känt att allt inte är okej men att få det sen konkret, att oj det var värre än vad vi trodde.

Robson: Gå hem, sov så mycket du kan på tre år. Du kommer aldrig mera sporta, du kommer aldrig mer att jobba. Du är så medicinskt skadad nu att de lönar sig inte att sätta ner ekonomiska resurser på den här rehabiliteringen för att det blir ändå inte någonting.
Lotta: Huh huh

Robson: Jag var 30, utbildad nationalekonom, candi.
Lotta: Men du har visat ändå att så var det inte. Hur mycket du har kunnat göra, trots diagnosen.

Robson: Jåå, det är jag jätte glad för. Men varför jag börja så öppen med det är för jag tror inte att alla orkar, eller vet att alla inte orkar.

Nette: Jag skulle kunna tro på det också. Något, inte helt likadant. Men jag kan säga att varje gång jag måste gå nånstans och be att bemöta mig som en person och inte bara som att jag är skadad eller är i en rullstol. Vi säger själv att människor är individuella oberoende av skada.

Men sen om jag far till någon hälsocentral och de säger att alla måst ha det samma, okej jag förstår det på något sätt, men om jag är 20 år gammal och så finns det en 60 åring och säger att vi måste bemöta alla på samma sätt. Men förlåt, jag har livet framför mig, om ni stöder lite att jag kan gå i skolan, jag kan fortsätta idrotta och ta hand om min kondition och om jag kan röra på mig med en god rullstol som fungerar, träffa mina kompisar, ha det där sociala nätverket, de kommer att vara mycket billigare än att jag tar alla de här psykologerna, medicinerna, sen blir jag hemma, behöver någon att hjälpa mig 24/7.

Robson: Du sa i något skedet att du inte vet om du kommer att klara dig på universitetet, men jag hör nog själv att du kommer att klara dig ganska bra. Du tänker redan på det billiga, men du har rätt. Det här är just det, livskvaliteten.

Nette: Mm, jag tycker att vi tänker så ofta bara på pengar, att sen glömmer vi den här livskvaliteten och vad jag måste uppleva som en person. Jag är tacksam, jag har fått mycket stöd på något sätt, men när jag måst fa och be efter större hjul till min rullstol så att jag kan fara på snön i Lappland. Sen kommer det “men inte behöver du ju dom”. Jag blir sådär att “vänta lite, ni har olika skor, ni byter varje gång”. Jag förstår att pengar räcker inte. Men några gånger tycker jag att de skulle vara viktigare att kolla människan i ögonen och träffa en och tala lite och inte bara pappren var det står om min skada, vad har hänt. Möta mig som en person och kanske lite hudann attityd jag har själv för livet och sen göra de här besluten.

Robson: Exakt, och om ni nu fortsätter tala i ekonomiska termer så är det att man avskriver någon så det är alltid dyrast. Jag är inte alls emot det att man ger alla samma förutsättningar om du sen inte använder eller förtjänar rehabilitering med din egen insats, så då är det ju onödigt att investera på ett visst sätt. Då är det den människan som har bestämt det, om den människan har bestämt det men den har varit mentalt sjuk så det är en annan sak, då skall den få en möjlighet på nytt. Hur många möjligheter sen, så det vet jag inte och de skall inte vara oändliga.
Men som du säger, träffa ens den här personen, för när jag ba om att få träffa överläkaren på hjärnskade polikliniken i Helsingfors eller rehabiliterings hjärnskade polikliniken i Helsingfors så titta de på mig och sa: “Tror du att hon har tid att träffa mig”. Då är det sådär att: “Okej, gör ni inte de som jag vill eller tycker det vi borde göra så varför ska jag då försöka kontribuera till samhället?” Det händer överallt, de mänskligt men det finns också grejer som man kan ändra på, de behöver inte vara så. De är en helt annan diskussion politiskt och vad man fattar för beslut, men joo… jag blev hemskt förvånad av hur man reagerade och bemötte oss.

Nette: Jag måste anpassa mig i vardagen, hela tiden på något sätt. Så jag är jätte känslig om någon säger att jag måste ännu ge någo extra energi för något, bara för mina egena rättigheter, bara för att jag skulle kunna rulla på snön, eller…

Robson: Ganska närvarande 3-6 månader i Finland, utan att åka till Lappland…

Nette: Jooo,

Robson: De e ju int så, som om vi skulle bo i Kalifornien och du sku be om något som inte händer naturligt i Finland, annars också. E det en bra vinter så spelar det ingen roll, är du i Hangö, som är den sydligaste punkten så snöar de så s**an.

Nette: Jepp, och de andra jag måste säga är att jag vet inte varifrån de kommer det här tankesättet att om jag har en funktionsnedsättning så har jag tid att vänta.
Lotta: Aa

Nette: Människor säger vänta här, vi hjälper dig dit och du kan stanna här. Jag flyger ganska mycket för att jag åker skidor. Vi måste träna på Europa på Alperna, alla tävlingar är utomlands. Jag har varit på ganska många olika flygfält och de har olika system för att hjälpa. Jag var i Milan eller jag kommer inte ihåg men de kommer och hjälper mig för att jag behöver hjälp för att komma in i flygplanet men annars klarar jag mig och jag har ofta någon person med mig, för att jag har så många väskor att jag kan inte bära dem själv. Men sen kom det just att – vi kommer och hjälper. “Okej, english, please” .. “No no, si si” jag bara att JAHA, okej vi talar sen inte, sen följer jag bara honom genom säkerhetskontrollen.

Robson: De där ljuvliga ställen på flygplatserna.

Nette: Okej, sen…. det 1,5 timme till boarding. Okej, jag skulle gärna äta något, jag har ätit morgonmål bara och det är kväll redan. Sen sa de att “vänta här, någon kommer och hämtar dig sedan i något skede”. Jag bara, men vilken tid.. jag vill ju shoppa det är taxfree, jag vill fa och äta. “Nej, vänta här”. Nej, säg tid. Sen säger dom en tid, sen far jag och äter helt i panik för att de ville att jag är det en halv timme förrän boarding, bara för att jag skulle ha tid, jag har inte ett liv, jag sitter i rullstol, jag måste bara vänta. Det är den här grejen man säger på finska “invalidin löytää sieltä mihin sen on jättänyt”.

Robson: Aaaa, jo jo joo

Nette: Sen for jag dit och ingen kom på 20 minuter. Jag hade helt panik att hinna i tid. Ingen kom. Nå vad gjorde dom sen, de gick med mig sen hela vägen, jag bar hela själv min väska, mamma for redan… varför skulle jag inte ha kunnat gå till porten(gate). Nej, det var den där fina invalidskylten.

Robson: Det är din parkeringsplats.

Nette: Jaa, parkeringsplats, joo.

Robson: Där parkerar vi alla invalider.

Nette: Den andra upplevelsen var på Amsterdams flygfält. Jag var påväg att hälsa på min pojkvän som bor där och studerar. Från Amsterdams flygfält sku vi ta tåg till hans bostad, sen hade jag inte frågat/beställt hjälp i förhand, för jag tänkte att vi klarar oss. Det två trappor in till tåget, men han kan ju bära, lyfta eller dra mig de där två trapporna. Nej, jag orkar inte, för jag måste ju ringa eller fylla någon blankett eller .. jag har inte tid. Om nån kan dra upp mig två trappor så klarar vi oss. Nå, nån hade sen bestämt att vi stänger alla hissarna, som far ner till tåget. Ahaa, nå vad skall vi göra nu… nå ser kommer kvinnan som jobbar där och frågar att “nå har du bett hjälp i förhand?” Nää, jag tänkte att jag klarar mig. “Nämen du är ju i en rullstol, du måst ringa eller fyll i blanketten 48 timmar i förväg”. Joo, men jag behöver inte hjälp, om ni skulle ha en vanlig hiss som fungerar.. vilken idiot stängde alla samtidigt? Du måst nu kanske vänta två timmar. Ja bara att, aha okej.. jag väntar. De kan ta(beställa) taxi till närmaste tågstationen och sen kan du åka tåg. Okeej, men ni sku ha den här rullmattan här, jag kan gå den ner. Men ni har ju de där stop, som man får bort. “Nej, vi kan inte ta bort det”. Jag bara okej, aha.

Robson: See people are ass***

Nette: Mmm, jag får int fa rulltrappor ner. Nå okej, vi väntar. Vi vänta två timmar. Sen fo vi upp tillbaka, de har hänt något.. taxin har inte beställts. Aha, okej… jag är invalid, invalid väntar. Jag har inte bråttom, ja ha vakna fem för att ta morgonflyget för att jag sku hinna göra mycket det där dagen men jag kan vara här på Amsterdams flygfält, de jätte skönt. Vänta här med alla andra invalider. Sen for jag till en annan person, det här funkkar inte. “Nej, att om du inte har beställt så måste du vänta, att de kan ta två timmar”. Jag har gjort redan allt, som ni sa.
Efter allt, så gjorde de en olagligt beslut, stängde den där rullmattan som kom uppåt för att de sedan kunde dra mig jätte försiktigt neråt. Jag förstår, dom kan inte hjälpa om de sku hända något, så de på riktigt dåligt. Men igen, vi är inte alla likadana. Jag behövde inte hjälp av dem, jag skulle ha gått med min pojkvän, han skulle hjälpa mig. Dom var inte ansvariga för det, men dom sa till mig att “om ni försöker, så stoppar jag er”. Så sa ja: Aha, vad är det här för grej. De gav int mig ens en möjlighet att göra det själv. Utan jag måste bara vänta, de tog tre och en halv timme. Jag kan säga, jag grät och var sur, jag var trött och jag orkar inte mera. Det här blir jag förstörd på.

Robson: Mera byråkrati.

Nette: Jåå, de byråkrati, de text med svart på och vita papper. Men ingen bemöter mig så att de skulle titta mig i ögonen. Utan de ser mig i ögonen, de ser rullstolen “aah, hon e invalid, kanske hon kan vänta, de e de.

Robson: Har jag sagt att jag hatar byråkrati.
Lotta: Jätte bra poänger, det här är något man skulle kunna tala om hur länge som helst. Speciell om bemötande. Som ni säkert har upplevt så finns det människor som är rädda att bemöta er på rätt sätt och kanske också därför håller sig lite ifrån er. Hur kan vi minska på människors rädsla, för/mot funktionsnedsättningar. Har ni någo tips och trix?

Nette: Nå öka medvetenheten genom video, bilder, berätta om saker, fint om Robson orkar tala. Jag försöker också berätta till mina vänner och sen berättar dom kanske till nästa personen. Till själva personen som vill bemöta någon så våga bara, man lär sig inte om man inte gör de, som me alla saker i livet. Våga prova, bemöta. Kanske om nånting far jätte fel så kan han eller hon säga, sen lär du dig kanske till nästa gång. Viktigaste är att öka medvetenheten på olika sätt. Jag tycker inte egentligen om att tala om mig själv. Men jag tänker att okej, människorna frågar för att de vet inte. Därför tycker jag att de kanske viktigt att jag berättar om det. Men ganska ofta berättar jag något att mitt liv och sen tänker jag efter åt att jag inte vet något av hennes/hans liv. Men jag kanske gör det för att öka medvetenhet. Robson vill tillägga något.

Robson: Två saker. De har gått åt fel håll i samhället, säkert i och med sociala media. Det är det att hemskt få får göra fel nuförtiden. Det här är också något som när jag talar i skolor så är all rädda för att misslyckas. Och sen den här skamkampanjen som kan börja på sociala median, de måst man liksom få bort. Alla gör fel, alla ska göra fel. Jag avslutar faktiskt alla mina talar keikkor med att man ska misslyckas varje dag. De är en sak, det att någon försöker hjälpa eller om någon säger något eller något som de andra inte håller med om, så blir de genast en *andas in kraftigt* och så blir alla tysta och så väntar man t.ex. på att vad jag skall säga om det. Vet du okej, jag bryr inte mig, de fine. Men de här skamkampanjerna som pågår i social medier om att jag inte blev bemött på det här sättet och det här sättet och jag är missnöjd och jag är kränkt.

Jag hörde en ganska bra så hän mot argument till när någon säger att: jaa, du kränkte mig i en debatt. Så sa han att okej (eller var det hon)men vad är ditt mot argument. De att jag är kränkt är inte ett argument i sig. Därför, att bara vara ett offer är tyvärr något i vårt samhälle som man kan förtjäna pengar på. När det går så långt, har du gått på nationalekonomi grundkursen redan, där när någon kan förtjäna pengar på något så då är det något man fortsätter med. Det är det mest konkreta sättet att belöna någon, är genom pengar.

Sen har vi glömt den andra saken, vi har glömt att människor kan vara r**ehål. Det finns människor som inte är trevliga människor och det spelar ingen roll om de är friska eller sitter i rullstol eller har hjärnskada eller vad som helst, de kan hända att de bara är otrevliga. Då ska man inte hänga med de människorna. Den människan får vara där den är, ifred och så är jag där jag är på skilda håll. När de här två sakerna träffas så händer de på sociala medier att någonting går “viral” och det är en s**tstorm som inte gynnar någon i många tillfällen. Jag vet inte om jag har svarat på frågan desto mera, men jag tror att vi kan tillåta människorna att göra mera fel, då tror jag att människor bemöts på olika sätt, bättre sätt.

Nette: Jag tycker att de bättre att i vardagen visa saker låta människor bemöta sig och lära och inte bara på sociala medier “nej, gör inte det där, säg inte det där” utan jag far till situationens. Jag tycker att man lär sig mycket bättre genom konkreta exempel och inte läsa från boken.

Robson: Exakt och alla e individer. Det här är det som också är den grej. Jag menar, inte tycker jag att jag kan sitta här och tala för alla som är hjärnskadade. Tvärtom, jag sitter här och talar för Robson Lindberg. Vi börja med en jättebra fråga: är det handikapp, funktionsnedsättning eller rörelsenedsättning, för mig är det handikapp för dig är de rörelsenedsättning för någon annan kan det vara något annat, nån annan kanske inte alls vill tala om det.

Nette: Det är helt samma med ryggmärgsskada, det finns inte två likadana skador. Jag skulle vara jätte glad om jag skulle ha samma ryggmärgsskada som min kompis, som kan röra lite på benen. Vi tävlar i crossfit, när hon försöker göra något, så jag kan inte, jag försöker bara komma med. För att jag har sämre funktion i kroppen. Det är jätteviktigt det du sa att det finns inte två likadana skador och vi är alla individer.

Robson: Det att man offentligt hänger ut folk och det finns vissa grejer som är så fel. Som t.ex. den här veckan så kom det fram ett dopingfall inom triathlon och jag tycker att om du har fuskat så då finns det en ganska stor och bra orsak att hänga ut någon offentligt. Där finns också en tid när det ska ta slut, men det har det funnit genom tiderna i alla samhällen.
Lotta: Kanske för att sammanfatta era bådas svar: våga ta kontakt, våga göra misstag och sen i vissa fall kan man be om förlåt, att jag visste inte bättre och då skall man också bli förlåten.

Robson: Det där är en jättebra point. Du kan int vara så småaktig som den som tar emot det, att du int förlåter. De int bra och de gör int bar för den andra personen heller.

Nette: Oberoende om någon har en skada, någon kan ha en dålig dag.

Robson: Det här var det jag menade med re**hål, man kan ha en dålig dag.

Nette: Att någon kan säga med en lite dålig attityd men

Robson: Om det är 15 gången som någon säger att jag kan hålla upp dörren för dig så tror jag att det är ganska irriterande vid 25.

Nette: Jå, och om jag har sovit dåligt, eller har inte ätit.

Robson: Aa, du e sån.

Nette: Jag är inte

Robson: Hangry

Nette: Jag har lärt mig bort från det. Kanske min mening var att de kan vara vem som helst som har en lite dålig dag. Och de samma, jag tycker om barn, jag älskar barn. De vågar komma och bemöta för de tänker inte på sakerna.

Robson: Det är det siistigaste. De är på riktigt det siistigaste.

Nette: Men sen kommer dom här föräldrarna som säger nejnejnej. Jag blev kallad för en tant, en gång: “låt tanten vara”, Nette 17 år i rullstol. Okej, tack! och sen var jag till Borgbacken typ med kusin som är sexårig, att hej där finns den här ena jag också kan fara in i med rullstol, in i helikoptern. Sen kommer de två barn där i kön, den där yngre av dem kolla att “mormor är också där”. Den där storebror förstod att “nej tyst nu”, jag började bara skratta för att de var barn. Men sen sku jag har kunna fara dit och bemöta dem att: hej, jag är Nette 18 år, vill ni se min rullstol eller något. Jag var och talade i en skola, du har också varit. De vågar fråga allt, jag svarar gärna så att ni lär er. Men sen efter att de så min rullstol, så stackars alla mammor och pappor för jag tror att 50% av barnen gick hem: “jag vill också ha en rullstol”. Jag vet inte, julgubben får hämta rullstol åt alla.

Robson: Tomte har ganska brådis när de ska laga rullstolar på Nordpolen.

Nette: Men det är bara det att de ser dem. De blir kanske inspirerade, imponerade och de bemöter mig. Om dom aldrig har sätt en rullstol så lär dom sig inte. Desto mer vi kan öka medvetenheten, desto bättre.

Iida: Ett stödnätverk kan vara ännu viktigare än ett fungerande redskap. Varifrån hittade du motivationen till att försöka röra på dig på ett nytt och anpassat sätt efter din olycka?

Robson: Vi börjar med att jag hatar ordet motivation. För att det är en känsla och känslor kommer och går. Och i dagens läge, tänkte jag nästan ta ihop med en rektor när jag sa det här. Känslor kommer och går och det är det största svepskälet vi har från dagens läge. Alla, eller hemskt många gör bara saker som de har fiilis att göra. För mig så har de viktigaste nog vari stödnätverket och speciellt de som har samma skada som jag. Där man kan säga till någon att: hej att jag är nu jätte trött och då kommer inte svaret att: joo vet du jag sov igår ganska dåligt , att vet du jag har bara sovit 4-5 timmar. Jåå okej, nå jag har nu varit skadad snart i 3000 dagar och jag har inte sovit gott sen dess, jag har int vakna pigg en enda dag. De går int att jämföra, de är den diskussion, de ingen ideé att ha den. Men för mig var det frågan om liv och död, jag satt i duschen och insåg att om jag inte försöker kommer jag att leva tills jag är 80-90 och dö i något skede och inte sporta och det går inte. Då försvinner alla sådana som motivation och inspiration och allt det här som folk tycker om att tala och speciellt de här instagram kontona som är fyllda med de här bevingade orden, som jag också älskar, jag älskar slogans och sånt där.
Men det blir ganska simpelt, antingen främjar du det som du möjligen kan hålla på i framtiden idag eller så väljer du att inte göra det och då är alternativet det att du är bitter när du är 80. För mig har jag alltid vari målmedveten och tyckt om utmaningar och sånt där, de var bara en ny utmaning. Anpassat, måste göra något på olika sätt och så gjorde man det utan att veta om man nånsin kommer att kunna göra det på nytt. Det spelar ingen roll, så länge man försöker så finns det en chans.
Nette: Mycket viktiga grejer du sa. När jag blev skadad så kom ingen och sa till mig att jag aldrig skulle gå. De var kanske därför att jag var 16 år gammal. Men, första gången jag blev skadad.
Robson: Första gången du blev skadad när du va 16.
Nette: Joo
Robson: Du har inte brutit ben eller något förrän det.
Nette: Nää, inget. Jag hade senast vari i sjukhuset när jag var ett år gammal.
Robson: Okej, jag är typ chockad för jag har brutit… nåja anyway.. förlåt
Nette: Nää, ingen fara. Allt kom sen på en gång.
Robson: Jo, du tog lotto vinsten genast.
Nette: Jag hade typ ätit en antibiotika, under hela livet, på riktigt, jag var frisk. Men sen vaknade jag i sjukhuset, sen var det bara att börja rehabilitera. jag tänkte att Ahaa, nu får jag chansen att rehabilitera för första gången i mitt liv, på min idrottskarriär. Sen var mål hela tiden att komma framåt, först ville jag komma på en vanlig avdelning i sjukhuset, bort från alla piuhan och allt möjligt. Sen ville jag komma in till rehabiliteringscenter, sen försökte jag sitta, lixom först var det 15 minuter, sen var det 30 minuter. Oj vad glad jag var, på vappen då jag hade suttit på en restaurang i tre timmar i en rullstol. Målet var hela tiden att gå lite framåt, ett steg i taget. Sen kom det här, att vad allt möjligt kan jag göra. Jag prova på alla möjliga saker, de trodde säkert att de var en galen ung, där var ganska många 60-70 åringar som hade fallit, då de var efter vintern. Så det var inte så många vänner jag hade där då. Men sen var de, ändå några som var i rullstol, de var också en ishockey spelare och jag så också lite vad kan livet vara. Först blev jag rädd, dom kan inte ha sådär roligt, de sitter i en rullstol. De var också för att ja inte visste vad de betyder om jag blir förlamad. Men hur kom motivationen, jag vet inte om det var motivation men de var bara att komma framåt . Jag skulle kunna stanna att stanna ensam hemma i sängen, men jag hade alltid rört på mig vari i skolan vari jätte aktiv, vänner, de var min livstil och de enda jag ville var att komma så nära tillbaka de livet jag hade förrän. Jag fortsatte med skolan, två dagar efter att jag kom hem efter rehabiliteringscenter, jag provade skidåkning i en kälke halvt år senare. Jag hade mina vänner fortfarande där, de hade jätte stor inverkan. De var jätte viktigt att jag hade det där nätverket, att jag blev inte ensam. Människor ville komma och ta mig ut, spela pingis, spela biljard, spela allt möjligt. De var kanske det att ja så framtiden, jag behöver inte stanna hemma. De försöker jag fortfarande göra, alla skämtar att borde du inte ta lugnt i något skede.

Robson: F*** no, de är just det som är grejen. Försöka. Det var det viktigaste ordet du sa. Alla berättar om vad som är möjligt och vad som är omöjligt, utan att egentligen ha någon erfarenhet om det.

Nette: Jag vill inte vara överpositiv av saken, det finns mycket grejer som är svåra, de ofta svårt.

Robson: De ska de, de ska vara svårt.

Nette: Jepp, jag har gråtit många nätter förrän jag far och sover. Jag har känt att vitsi det är svårt. Saker tar mer tid.

Robson: De gick 4,5-5 år i terapi.

Nette: Jag har fortfarande int varit.

Robson: Det är ditt sätt. Men för mig att kunna fatta vad som är ett symtom och vad som inte är det. Så de måste talas om med en neuropsykolog.

Nette: Jå, jag tycker också att de lite samma med mig. Men jag har alltid hatat att springa. Vi hade de där testerna med 3000 meter. Jag hatade det.

Robson: Du är befriad från det nu. Jag tyckte inte heller om att jobba på kontor.

Nette: De beror på hur man tänker på saken. Det är mycket jag inte kan göra men sen på riktigt jag har mina vänner, samma sportgren, jag kan nuförtiden studera. Vi får se, jag måste kanske ändra lite dagar, hur länge jag kan sitta. Hur kommer jag jag till idrottsplatsen eller backen, jag måste alltid ha någon att hjälpa mig i de svåraste grejerna. Men jag har bil, jag kan köra. Många blir överraskade av det, men vitsi vad glad jag va att jag fick körkort när jag var 17 år gammal. Inga mina vänner hade då, jag var första. Den tiden fick man inte lovet så lätt, den förändrades just två månader efter att jag hade fått. De kanske mycket jag har fått som någon inte ha fått.

Robson: Livet ger och livet tar.

Nette: Jag har fått bemöta många olika människor. Jag har fått uppleva mycke saker. Jag talade just med en person om jobbsökning, att hur sku man kunna skilja sig från dom som studerar på Hanken. Jag har upplevt att hur man kan komma över något lite större, alla har sina egna saker i livet. De kan också vara en fördel.
Iida: Hurudana är era framtidsplaner och drömmar inom idrottskarriären?

Nette: Hmm, inom idrottskarriären är min största dröm nästa vinter, Paralympiska Spelen 2026 i Cortina. Var påväg redan de senaste året men de blev lite (Lotta: svårt med licenser) joo, de sku man kunna säga. Jag siktar mot 2026 och världscupen där emellan, med slalom och stor slalom, hoppas den första världscupen vinsten kommer också.
Robson: Les Brown sa de ganska bra, “gör du allt i livet som är lätt kommer livet att vara svårt. Gör du allt svårt i livet så kommer livet att vara lätt”. De att du ha skada dig, eller varit med om något så det är perseestä, men det är inte ett svepskäl att inte göra något. Det tar tid, de kommer att ta. För mig, jaa jag bearbetar ännu de vad som har hänt och allt de som jag går miste om och allt de som, hit och dit. Men de lönar sig att fundera och tala, jag brukar alltid säga i skolorna att man klarar sig genom allt genom att tala. Och det är jätte jätte viktigt, det var viktigt för mig. Gör det förrän det är för sent. Den där stoltheten är inte så värdefull, så att man ska köra sig in i ett hörn, så som jag gjorde där man tror att den enda vägen ut är självmord. De liksom onödigt. Men alla lär sig så som dom lär sig, de som har hänt dig är sist och slutligen din styrka. För du har gått igenom nånting som får har gått igenom. De flesta människorna i citationstecken “dansar ju igenom livet, har aldrig något desto större sjukdomar/problem, vilket är jättebra, den moderna medicinen är helt fantastisk. Men din skada är inte din identitet.

Nette: När människor kommer och tycker synd om dig, så det är lätt att fara till det där att nu är jag skadad, jag kan inte göra det och det och vitsi livet är jättedåligt. Det kommer också många orsaker utifrån, varför du bara sku kunna vara hemma.

Robson: Offer ekonomin som vi tala om.

Nette: Mm, de kom just fem år av min skada, det var kanske första gången som den där dagen bara for. Jag har tänkt att borde jag kanske skriva något, bara för att öka medvetenheten. Men nä, jag var i backen med mina kompisar och dagen bara fo.

Robson: 18 februari 2016 som det hände, 18.2 lägger jag alltid ut en instagram post med mig, jag tog en selfie som jag inte kommer ihåg, med mig med nackstöd den 18 februari. och alltid någon bild bredvid om hur det går nu. Eller sen en reel om vad som har hänt. Så går jag runt omkring med lippisen med gröna bandet, som är för hjärnskador eller mental hälsa. Och så står det i min instagram bio att jag är världens bästa hjärnskade patient eller strävar till att vara världens bästa hjärnskade patient. Men utöver det så finns det inte så hemskt mycket som det berör på det sättet. Det finns där i bakgrunden. Synen på livet förändras ganska mycket, de går från: “voj perse, jag har inte den nyaste iPhone 14” till det att “vet du vad, jag kom upp ur sängen i morse med bara tre huvudvärkar” och det är ganska skönt.

Nette & Lotta: Mm-m

Robson: Så, jag tror också att vi kan sitta här och berätta allt vad vi har gått igenom och om personen som ha skada sig eller gått igenom något och inte vill lyssna, så är det totalt onödigt. Alla måste hitta sitt sätt, ditt sätt är inte ett fel sätt. Det finns inget rätt sätt, det finns ditt sätt.

Livet är en jävla bergådalbana.
Iida: Är det någonting som ni skulle vilja fråga eller säga till varandra?

Robson: Tack

Nette: Tack, tack.

Robson: Det var de nu första som kom.

Nette: Jag tycker att det har vari helt intressant att höra dina åsikter.

Robson: Tack det samma

Nette: Ganska mycket samma. Vi har ganska olika skador ändå.

Robson: Det här är det som är grejen. På något sätt också om man talar om dagens läge så jag förstår inte varför vi koncentrerar oss på olikheterna, när vi har mer gemensamt än vad vi har olikt med folk. De går inte in i mitt huvud, varför folk har en lista i huvudet på grejer som de tycker och sen håller de den här listan bredvid någons huvud när de träffar dem. Okej, du tycker det där, det där, det där och om du int håller med mig av 100 om 100 grejer så då kan vi inte vara vänner eller då kan vi int diskutera. De, okej jag säger de, de hjärnskadat Totalt dajut. De dumhet. På ett sätt kan man säga att de synd att de du och jag som sitter här, men på ett sätt är det helt s**ans siisti.

Nette: Mm jepp. Inte skulle jag ha träffa dig typ annars.

Robson: Nä, inte skulle jag vara den här personen heller. Jag är tacksam för allt jag har lärt mig.

Nette: Det är jag också.

Robson: Den där ödmjukheten, är så viktigt.

Nette: Just som du sa, jag behöver int koncentrera på den där iPhonen eller vad som helst mera. Det är mycket annat jag kan tänka på.

Robson: Det är nu intressant. Jag har nu skällt ut sociala medier också men sociala medier är också jättebra. För att ganska kostnadseffektivt kan man lyfta fram saker, som inte annars nödvändigtvis skulle lyftas fram och så klart kommer det en massa negativt med det positiva, men.. Där finns ju # och filter som man sen kan filtrera ut det.

Nette: Jag orkar int skriva så mycket på sociala medier, men jag försöker visa att rullstolen är en del av mitt liv. Vi for till universitetet med min pojkvän, jag höll bara i hans cykel, jag satt där och rullade, han fick jobba. Och sen var jag i. backen med mina kompisar, gjorde npNähdään pian!ot annat med mina kompisar, visar hela vardagen,jag tycker att det är viktigt att vi visar vår vardag. Utan att bara lyfta upp att gör inte sådär eller såhär och bemöt inte mig fel. Jag tycker de också mycket onödiga teman nuförtiden.

Robson: Om vi går tillbaka till den förra grejen. Jag har valt att göra det här öppet. Bara för att sociala median finns så behöver du inte känna tryck att göra det. Men det kan hända att du inte har personligheten för det, och det är inte en negativ sak, utan en bra sak, då gör du inte det. Ingen måste öka på synligheten bara för att du har en hjärnskada så behöver du inte öppet kriga för det på social media. Du behöver inte bli en aktivist eller något sånt, du ger de som du diggar.

Nette: Jag sku int säga aktivist, jag visar det som händer i min vardag och om någon blir intresserad av det så välkommen och följa. Du väljer personer som du blir inspirerad av eller intresserad av och inte måste du göra det om du inte vill. Och det är kanske ett tips till de som blivit skadade att det finns ju också personer som du kan bli inspirerad av.

Robson: Jag vet int om det är ett gammalt romerskt uttryck att de ända som en människa måste göra är betala skatter och dö. Så det är en ganska bra syn på livet, på ett visst sätt. För att mitt mål länge var att bli en skattebetalare på nytt och folk kan sitta hemma och tycka att man talar om människor i ekonomiska termer och sånt där. Men det att de innebär att kunna kontribuera till samhället så ger mig också mening med livet och hitta den där meningen, du har helt klart gjort det. Grattis, det är inte lätt.

Lotta: Stort tack till er Nette och Robson! Och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen!

Nette, Robson och Iida: Tack Tack.

Cookie-inställningar

Avsnitt 3-4: Bemötande av synliga och osynliga funktionsnedsättningar