Avsnitt 20: Resan mot världstoppen och kampen mot Ableism

Lotta: Tjohej! Välkommen med och delta i Vi också, en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Ronja Hampf och Wivan Atrila. Välkommen med! 

• Ronja och Wivan: Tack!

Iida: Vi börjar med en sån fråga, har ni några förebilder inom idrotten? Och vem och varför? Wivan får börja. 

• Wivan: Jag har tänkt på Lauri Markanen, för att han är en bra spelare. Det skulle vara kiva att vara samma som han.
• Ronja: Jag försökte hitta några smarta svar till det här, men jag vet inte om jag har något svar. Ofta nämner jag Leo Pekka Tähti till exempel, han har haft en jättefin karriär. Men den simmare som var i min klass före mig är Eeva Riitta Fingerroos. Hon har också haft en jättefin karriär, så de två skulle jag kanske kunna nämna. 

Lotta: Vem är ni och vad är era intressen? Vi börjar med Ronja. 

• Ronja: Jag är Ronja Hampf, en blind parasimmare från Helsingfors. Simning är mitt liv, ungefär, kortfattat. Simning är min största pession. 
• Lotta: Hur är det med Wivan? 
• Wivan: Jag heter Wivan Atrila och jag har mina grenar korgboll, ridning och golf.

Lotta: Ronja, du har en synnedsättning, har du alltid haft det? Hur ser världen ut från dina ögon? 

• Ronja: Jag har varit helt blind sedan jag var fem år. Efter det har mitt synläge varit stabilt, så det har inte hänt några förändringar. Ofta tänker seende människor att mitt synläge är att jag ser svart, men sanningen är ju inte den. Men jag förstår att det är det lättaste sättet att gestalta saken om man ser. Om man kallar det för syn, så ser jag lite grann ljus med högra ögat om det är klart ljus, som solljus, så kan jag gestalta det på dagen. Men det hjälper inte mig alls i vardagen. I vardagen använder jag totalt så kallade blindtekniker. 
• Lotta: Vad är blindtekniker? 
• Ronja: Det baserar sig mycket på hörsel och andra sinnen. Jag orienterar mig på basis av hörseln och använder mig av skärmläsare på datorn och telefonen.
• Lotta: Och så en vit kepp antagligen? 
• Ronja: Ja, absolut. Det är en av de viktigaste hjälpmedlen.

Lotta: Du berättade att du är simmare. Spelar det roll om du simmar i en simhall där det finns mycket fönster och det kommer in solljus? Blir det svårare eller är det samma? 

• Ronja: Nej, så mycket ser jag inte. Det spelar nog ingen roll för mig. Dessutom är det en fun fact att min klass är S11, så simmarna har helt svart glas. Så det kommer inte ens något ljus igenom.
• Lotta: Okej. 

Lotta: Ni båda tränar aktivt inom en eller flera grenar. Hur och var börjar ni idrotta och hur hittar ni grenarna som ni håller på med? Vi kan börja med Wivan. 

• Wivan: Ja, jag kan börja med ridningen. Min mammas mamma och min gummor har ridit. Sen fick jag idéen att jag skulle vilja själv också börja rida. Det har varit jätteviktigt för mig. Sen har vi korgboll. Min vän, Anna Miettinen, var min vän. Hon fick mig att vara med och spela korgboll. Det har varit jättebra för mig att jag har hittat min vad jag är bra på. I golfen spelar mamma och pappa. Min storebror Walter spelar också. Min pappa har tränat med juniorer mycket. Sen gick jag också med på det och så blev det Special Olympics. Det har varit jättekiva att få lite mera utmaningar.
• Lotta: Har du någon favorit? Du har ju tre stora grenar. Hinner du göra något annat än idrotta? 
• Wivan:Jag har jobb, men hittills jobbar jag tre dagar. Jag kan också ha mina hobbyer.
• Lotta: Vad fint. Har du någon favorithobby? Kan du skilja åt dem, eller är alla lika viktiga för dig?
• Wivan: Alla är mycket lika för mig. 

Lotta: Hur är det med Ronja? Hur hittade du simningen?

• Ronja: Det började när jag var fem år och miste synen. Mina föräldrar har båda studerat idrottspedagogik. Då bestämde de att vårt barn ska bara för att hon inte ser ska inte göra något. Jag var ett sånt barn som hoppade kring väggar. Jag har alltid varit ganska aktiv. Det konstaterades att Ronja behöver få röra på sig. Då började vi testa olika grenar. Jag testade på judo, jag testade på ridning. Jag gjorde det i flera år. Sedan höll jag på med friidrott, dans och scouter och sådant. Till simning kom jag via, jag var på en stödperiod i Synskadesförbundet. Där var en fysioterapeut som tyckte att jag skulle kunna vara bra på att simma. Vi hade simning på stödperioden. Hon tyckte att jag rörde mig bra i vatten, så hon sa att jag borde testa simning. Jag sa att det kunde vara roligt. Sedan började jag i en teknikgrupp för barn, en vesirally grupp som det heter. Jag tyckte att det var jättetråkigt, för jag kunde allt redan. Där var barn som var 3-4 år yngre än jag. Jag ba att jag inte ville. Jag hade varit där över ett halvt år och sedan sa jag till mamma att det var tråkigt. Jag ville ha något annat, mer utmaningar. Hon sa att hon skulle fixa. Sedan googlade hon lite och skrev till min nuvarande tränare. “Hej, ni har en grupp för anpassad simning i er förening. Skulle ni kunna ta mitt barn dit?”. Sedan började jag i min förenings hobbygrupp för anpassad simning. Där var jag ett halvt år. Sedan tyckte tränarna att jag kunde flytta över till den här tävlingsgruppen. Att jag skulle få lite mer utmaningar därifrån. Jag sa okej, fair. Då flyttade jag dit. Då var jag typ 12 år. Där har jag stannat. Jag är fortfarande i den gruppen.
• Lotta: Vad är det för förening som du simmar i?
• Ronja: Jag simmar i Helsingfors Simsällskap Simmis. 
• Lotta: Finns det en skilld paragrupp eller är den öppen?
• Ronja: Vi har två grupper för anpassad simning. Vi har en hobbygrupp och en tävlingsgrupp. Tävlingsgruppen är parasimmare som tävlar. 

Lotta: Behöver era grenar anpassas så att det ska vara tryggt för er att delta? Så att ni kan prestera på den högsta nivån? 

• Ronja: I simningen har jag en tapper. Det finns inget bra svenskspråkigt namn. Jag har försökt googla det här många gånger. Vi kallar det nu för tapper. Det är en person som har en typ käpp med en boll i ändan. Hen markerar ändan till mig alltid med att röra mig med den där bollen. Antingen i ryggen eller huvudet. Hon går sen runt på sängen i takt med mig. Och markerar vändningarna och ändarna. Så att jag inte simmar in i väggen. Även om det också händer ibland. 
• Lotta: Det händer ibland? Det måste ta ont att komma mot kakelvägg. 
• Ronja: Det är inget att rekommendera. Jag har som tur inte simmat jätteofta in i kakeln. Det händer illa. Jag har så pass hög fart att det är illa om man simmar in i betongkakel. Men tack och lov har jag dremt in i en sån här mellanbalk. Som är ihålig av plast. Så den ger ändå lite efter. 
• Lotta: Okej. Så det händer ibland. Men sånt händer inte så ofta. Så tydligen får den här som tapper som du kallar, får vara ganska snabb nu när du har blivit snabbare. Att springa för att hinna och tappa igen i andra änden. 
• Ronja: Ja, man får nog ta raska steg. 
• Lotta: Så kanske så småningom behöver du två. Om möjligt. 
• Ronja: Jo, det skulle ju vara det optimala. Men tyvärr har jag inte hittat från vår handikappslag en sån poäng. Vilken jag skulle kunna ta stöd av. Att ansöka efter två assistenter på samma gång. 
• Lotta: Och du sa tidigare att ni alla i din klassificeringsgrupp simmar med sådana gentäckta simglasögon. 
• Ronja: Ja, det är för att inom S11-klassen. Även om alla är totalt blinda enligt medicinsk klassificering. Så ändå ser en del just till exempel lite ljus eller kontraster. Så man får ju extremt mycket stöd av det. Om man ser kontraster och kan fast se den där bottensträcket i bassängen. Då kan man ju simma rakt. Medan sådana som jag som inte ser alls. Eller har någon nytta av synen där. Så kan ju inte följa sträcket och simma rakt. Så det är helt enkelt för att göra det rättvist åt alla.
• Lotta: Hur simmar du rakt? Jag funderar själv att om jag stänger ögonen. Så får jag nog sådär ding, ding, ding ibland i de här plastgrejerna som finns. På repen? 
• Ronja: Ja, på repen. Ja, det kräver ju träning. Alltid när man får någon ny spänning i kroppen. Så det är ju alltid trevligt att försöka anpassa sig till den. Men jag skulle säga att nu har jag ändå 20 år tränat. Så jag börjar nog bli ganska bra på det. Man kan ta lite riktning från banrepen och väggarna och sånt. Och sen är det bara att lära sig att simma symmetriskt. Att inte ha jätteosymmetriska drag. 

Lotta: Wivan, du håller på med många grenar. Men kan du berätta vad Unified Korgboll är och hur det spelas?

• Wivan: Det är två partner och tre spelare. Partnerna är vanliga, de med nedsatt funktion spelar med vanliga människor. De försöker få de med nedsatt funktion att förstå hur man bygger spelet i planen.
• Lotta: Jo, så att de som är spelare har då en intellektuell funktionsnedsättning. Och så är det de här parterna, som hjälper till, som inte har en funktionsnedsättning. Och hjälper till att bygga upp, okej. Och annars spelar man… 
• Wivan: Annars spelar man helt vanligt. De har ju egen tid, åtta minuter spelandet. Det är helt annat än en vanlig korgboll. Men alla idéer och tankar är samma. 
• Lotta: Hur ser man vem som är partnerspelare på planen? Har de andra västar eller skor? Har de samma kläder? 
• Wivan: Samma kläder, vi har ju i det här spelskjorta. Som vi använder i spelandet. 
• Lotta: Okej. Så det märks inte ut på något sätt vem som är partnerspelare och vem som inte är i lag? 
• Wivan: Ja.

Lotta: Ronja, hur hittar du från bassängen till omklädningsrummet? Det här är faktiskt en fråga som vi till Finlands Svenska Idrott fick till chatten. Att det finns ett intresse att veta hur man kan hitta sig fram i simhallen. Som många gånger är det ganska samma färg och det är ganska mycket ljud. Kan du beskriva hur du tar dig fram? 

• Ronja: Jag tycker att det här var en jätterolig fråga eller konstig fråga när jag läste den här. Men jag tycker att det är roligt att det finns ett intresse för det här. Det här är faktiskt något som jag har fått många gånger på Instagram. Att hur hittar du dit i simhallen? Om det är en främmande simhall så har jag alltid min assistent, min tapper, med mig som ledsagare. Ingen vits till exempel i tävlingar att jag skulle börja slösa bort massa energi på det. Att jag skulle försöka hitta i en främmande simhall. Det är bara onödigt. Så då har jag min assistent med mig. Men i bekanta simhallar så har jag lärt mig rutten från omklädningsrummet. Eller genom omklädningsrummet till bassängen. Eller någon mötesplats som vi har kommit överens med min tapper eller tränare. Beroende på mycket. Att orientera sig med hjälp av vit käpp och hörseln och olika landmärken och sånt. 
• Lotta: Okej, tack. Det var en utförlig förklaring. 
• Ronja: Bra. 
• Lotta: Jag hoppas att lyssnarna och läsarna också är nöjda med den. Helt säkert. 

Lotta: Hur viktig är tränarens roll, upplever ni? Vad är ingredienserna till en bra tränare? Om ni fast nämner två grejer, båda två. Vi kan börja med Wivan.

• Wivan: Jag skulle säga humor. Och sen att man har bra kontroll. De två. Att man har roligt tillsammans. Att man har mycket vad man ger till.
• Lotta: Ronja?
• Ronja: Jag tycker att kommunikation och bra ambitionsnivå. Beroende på den som man tränar, beroende på idrottarens ambitioner så måste ju tränaren också ha en viss ambitionsnivå för att samarbete ska kunna fungera. 
• Lotta: Så att tränaren också tror mycket, kanske mer, av idrottarna.
• Ronja: Ja, det behövs att tränarna ibland tror mer än idrottaren själv. Det är något som man ofta säger, att man behöver ha någon som tror på en förrän man kan tro på sig själv. Det är nog en sån sak som behövs i idrott. Det har varit jätteviktigt för mig när jag började tävla. Jag hade ett extremt tävlings… Jag spände mig jättemycket för tävlingar. Jag hade tävlingsångest och allt. Min tränare bara, nej det går jättebra. Jag bara, nej det kommer inte att gå. Men hon hade rätt, det gick bra. 
• Lotta: Och här är du fortfarande? 
• Ronja: Här är jag fortfarande.
• Wivan: Jag har samma åsikt med Ronja. Jag har tränat och jag tror att jag har lite fel med det här. Jag har samma åsikt med Ronja. Att sådär ska vara mot tränaren. Så det var ju fint, Ronja. Och det är ju att jag förstår din förklaring lite tydligare än min.
• Lotta: Men just det där, så att ni båda håller med. Ja, hålla med om att det behövs en sån som tror kanske mer på en själv än man själv gör det. Så att man kan börja tro mer på sig själv. Vilken bra slutsats. 

Iida: Wivan, kan du berätta vad Special Olympics är? Till sådana som inte vet.

• Wivan: Det är många olika idrotter som är där med. Jag har själv varit med i Berlin och tävlat. Att man kan tävla utomlands. Där finns olika grenar. Där finns bowling, korgboll, sen finns det unified fotboll, unified korgboll. Allt möjligt. Det är ju sådana här nedsatt funktionsmänniskor som sportar där. 
• Lotta: Personer med intellektuell funktionsnedsättning. 
• Wivan: Jo.
• Lotta: Så det finns ju egna tävlingar för er också runt om i världen. 
• Wivan: Ja, och sen kan man tävla via Finland också. Det ska komma sig själv om man ska säga att någon ska börja tävla. Så man får inte tvinga någon. Det måste komma sig själv att slippa tävla. Det måste vara egen intresse att komma och pröva olika grenar.

Iida: Kan du berätta om Special Olympics golf och ridning som grenar? 

• Wivan: Jag kan börja med golfen. SO golf så finns det singelspelare. Sen finns det unified golf också. I singlespelare som man spelar ensam. Man har en caddy som hjälper till att ge mailor och titta på sikterna. Om man tänker på unified golf så är det en person som inte har intellektuell funktionsnedsättning, sen är det en sådan partnerspelare som är vanligt. Att man spelar tillsammans. Själva golfen kan man få så många muoton vad man spelar. Man spelar turvis. Så håller vi på i unified golfen. 
• Lotta: Spelar du single eller unified?
• Wivan: Både och spelar jag.
• Lotta: Har du alltid samma partner? 
• Wivan: Hittills har jag samma partner. Min pappa har varit mitt par. Nu är det jättebra att vi försöker byta partner. Att man slipper träna med någon annan och spela med någon annan partner. 
• Lotta: Det är säkert givande för då får du nya tips. Som ser på att spela lite annorlunda också än bara om det är samma hela tiden. 
• Iida: Hur är det med ridningen då? Kan du berätta lite om det?
• Wivan: Ridningen är också lite samma. Det finns också unified ridning. Då när jag själv var första gången med, det är lite samma som med golfen. De som har ingen funktionsnedsättning, de har egen klass. Och sen denhär andra har ju, de räknar tillsammans programmen. 
• Lotta: Så det räknas poäng ihop? 
• Wivan: Ja. Jag själv rider i dressyr. Så det här är lite som ensam ridning. Där är någon som säger den där banan. Fast jag kan också utan ta det också. Här finns en nivå. Här finns mycket klasser. Vi har skritt, trav och galopp. Det är vissa klasser som vi har. 
• Lotta: Så om någon skulle vilja ha någon som berättar banan så skulle det vara möjligt att få den hjälpen?
• Wivan: Ja. 
• Lotta: Att hur man ska rida. 
• Wivan: Det är samma som med Paralympia. Det finns ett det inte är måste att kunna den där banan. Det finns inte alla som kan den där banan. Det är för svårt. Man ska inte tvingas att du kan den här banan. Men det är bra att någon säger den där banan.
• Lotta: Det är en jättesimpel anpassning. Man kan känna att man kan. 
• Wivan: Det är en jämlikhet för alla att förstå den där banan. 
• Lotta: Ja, exakt.  Fint.

Iida: Finland fick 54 Special Olympics medaljer från Tyskland år 2023 men endast en tidning lyfte upp det. Upplever ni att ni får den synlighet som ni önskar er? Eller skulle det kunna vara bättre? 

• Wivan: Det skulle kunna vara lite bättre. Tidningen Yle gjorde faktiskt saker för Tyskland när vi fick 54. Men de skulle kunna ge lite mera via medierna. Som exempel Instagram eller Facebook eller någonstans. Berätta lite mer. 
• Lotta: Du sa väl att du var där med? 
• Wivan: Jag var faktiskt med i Berlin när vi fick 54 medaljer. 
• Lotta: Det var wow! 
• Ronja: Jag bara tittade på resultatet. Wow! Det här är bara regnar medaljer. 
• Wivan: Jag kan lite ändra att jag var där i Berlin. Jag var första golfaren faktiskt. Jag var med och jag hade faktiskt intervjun före den här Berlinen så var jag i tvn. Jag var i tvn och berättade lite om den här Berlinresan. Att vi hade kommit. Även om de hade egna regler. För två gånger kom det till oss att jag skulle vara  andra. Men de hade ändrat hela systemet. Mitt på natten hade de ändrat divisioneringen. Jag skulle vara andra men de hade ändrat hela systemet. Mitt på natten hade de ändrat att jag spelade i en annan. Så jag blev sedan fjärde fast att jag borde vara andra. Samma var det mot andra golfaren också. Han skulle ha vunnit i sin egen klass. Men han blev också fjärde för de hade ändrat hela systemet. 
• Lotta: Tyckte de att Finland fick för många medaljer? 
• Wivan: Jag vet inte. Men många gjorde faktiskt sin egen rekord. Att vi har aldrig fått så här många 54 medaljer. Samma fick vi mer av det här från utomlands. Mer vänner. Så det är jätteviktigt att få den här synvinkeln. Att vi får vänner därifrån. Att vara med dem. Att vara glada för att de har så klara sig att komma med och tävla.
• Ronja: Jag upplever nu att synligheten i Special Olympics och paraidrott över huvud taget är knasigt dåligt. Sen känns det att om det ska göras något om det, sen blir det sådär “Oj kolla de här funktionsnedsatta har klarat sig ända till det här oavsett sina alla stora problem, så de idrottar ändå”. Jag upplever det själv, att jag bara lever mitt liv. Det är inget konstigt med det. Det är mitt liv och det är vad jag tycker om att idrotta. Jag vill bara prestera högt i idrott. Det är det. Men sen gör man det ofta till medierna till en sådär är en stor grej. “Oavsett att du har säkert ett jättesvårt liv som du inte ser men ändå idrottar du”. Mitt liv är faktiskt helt vanligt.
• Lotta: Gör det till en viss superhjälte. Som säkert du och ni inte vill vara ändå. Ni vill vara helt människor. Vem som helst annan.
• Ronja: Exakt.
• Wivan: Jag har två såna som jag gillar i den här idrott. En av Julia Fonsen. Hon skriver jättefina texter. Vi har de här Special Olympics de här tidningarna som vi får. Och sen en är Ronja. Jag har aldrig hört att man ska kunna vara som hon. Att hon är bra som simmare. 
• Ronja: Tack. Jag blev lite generad.

Iida: Hur är det med finansiering? Får ni någon finansiering eller sponsring för att kunna utöva era idrottsgrenar? Ronja kan börja. 

• Ronja: Jag får nu första gången stödpenning. För min idrott. Och faktiskt har fått min första sponsor. Så det är också trevligt. Men som sagt, det här är första året. Eller nu 2025 blir första året. Så det är nog intressant. Vilka alla möjligheter det kommer att öppna. Men innan det så har jag nog haft allt tagit från egna fickor. 2024 så fick jag stipendier från Jysk Paralympic Games som arbetspartner. Så det var ju också trevligt att lite har man fått stöd. Men det räcker inte nära på till de mängder av pengar som det får till det här. 
• Lotta: Har du själv behövt söka efter sponsring och finansiering? 
• Ronja: Ja, jag har sökt själv. Inget har kommit givet. Man har nog behövt jobba mycket för det. 
• Iida: Hur är det med Wivan? 
• Wivan: Jag har lite samma sak. Jag fick ju också stipendiet som Ronja via Paralympia. Och sen det här faktiskt från egna fickor. Och från mamma och pappa. Och sen från Toyota ger ju mycket det här till oss i Paralympia. Men de har ju gett sponsorer till oss i Berlin när vi var i Tyskland. Så de var ju med. 
• Iida: Ja. 

Lotta: Ableism är något som blomstrar i vårt samhälle. Speciellt under och efter Paralympiska spelen nu i sommar. Exempel på ableism är till exempel att säga till någon med en funktionsnedsättning “åhå, din funktionsnedsättning märks eller syns inte”. Där är åtanken att vara snäll, men det blir snett eftersom du egentligen säger att det är något negativt i att ha en funktionsnedsättning. Har ni mött det här? Och hur tycker ni att vi ska tackla ableism? Ronja? 

• Ronja: Jo, jag har mött ableism många gånger. Och det tyvärr har blivit ganska vardagligt på sin nivå. Jag får mycket kommentarer om att åh, vad du är duktig och inspirerande och modig och whatnot. Och jag är bara sådär, jag ska nu till skolan härifrån. Jag vet inte vad det är för grej, men människor kommer alltid att prata med mig i omklädningsrummet. Sådär, åh, jag kollar när du tränar, åh, du simmar nog så bra, jag tänker att du kan simma fast du inte ser. Och jag är bara sådär, okej, tack, ja. Och sen var det en gång, du har säkert så mycket problem. Och jag bara, nej. Men för att gå till frågan, så hur ska man tackla ableism? Jag har inte riktigt kanske något svar på det här, men jag tänker att det att man ska lyssna på människor, olika erfarenheter, att synligheten borde bli så mycket större, liksom synligheten av funktionsnedsatta människor i vårt samhälle borde bli så mycket större. För att ifall vi ser funktionsnedsatta i vardagen, vardagligt, då blir det inte något konstigt, då vänjer man sig med det. Och då är det inte mer sådär, oh, wow, kolla, en människa med funktionsnedsättning kan simma. Utan då är det mer sådär, okej, jo. Att det kanske är en sak, ja, jag har inte kanske något rakt svar på det, men öka synligheten, öka representationen, lyssna och berätta olika berättelser. Ja, det är typ det. 
• Wivan: Man ska inte lyssna på sådana människor som inte gillar dem. Man inte ser att du har funktionsnedsatt person, att man inte ska tänka på att det är negativt. 
• Lotta: Mm, så lyfter jag upp det här, att inte tänka att det är negativt att ha en funktionsnedsättning, utan låta. 
• Wivan: Ja, låta det att.
• Lotta: Bara.
• Wivan: Bara att. Det är deras sak, det är inte någonting fel. För att man måste tänka, att jag är så glad att vi har många som har nedsatt funktioner, att man ska vara glad för det. Att vi kan vara tillsammans och tävla och sporta. Det är deras sak som de har någonting illa att  säga att vi inte visar det mot dem. 
• Ronja: Ju mer vi har av olika människor i samhället och runt om oss, desto rikare blir världen. Det blir bara tråkigt om alla är likadana. Vi behöver alla olika personligheter för att ha en bra gruppdynamik och grupparbete. Helt samma sak med samhället, vi är bara ett enda stort grupparbete i samhället. Då behöver vi alla olika människor för att alla har olika erfarenheter av livet. Man lär sig så ofattbart mycket av människor med olika erfarenheter. Jag kan inte förstå varför det är negativt att ha en funktionsnedsättning. Ibland kommer människor till mig och berättar att jag inte behöver vara ledsen för jag ser inte ens blind ut. Sen tänkte jag, okej, hur ser en blind ut? Vi börjar med det. Om jag skulle göra det, vad skulle det göra för skillnad? Vi alla ser ju ändå olika ut.
• Wivan: Jag tycker att det är fel att säga sådär att du ser ingenting. Det låter som det ska vara mobbning. För det är inte kiva som säger till någon att du är blind för att du ser ingenting. Jag kan ju säga att hon är en bra människa. För jag vet att hon är bra på allt och modig. 
• Ronja: Allt vet jag nu inte.
• Wivan: Nej, men jag ser ju att du är en sån person. Man ska vara likadan som du.
• Ronja: Tack.
• Wivan: Men det finns ändå människor som inte tycker om alla. 
• Lotta: Jag tyckte det var hemskt bra sagt att världen är ett jättestort grupparbete. Vi behöver mångfald för att vi kan samarbeta och göra det här världen till en bra plats. Om vi bara är alla likadana så blir det jättetråkigt.

Iida: Vad skulle ni vilja säga till ett barn eller en vuxen som har samma funktionsnedsättning som ni och som inte ännu har hittat sin gren eller hobby? Har ni några tips? Ronja kan börja. 

• Ronja: Våga söka. Våga vara jobbig och kräva det du behöver, dina rättigheter. Testa dig fram. Det blir nog bra. Simning är en fantastisk hobby. Alla borde simma. Nej jag skojar. 
• Wivan: Jag har lite samma sak som Ronja men jag kan också säga min åsikt. Jag är själv via Special Olympics athlete leader, urheilija. Jag har själv gått på sånhän koulutus. Vi försöker att få fler människor att komma med och våga pröva olika grenar. Det är viktigt att man inte tvingar någon att komma med. Det skulle vara kiva att få fler människor att pröva på olika saker. Jag har själv försökt att göra ett projekt här i Finland. Jag var själv i Rumänien. Jag var på en resa. Jag var på konferensen och öppnade lite Finlands Unified grejen. Få fler människor att komma med och pröva.
• Lotta: Fint. Var det spännande?
• Wivan: Ja. 
• Lotta: Säkert.
• Wivan: Det var ungefär 22 länder med i den konferensen. Jag har gått lite igenom det här med Special Olympics och hur det är. 
• Lotta: Så du försöker vara med och hjälpa barn och unga som hörs i Special Olympics. Eller skulle kunna vara med i Special Olympics? 
• Wivan: Ja, skulle kunna vara med i Special-Olympics, de som har en nedsatt funktion skulle kunna komma med och pröva. 
• Lotta: Fint. 
• Wivan: Det måste vara så att det inte är tvingat. Att det måste komma sig själva. Om det är så kommer de att sporta med oss.
• Ronja: Det som kanske är bra att tillägga är att var inte är rädd att göra fel. Alla gör misstag. Det är helt okej att misslyckas. 
• Lotta: Alla krockar ibland med väggen. 
• Ronja: Alla krockar ibland, ja. 
• Wivan: Samma åsikt med Ronja.

Iida: Vad är era målsättningar inom idrotten? Wivan kan börja.

• Wivan: Det är en bra fråga. Jag kan börja med korgbollen. Så jag håller på att slippa med att vara utomlands och spela. Jag har faktiskt… Jag är inte helt säker är jag i laget. Vi ska ha på sommaren kommande spel. Vi har korgboll i utomlands. Det ska vara i Italien. Det här ska vara Europas mästerskap. Det är kommande, det är för down. Det här kommer från Paralympia-sidan. Att vi kommer igen att ha keräys så att vi kan samla pengar in. Det är en målsättning. Jag tänker på ridningen, så säkert att vinna och bli bättre. Jag själv galopperar. Det är min klass. Ridningen har varit jätteviktigt för mig. Att slippa vara med utomlands och tävla. 
• Lotta: Hur är det med golfen?
• Wivan: Med golfen så i alla fall att vinna. Just i respect och unified, för att jag håller på med både och.
• Lotta: Du var nära med golfen i Berlin. 
• Wivan: Jag hade 61 poäng. Jag vann hela den här helheten. Alla som spelade. Jag var den som hade bästa ranking. 
• Alla: Vau.
• Iida: Hur är det med Ronja? Vad har du för målsättningar inom idrott? 
• Ronja: Mitt huvudsakliga mål är att komma med till Paralympiska spelen 2028 i Los Angeles. Mitt kortsiktiga mål är att få gränserna till VM 2025. Det håller jag på att jobba med. 
• Lotta: Är du långt ifrån eller är du nästan där?
• Ronja: Ska vi säga sådär att både och.
• Lotta: Vilken är din gren i simning?
• Ronja: Jag specialiserar mig på 200 medley. Det är en gren där man simmar en fjärdedel av alla grenar. 50 fjäril, 50 rygg, 50 bröst och 50 fritt. Det är en brutal gren. Man har så mycket mjölksyra i sig efter att man är färdig. Men den är jättetrevlig. Jag siktar också in mig på 400 fritt. Men jag borde göra rekord i båda för att komma med. Men jag tycker att det är en trevlig utmaning.
• Lotta: Men du har väl hittills en hel del medaljer från Finland också? 
• Ronja: Ja, från Finland och sen var jag femte i EM i våras. 
• Lotta: Det är stort det där också. 
• Ronja: Ja, det är nog fint. Jag ska bara inte simma in i väggen flera gånger.
• Lotta: Nej, ta vara på er. 
• Wivan: Jag kan säga att jag har själv simma. Jag hade faktiskt simning också. Det var min gren. När jag var liten så ville mamma att jag skulle få pröva simningen. Det fanns grupper i Kyrkslätt. I simningen var det en special grupp som jag var med och simmade med. Nästan alla hade nedsatt funktion. Jag fick en vän därifrån att jag var och simmade. Sen har jag blivit bättre. Men jag hade tänkt att jag inte tävlar i simning. Men simning har varit en bra gren för mig. För att jag har tre grenar som jag själv tävlar i. 
• Lotta: Det räcker. 
• Ronja: Det räcker nog säkert. 
• Wivan: Jag har själv, jag har på torsdag napakettujen skidning men jag tävlar inte. Men jag är med i deras grupp och tränar med dem.

Lotta: Är det någonting, Wivan och Ronja, som ni skulle vilja lyfta upp i podcasten? Så är ordet fritt. 

• Ronja: Jag skulle vilja säga till alla föreningar att våga ta med personer som behöver mer stöd, anpassad motion och idrott. För det är faktiskt jättegivande. Våga vara nyfikna, våga fråga, våga testa. Våga också göra misstag som föreningar. Det är också viktigt att lära sig. Det finns nog skolningar och möjligheter. Men det räcker också att börja med att vara nyfiken. Och vilja… På finska säger man tahtotila. Så det är nog någonting som faktiskt räcker ganska långt. Våga ta in en färggrannare skala med människor som idrottar.
• Wivan: Ja, det är samma sak som Ronja. Att komma och våga. Och sen… Det här med att ha misstag och vad du gör. Så att man lär sig att man ska inte tvinga någon att komma och sporta. Eller träna. Det ska komma av sig själv. 
• Ronja: Ja, allmänt till människor. Föreningar och utanför föreningar. Så våga fråga. Ingen blir arg om ni kommer och frågar. Men… Kom inte och fråga på den kanten att hur kan du göra det där? Eller… Tänk att du kan göra det där även om du inte… Även om du har en funktionsnedsättning. Fråga helt genuint. Vi svarar gärna. Eller jag svarar i alla fall gärna. Jag kan ju inte prata för andra. Men jag svarar gärna. 
• Wivan: Jag svarar också gärna. På frågor att… Man ska också tänka att vi… Vi brukar inte mobba någon. Det är bara att komma och våga. Säga till oss att jag vill att ni kommer och prövar att sporta. Man behöver inte vara blyg eller någonting. 

Lotta: Stort tack, Ronja och Wivan. Och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen. Och ta hand om varandra. 

Alla: Tack.