Avsnitt 2: Bemöt med rätt terminologi

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. 
Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott.  

Dagens avsnitt handlar om att bemöta med den rätta terminologin. Som gäst idag har vi erfarenhetsexperten Anna Caldén. Välkommen med!

• Anna: Tack, roligt att vara med.

Iida: Vi tar och börjar med två snabba frågor:  Vad inspirerar dig i vardagen? Eller ditt arbete?

• Anna: Allas lika värde och att alla ska bli jämlikt bemötta och mänskliga rättigheter. Det är kanske min ledstjärna, mitt jobb.

Iida: Vilken para-idrottsgren skulle du vilja utöva eller pröva på och varför?

• Anna: Oj, vilken rolig fråga! Jag är ganska bra på bordtennis, så om det finns som gren skulle jag välja den. Eller så skulle det vara  rullstolsdans för jag älskar att dansa. Det skulle bli bra.

Lotta: Anna, skulle du kort kunna presentera dig själv för oss och dom som finns där på linjen?

• Anna: Anna Calden heter jag, Österbottning i själ och hjärta, brukar jag  beskriva mig. Från Munsala. Jag är socionom till utbildningen och jag har ett heltidsjobb för en funktionshinderorganisation, vilket är jätte härligt. Jag brukar beskriva mig själv som en obotlig optimist, det vill säga att jag ser möjligheter istället för hinder. Inte kan man ju alltid göra det men mestadels så gör jag det sida vid sida med livet. Det är hur jag skulle beskriva mig själv. Och sen är jag politiker också på min fritid men det känns mer som mitt jobb och kall, istället för fritid. Som politiker får jag möjlighet att påverka orättvisor också sträva till att alla blir jämlikt bemötta. Så där kort och gott.

Lotta: Vilken term föredrar du att vi använder när vi talar med dig om funktionsnedsättningar/funktionsvariationer och varför?

• Anna: Jag det är ju ganska så där olika vad man väljer för begrepp och det är okej. Men för mig så är det funktionsvariation och det har nog att göra med att jag tycker att vi alla är olika med våra variationer och olikheter. Därför tycker jag funktionsvariationer, lyfter fram det där med möjligheterna istället för hinder. Och visst är det vissa begränsningar som funktionsvariationer medför. Men jag tycker att med funktionsvariation så visar man att vi alla är olika med våra variationer. Och jag vet att det också finns en del personer som tycker att det är för milt det här begreppet, att det inte lyfter fram den här begränsningen. Men jag tycker att det är strålande. Om jag fick välja skulle jag bestämma att det var funktionsvariation, all over the place.

Lotta:  Anna, du använder dig av en elrullstol, använder du dig av några andra hjälpmedel som möjliggör ditt motionerande?

• Anna: Jo, jag tränar regelbundet i fysioterapi, på min fritid och då har jag ett par stödskenor som hjälper mig när jag tränar. 

Lotta: Vad är stödskenor om någon inte vet?

• Anna: Det är sådana där proteser som jag sätter på mina ben så jag får lite längre fötter och så att jag kan gå med stöd av en rollator. Till vardags sitter jag hela tiden i rullstol, vilket jag är van vid och det är okej, men ca en gång i veckan hoppar jag ur min rullstol och sätter på de här proteserna, som är  mätta och gjorda enligt mina mått med hjälp av gips botten och proteser och med dom då går jag och tränar, så jag har den här rörligheten. Och jag går inte med dem för att lära mig gå utan mera liksom för att skelettet inte ska förtvina eftersom jag sitter dagarna. Och jag har faktiskt, nu förra fredagen, så gick jag en kilometer på Karlsplan i Vasa. 

Lotta: Oj

• Anna: Och jag har som som mål, cirka en till två gånger per år så går jag en sådan här längre sträcka för att utmana mig själv och för att upprätthålla konditionen. Och så ser jag ju att jag håller den där konditionen – när jag märker att jag orkar. Så, det är ett hjälpmedel. Så har jag också en manuell rullstol som jag använder ifall jag måste ta mig upp för ett par trappor där det inte finns några hissar. Eldriven rullstol väger 200 kg. Så det är inte bara att lyfta. Då är manuell rullstol lättare.

Lotta:  Som du nämnde tidigare är du också politiker. Hur upplever du att du bemöts i samhället eller som politiker över huvud taget? Upplever du att du tas på allvar eller behöver du bevisa dig och övertyga mer för att folk ska ta dig på allvar?

• Anna:  Jag skulle säga som så att som politiker upplever jag mig själv inte som funktionsvarierad, men som politiker blir jag bemött och kanske ibland också kritiserad i min egenskap av politiker och det jag säger. Det tycker jag om. Det älskar jag, för då är det ingen som bedömer mig. 
  
  Därför tycker jag också om att vara politiker för då får jag vara själv. Där är det ingen som bedömer mig på grund av min funktionsvariation. Så det tycker jag är en bra sak. Men att överlag i samhället, så tycker jag att det gått framåt med attityder, absolut, men överlag tycker jag måste överbevisa och bevisa, flera gånger om, att jag kan saker, att jag klarar saker. Exempelvis i arbetssituationer om man söker jobb, så upplever jag att om det skulle finnas en kandidat med samma meriter så måste jag bevisa ännu mer att  jag klarar mig och kan saker.  Så det är hela tiden det här att man ska liksom överbevisa för andra och det kan vara ganska tungt för man kan inte riktigt slappna av. 
  
  Och sen kunde ju också vara så att man inte alltid behöver göra det men man är så inne i det där.

Lotta:  Så van i det…

• Anna: Men det bästa med att vara politiker är ju, som jag sa i början, att jag bara får vara just politiker. Det är ingen som tänker att: “Nej, nu sade hon det där bara för att hon sitter i rullstol” utan nu sa hon det där för hon har den åsikten. 

Lotta: Exakt. Men vad fint att det finns ett tillfälle på det sättet! Där du, får känna att du är just du och att dina åsikter lyssnas på och dina tankar ordentligt.

• Anna: Jo och om jag kan lägga till. Det är ju en daglig kamp att kämpa med jämlikhet, så alla gånger kan man inte ta den där kampen. Man kan, men om man tar den är man arg hela tiden. Så ibland väljer jag att avstå från den där kampen och bara njuta av livet. Sen i politiken kan jag ta den där kampen som jag kanske annars står över.

Lotta:  Finns det något som du skulle vilja berätta för andra om din funktionsvariation och därmed stryka stereotypier och förutfattade meningar, så du ska känna dig mer rättvist och respektfullt bemött? Finns det någonting du kommer på?

• Anna: Jag skulle säga att en vanlig stereotypisk uppfattning är att det på något sätt skulle vara att det är en sorg att jag har en funktionsvariation. Att man på något visst tycker synd om och tänker att: “Oj, nu måste de vara tungt ́.” Men tvärtom.
  
  Klart att en funktionsvariation medför begränsningar, men det här är ju en egenskap som är jag och jag skulle aldrig för något i världen byta ut min funktionsvariation. Vem är det som säger att just jag skulle ha det svårare än en medmänniska  bredvid? Det kan ju vara men vi vet aldrig vad folk går och bär på. Så det där tycker jag är kanske en vanlig missuppfattning – att folk liksom tänker att det måste vara så tungt medan jag är född så här och jag skulle aldrig vilja vara på något annat sätt. 
  
  Sen en annan uppfattning är kanske det att man gärna lite klumpar ihop oss personer med funktionsvariationer, till en och samma  grupp. Som att alla skulle tycka om precis samma saker och vilja göra samma sak. Vi är ju lika heterogena individer som alla andra –  med olika drömmar och mål och önskningar. Så ska vi också bli behandlade. Man kan inte bara tänka att: “Ja, funktionsnedsatta tycker alla om en viss typ av film”, exempelvis. 

• Anna:  En tredje sak, som  jag gärna skulle lyfta fram är att när jag är kort vuxen, 90 centimeter, så så händer det ibland att att jag kanske upplever att  folk tycker att jag kanske inte kan någonting. Att jag är dum i huvudet och så här. Det är ju hemskt att säga dum i huvudet men så upplever jag det ibland. Då känner jag kanske att någon behandlar mig som ett barn, eller så där.  Så det är ju kanske sådana grejer som jag tänker att folk småningom kommer förbi. 

Lotta: Bra poänger och hoppeligen så så lär sig någon, någonting om den saken.  Tänker efter nästa gång.

• Anna: Ja, absolut! Det tycker jag också. Som sagt, alla är vi barn i början och man ska inte vara rädd för att tänka att sa jag nu fel. Det utvecklas hela tiden.

Lotta: Skyltar och kampanjer som: “Vi har bråttom” eller “Spring” eller “Ta trappor istället för hissen”, Hur känns det här för dig och hur kunde vi göra  de i samhället mer inkluderande? 

• Anna: För mig personligen skulle jag inte säga att jag tar illa upp för jag är så van med min funktionsvariation eftersom jag är född så här. Det är ingenting som jag personligen tar illa upp. Jag tänkte bara att, okej det inte berör mig. Samtidigt så tänker jag att man kanske inte skulle behöva kategorisera människor och grupper i samhället, att man skulle börja inkludera alla.
  
  Man talar om universell design, till exempel ett samhälle för alla där man inte pekar ut en viss grupp utan att man tänker att  åldringar och barnfamiljer och unga personer med funktionsvariation – alla ska få ta en del av samhället. Då undviker man också det här att peka ut människor och tänker att “du ska gå där” och “du ska gå där”. Då kanske man gör ett  samhälle där det finns en ramp på sidan om, naturligt, som är lika fint som trapporna, exempelvis. Så det är ett sätt att inkludera. 
  
  Och också sen också att när man marknadsför, så  att man tänker på termerna. Kan använda andra termer och begrepp som till exempel inte exkluderar t.ex. personer som sitter i rullstol eller som springer? Man kan nog på olika sätt marknadsföra och faktiskt satsa på det också. Så att alla skulle vara med, tänker jag. 

Lotta: Så att anpassa den där marknadsföringen på det sättet att ta en större grupp med?

• Anna: Ja, det tänker jag, och så är det också att fundera på termerna och kanske skulle man också kunna göra en kampanj riktad till personer som har en funktionsvariation. Ni förstår min poäng, att man liksom skulle svänga det- att plötsligt är de som springer de som är utanför. Att man lite skulle det svänga på det tankesättet. 

Lotta: Våren år 2023 publicerades för första gången en ordlista om anpassad motion och para idrott av Liikuntatieteellinen Seura och Sanastokeskus. Ordlistan innehåller 40 centrala begrepp som analyserades och definierats i ordlistan och använder det språket som personer med funktionsnedsättning/variation använder. Jag fick äran att sitta i den här arbetsgruppen som den svenskspråkiga representanten och Anna, här bredvid, var en av de som jag fick ha som ett litet bollplank och fundera att hur ska vi nu säga och vad ska vi bestämma. 

Iida: Anna, varför behöver vi ha en ordlista om anpassad motion och bara idrott. 

• Anna: Tack, det var härligt att vara med i den här gruppen. Ja, jag tycker nog att det är viktigt att vi har en ordlista. Dels för att man kan känna sig osäker. Även jag känner mig osäker och vill bekanta mig med begrepp som jag inte känner till. Därför är det bra i alla sammanhang att ha en ordlista. Vad använder man här och så vidare. Sen så känner jag också att de som använder de här begreppen behöver inte tassa på tå eller vara rädda för att såra. Eller så kränker man inte heller i onödan och det blir inte sådana situationer man skulle kunna undvika helt enkelt. Jag tycker att lika som det finns ordlistor i andra sammanhang ska det också finnas en ordlista här.

Lotta:  Och som ett tillägg, i alla fall mitt arbete underlättats. Jag får inte längre samtal från radio och TV som ringer och frågar. “Hej vad ska vi använda för term här nu?”. 

• Anna: Det är bekant. Jag har också en del kontakter med journalister som jag har fått en naturlig kontakt med som ofta ringer och frågar mig: “Anna, vad ska vi använda här nu?”

Iida:  Finns det några termer som får dig att känna dig obekväm ifall folk skulle säga det till dig eller om dig?

• Anna:  Som jag sa här tidigare så tar jag inte så lätt illa upp eftersom det här är en del av min vardag. Men jag gärna undviker att höra kanske handikappad och jag vet att jag också använder handikappad i talspråk ibland eftersom det går snabbt att säga. Men det börjar ju bli föråldrat.  Det är inte så att jag skulle ta illa upp, jag skulle bara undvika begreppen. Men det som kanske skulle kunna få mig att tänka: “aha, det här får mig inte att känna mig så bra”, det är dvärg för kortvuxenhet.
  
  Exempelvis i Danmark så använder man faktiskt dvärg så det är beroende på land och språk helt enkelt. Så i vissa länder kan det vara accepterat men det känns som jag påmind om sagofigurer och sånt så det ser jag helst inte att man använder och då kan jag nog ifall rätta folk. Ett annat ord är invalid det känns något tassigt att höra. Då tänker jag genast på krigsinvalider. Då människor använder de här begreppen så handlar de ju oftast mena något illa utan, det kan vara generationsfråga och det att man inte har hört några andra begrepp. Men att gärna undviker jag de här begreppen.  

Iida: Det finns en rädsla i att använda fel termer och på så sätt såra och t.o.m förstöra sin karriär. Upplever du att folk undviker att tala med dig i rädsla för att använda fel ord och termer?

• Anna: Jag skulle inte säga att folk undviker att tala med mig, det skulle jag inte säga men jag vet det här att man är rädd för att säga fel. Speciellt journalister, som jag nämnde här tidigare, så kan undra och då är jag glad att man tar kontakt. Jag tycker hellre att man ska ta kontakt och inte tänka att man inte är dum på något sätt eller något sånt. Det finns inga dumma frågor, ta kontakt och kolla – det tycker jag är bra. Det att förstöra sin karriär, det kan ju förstås vara så men jag upplever inte att det skulle fallera med det. 
  
  Utan, termer lever ju enligt samhällsutveckling. Exempel 87, när Finland fick sin första funktionshinders lagstiftning var det handikappad som gällde och nu är det funktionsnedsättning och funktionsvariation så därför vet jag inte heller om hur man kan tala om karriär förstörelse på det sättet för det lever ju, tänker jag. Eller så upplever jag det. 

Lotta:  Eller så är det kanske det att man kan få ett dåligt rykte om man sårar någon eller man kan hamna i lokaltidningen eller något liknande om en i en högre post använder fel term så kan det ju en stund. Men alla gör vi också misstag som tidigare sagt att man måste ju få förlåt om man faktiskt menar det och inte visste bättre. 

• Anna: Absolut, just det är ju det jag tänker, att det är en del av livet. Alla är ju barn i början och man inte alltid vet allting. Jag tycker att jag är på det sättet väldigt förlåtande av mig. Det är jag också som person också för jag är väldigt tålmodig med andra människor eftersom jag är van vid bemötande kanske inte alltid så bra, men då vet jag också att folk som menar sällan något illa. 

–Iida: Hur kan man minska på att säga fel och därmed såra någon?

• Anna:  Just det här att man läser på, tar reda på och kontaktar människor som har det här till sin kämp i vardags att jobba med. Det ska inte gå så långt att man börjar undvika att prata eller man vågar inte säga något. Det tycker jag också är fel, för så kan det ju inte bli, man måste våga säga och om man har sagt fel gör man det inte flera gånger. Så man lär sig ganska snabbt. Så också med de här ordlistorna för anpassad motion, det är jättefint, så genom det hjälper vi också till att undvika att använda fel ord, både samhälleligt. Det blir ju lite som det blir ansvar på nationell nivå det är inte bara ska hänga på individen 

Lotta: Absolut

• Anna: Att man inte alltid behöver påminna att nu var det, det här och det här. Men som sagt., våga säga fast det kan vara fel, men ta reda på och vågafråga. Det är mitt tips 

Iida:  Termen anpassad motion har etablerats under de senaste 10 åren. Med termen har man försökt beskriva att man anpassar enligt behov. Förr i tiden använde man sig av special motion och handikappsmotion. Varför är det viktigt att använda anpassad motion istället för special motion? 

• Anna:  Jag tycker att special motion låter ju väldigt speciellt. Det handlar ju inte om att man behöver en speciell behandling eller så där. Det handlar ju om att man anpassar verksamheten enligt individen och gruppen så att alla kan vara med. Specialmotion, tycker jag, verkligen är fel ord och innebörd för vad är det som är speciellt med att alla gör saker på sitt eget sätt?

 Lotta: Absolut 

• Anna: Så jag tycker att det verkligen är bra med anpassad motion. Jag tar gärna också ett exempel från mitt eget liv. Nu har jag faktiskt paus med zumba eftersom jag har så många politiska uppdrag att jag inte hinner med så mycket extra på kvällarna.
  
  Jag har tränat Zumba i många år och jag älskar det. Det är som att vara på nattklubb inne i veckorna. Jätteskoj och jag hörde om zumban för några år sedan då det var riktigt så trendigt och populärt. Så såg jag att det var kursar på arbis, så jag ringer upp och pratar med den här zumba ledaren och säger: “Hej, jag heter blablabla och så så och jag sitter i rullstol, är det möjligt för mig att vara med?”. Så sa han att ́”Nä det, tror jag nog inte´´ och så tänkte jag “okej” och så försökte jag svänga lite på det. Så jag sade: “Jag tycker om musik och jag är bra på att dansa, jag känner rytmen, gör det på mitt eget sätt” och då sade han ´´nåja men kanske då´´. Jag ville bara kolla det här, så betalade jag den här avgiften och for iväg. Jag visste ju att det skulle gå bra för jag hade själv var inställd på att jag ska göra det så väl som jag kan. Jag kan ju på det sättet röra mig på det sättet med min kropp, så jag kan sitta och shake på stolen.  
  
  Det var nog helt fantastiskt! Med det här exemplet vill jag visa att det inte alltid behöver vara anpassad grupp. Om man är modig och vågar så kan man vara med överallt. På det sättet så hjälper man till att att visa att man kan inkludera och jämlikt bemötande att det inte alltid måste vara där anpassade grupper och så vidare. 

Lotta: Så det är inte så det är inte ledaren som tar det där exkluderande beslutet utan det ska vara individen och deltagare som får själv bestämma att: “Kan jag vara med, vill jag vara med?´´ 

• Anna: Exakt och jag tänker just det där, att om jag i den situationen skulle ha varit  känsligare än jag var, så skulle jag kanske upplevt det kränkande eller de personen sa ´´Nej, du kan inte vara med´´, då skulle jag kanske gett upp hela tanken. 

Lotta: Exakt 

• Anna:  Men i och med att jag vet vad jag klarar av och så där, så vet jag att jag ska “go for it” och har inte ångrat det en sekund.

Iida: Det heter också inte person med specialbehov utan personer med särskilda behov. Varför?

• Anna: Här tycker jag att det är lite samma. Det handlar ju inte om att man ska vara speciell på det sättet. Vi alla är speciella och unika men jag tänker att man inte skulle måsta ha någon speciell behandling utan man har ju olika behov. Alla är vi ju olika med unika behov och då behöver man assistans och hjälp med de sakerna och då tänker jag att särskilda behov låter bäst. För med specialbehov, kommer man ju att tänka på vad då för special?  Att man ska vara någon sån där VIP- vilket man ju ofta är såklart men jag tycker ändå särskilda behov är bättre.
  
  Men jag vet inte, det kan ju finnas några ord som är ännu bättre. 

Lotta: Det får ju se. Antagligen kommer det att hända under vår livstid. 

• Anna: Jag tänker på när jag har flugit. Det var ett visst flygbolag som hade vid check in som “special customer”. Det tycker jag lät väldigt speciellt och då kände jag mig väldigt speciell.

Lotta:  Alltså det var bara för personer med funktionsvariationer?

• Anna:  Ja eller kanske någon som hade något men nu har de ändrat det, nu använder de inte det mera men ja, lite speciellt. 

Iida: En del vill använda termen handikappad av sig själv eller kalla sitt barn utvecklingsstörd. Hur reagerar vi rätt i dessa situationer?

• Anna: Ja, som jag nämnde här i början är det upp till var och en att använda de begrepp och termer som man känns bäst och naturliga. Med det kan man ju inte ingripa så mycket. Det är ju upp till var och en. Men samtidigt så tänker jag att om man är med i politiska sammanhang eller offentliga sammanhang så kan man också berätta och informera om att det här är de här begreppen man använder nu för tiden och använd gärna det här i det här sammanhanget. Om man använder det här i ett offentligt sammanhang, kan ju någon bli kränkt eller sårad helt enkelt. Så det tänker jag att man informerar och uppdaterar. Jag brukar informera min egen mamma ganska regelbundet om vad som är ok. “Ja, ja, du har ju nog sagt det där flera gånger, ja”. 
  
  Sen kan det ju också vara personer som använder begreppet på helt fel sätt, att man tänker att det betyder något annat än det är. Då är det viktigt att ingripa. Inte sådär man blir arg eller så men på ett vänligt sätt och konstruktivt sätt: Att nu är det faktiskt så att man använder det här begreppet nu för tiden. Genom att använda det här så inkluderar du flera. Att man på ett positivt sätt lägger fram det, tänker jag. 

Iida: Finns det några tillfällen där det är okej att använda ordet handikapp? 

• Anna: Jag brukar använda det i talspråk om jag vill säga någonting snabbt. Nu är det ännu i alla fall, i det här nuvarande lagstiftningen som vi har, så heter det ju lag om service och stöd på grund av handikapp. Jag brukar säga alltid när folk är   osäkra att följa lagstiftningen men det kan man ju inte göra nu för det är ju så föråldrat det här begreppet. Det ska ju ändras förhoppningsvis snart. Jag hörde att regeringen skulle riva sönder det här lagförslaget . Men jag skulle säga att till talspråk så kan man använda det. Men egentligen tycker jag inte att det finns några tillfällen som det är okej för att, om vi ska frångå den här termen så måste man nog helt enkelt sluta använda det. 

Lotta: Absolut

Iida: Tidigare användes orden skadad eller störd, till exempel hörsel- eller synskadad och utvecklingsstörd. Varför är det viktigt att ordet skadad eller störd inte används längre? 

• Anna: Jag tycker ju det här har att göra med att den historien vi har med funktionsvariation i Finland bland annat och som är kvar i andra länder också. Att man på något vis, tänkte att personer med funktionsvariationer var mindre värda och att de definitivt hade nog något med intellektet. Att man var den andra klassens medborgare.  Så därifrån kommer störd och skadad och sånt. Och jag tycker nog att genom begrepp och terminologi, så visar man utåt vad man vill säga och man visar vilken människosyn man har, tycker jag också. Därför tycker jag att man inte ska använda det mera. Det symboliserar ett samhälle och en historia som vi inte är bekanta med längre idag. Jag vet, som sagt, att det är de som vill använda den här begreppen ännu och det måste man ju få göra enligt vad man själv tänker men, men jag tycker också att det skulle påverka min självbild ganska mycket om jag idag skulle höra att jag är störd på något sätt. När jag var född stod det faktiskt i min journal att jag var missbildad. Det var på det sättet man uttryckte det på 80-talet och jag menar det här såg jag först många år senare. Vilket var bra. Men tänk, vad ordet kan göra till någon som kanske själv är lite osäker eller som inte riktigt vet hur man ska passa in?

Lotta: Eller höra det redan som barn. 

• Anna: Ja, att man är på ett visst sätt och störd. Just därför är det otroligt viktigt att vi visar med de begreppen vi använder vad vår människosyn är.

Lotta: I finska används termen “vammainen” och “toimintarajoitteinen”, vilket betyder funktionshindrad om man rakt översätter. På svenska pratar vi om personer med funktionsnedsättning eller funktionsvariation. Finns det tillfällen där vi kan använda funktionshinder på svenska?  

• Anna: Jo, funktionshinder kan man använda då miljön är begränsad eller inte anpassad. Funktionshinder är ganska kort så ibland använder jag det själv för det går snabbare än att säga. Man kan säga så här; att jag har en funktionsvariation men jag är nödvändigtvis inte alltid funktionshindrad. För jag är inte funktionshindrad om jag har en miljö där jag kommer med min rullstol. Där jag kan ta mig fram så har jag inget funktionshinder men om jag kommer till ett ställe där det finns trappor utan hiss då är jag funktionshindrad och funktionshinder är den här miljön skulle jag säga. 

Lotta: Så det är inte på personens val utan samhället val att bygga på ett visst sätt som gör att du är funktionshindrad.

• Anna: Jag använder själv funktionshinders lagstiftning, det talar jag själv om. Det finns nog många tillfällen då jag själv använder det men i rätt kontext använder man det då miljön helt enkelt är otillgänglig. 

Lotta: Ordet “para” är ett grekiskt ord som betyder bredvid. Finlands Paralympiska Kommitté har knappt i ett år aktivt använt termen “paraidrottare” och “paraurheilija” på finska, istället för “vammaisurheilija”. Vart fjärde år får vi följa med Paralympiska Spelen för paraidrottare såsom Olympiska Spelen för idrottare. Tyvärr använder  bl.a. sportjournalister orden ́ “normala idrottare” för att skilja åt paraidrottare  och idrottare. Vad är det bästa och mest respektfulla sättet att skilja mellan idrottare och paraidrottare?

• Anna:  Ja, normala idrottare låter ju jätte tassigt. Vad är normalt? Vi är ju alla normalstörda, tänker jag och jag undviker ordet normal. Men jag tycker ju att man inte alls borde använda skilda ord utan att man borde tala om grenar istället. Det vill säga, vad det nu handlar om för grenar, så tänker jag det skulle liksom lyfta fram vad den här idrottaren gör. Är det rullstolsrugby eller är det då rullstols löpning eller vad är det? Jag tänker som så jag, och det tycker jag för det gör man också i grenar, tänker jag. För att i vissa grenar är man kvalificerad att träna och visa grenar inte, därför att man har vissa egenskaper. Det tycker jag skulle kunna vara samma här. Man skulle kunna prata om den här sporten istället för att alltid behöva nämna om man är en vanlig idrottare eller är man paraidrottare. Det är min tanke. 

Lotta: Bra tanke och jag antar att du också tänker så här; att istället för normal idrottare säger då para-idrottare istället. 

• Anna: Jo, det tycker jag absolut. Jo, det är helt klart.

Lotta: Om det på något sätt passar bättre i meningen, än att du beskriver den där grenen, eller någonting sånt, men det är bra point att koncentrera sig på det som personen gör och inte på det som personen har eller kan.  Koncentrera på den där sporten eller idrotten som utövas. 

• Anna: Exakt och det kan man också få fram. Jag tycker överlag, att om man skulle använda para eller inte, att genom att lyfta fram den här grenen och sportens kvalifikationer eller kriterier så kommer det ju ändå fram vad som förväntas av en. 

Lotta: Tycker du att det här ordet borde slopas, ordet para och tala helt och hållet om idrottare? Finns det någon nytta av att skilja på paraidrottare och idrottare, eller? 

• Anna: Jo, jag var så inne här i förra frågan. Men jag skulle nog helt enkelt vilja slopa det helt och hållet. Nyttan är ju kanske det här med grenar och kvalifikationer – vilket är viktigt i idrott. Det sticker jag inte under stolen men om man skulle hitta något annat sätt kanske att få fram det, istället för att skilja på det med ord. Och så tänker jag när Leo-Pekka Tähti blev årets idrottare så tyckte jag att man fick fram det på ett bra sätt. Att man faktiskt poängterat att han var en idrottare bland de andra och det är så jag tänker att vi borde få fram det. 

Lotta: Inte sätta i olika lådor så att säga.

• Anna: Det tänker jag, att inte kategorisera så mycket och då kommer vi närmare ett samhälle som är inkluderande och tolerant där man förstår varann och respekterar varandra på ett annat sätt. Än det här att måsta liksom måste skilja åt de här grupperna. Och måste man skilja åt skulle man enligt andra kvalifikationer och grenar helt enkelt. 

Lotta:  Åt vilket håll tror du terminologin utvecklas? Kommer vi att leva i en tid där vi inte behöver skiljande termer. Tror du att vi kommer leva en sån tid att vi slutar kategorisera folk till enligt funktionsförmåga? Så vi bara konstaterar att alla har en funktionsvariation och behöver anpassning på olika sätt?  Är det här vår framtid? 

• Anna: Ja, så tänker  jag att det är. Jag brukar tänka att när jag anmäler mig själv till ett evenemang, till exempel på jobbet, så när man fyller i en evenemanganmälan så kan man fylla i om man behöver till exempel en hörselslinga eller behöver anpassning. Så jag kan ta mig fram med rullstol och så vidare. Den ideala visionen är ju att jag inte skulle behöva fråga de här sakerna. Utan att alla är välkomna som de är, oberoende om man är lång eller kort, gammal eller ung eller funktionsvarierad eller icke funktionsvarierad. Så att jag tänker och hoppas att det ska komma till den tiden. Och så tänker jag att att man sen kan tänka att man kan anpassa med fråga olika frågor med andra premisser, helt enkelt. Jag tänker att “Vad behöver du?” eller “Hur vill du att de här evengemanget skall fungera för dig?”. Att man inte alltid måste kategorisera. 
  
  Samtidigt så finns det ju vissa vsituationer där man behöver veta var den där personen bär på. Det kan ju vara medicinska sammanhang exempelvis. Och då är det ju helt som annat förstås och där man behöver en viss typ av hjälp och behov, så behöver man veta exakt vad för behov man har.  Men jag hoppas och tror, som sagt, obotlig optimist är jag, att vi en dag inte behöver ställa de här frågorna. Jag tänker också på den här nya generationen, jag pratar alltid förbi ämnet men jag tycker ju att redan i dagis så borde man ta upp att alla är olika och alla är lika värda men andra saker tycker att man borde redan tidigt så det blir en sån här naturlig sak att man inte genast får höra att: “det finns de som har en funktionsvariation och de är så här och så här”. Och om vi skulle göra det redan i dagis och skolor skulle vi snabbare komma till det här samhället där vi inte behöver kategorisera folk, tänker jag.

Lotta:  Det har du säkert rätt i och vi får hoppas att vi ändå får uppleva det här under vår livstid. Om inte, så hoppas vi att de yngre jobbar för att vi inte behöver kategorisera och hålla på med sådant eller att dom inte gör det. Är någonting du vill ta upp gällande termer och terminologi så är du välkommen att göra så?

• Anna: Ja, nämen men som sagt, våga använda begrepp och var inte rädd för att säga fel för alla säger vi fel ibland och fråga på och ta kontakt. Sen hoppas jag Finlands folk skulle förstå det här charmen med funktionsvariation. Nu vet jag att det inte är politiskt korrekt, det som troligen kommer att användas i nya lagstiftningen – funktionshinder lagstiftningen, är: “personer med funktionsnedsättning” och det tycker jag också är helt okej. Men jag tycker nog att funktionsvariation, “That´s My Thing”, det vill jag föra fram att man lyfter fram möjligheterna och det vill jag visa på det. 
  
  Det som jag ändå gärna vill ta upp är “funktionsrätt”. Det är ett ord som man också använder i Sverige och det är också väldigt bekant, så om man stöter på det begreppet så tycker jag också att det är mer än rätt för det definierar självbestämmande och rätten att göra de här egna valen i livet. Så funktionsrätt är ett ord som jag gärna också vill lyfta fram utöver funktionsvariation. Men som sagt kolla gärna den här listan, anpassad motion och var inte rädd för att pröva på eller säga saker. Kom ihåg att att personer med funktionsvariationer är en resurs istället för en börda och belastning. Kom ihåg att alla sitter i samma båt och man behöver inte alltid kategorisera folk och så här och istället se vad folk har gemensamt. De är då kanske mina sista ord, så här i podden.

Lotta: Stort tack Anna och tack till er alla som har hängt med här på linjen, ha en fin fortsättning på dagen!