Avsnitt 19: Paraishockey och powerchair

Lotta: Tjohej! Välkommen med oss i Vi också, en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Henry Sundblom, Erik Lundell och Päivi Mäcklin. Välkomna med!

• Henry, Erik och Päivi: Tack, tack!

Lotta: Idag får vi spela in vårt avsnitt här i Åbo huvudbibliotek. Gästerna representerar både Pargas och Sankt Karins. Vi värmer upp med en fråga. Vem är era förebilder inom idrott/paraidrott? Vi kan börja här med Henry.

• Henry: Nu är det Leo Pekka Tähti som är en av mina förebilder.
• Lotta: Hur är det med Erik?
• Erik: Allmänt inom paraidrott så skulle jag också säga Leo Pekka Tähti. Sen inom vår gren så är det en fransk man som heter Brian Weiss. En komplett fotbollsspelare.
• Lotta: Okej. Hur är det med Päivi då?
• Päivi: Jag tänkte också genast på Leo-Pekka Tähti. Men Toni Piispanen har jag också följt efter.
• Lotta: Okej.
• Henry: Han kan jag också tillägga.

Lotta: Henry, kan du lite berätta om dig själv?

• Henry: Jag är 33 årig Pargasbo, har suttit hela livet i rullstol. Min skada är paraplegia. Den kan man ha antingen från födelsen som för mig eller sen via att man har skadat ryggmärgen.
• Lotta: Så vad betyder det sådär i din del? Hur syns det fysiskt?
• Henry: Benen har inte någonsin fungerat. Bålen så har inte jag åtminstone i skick.

Lotta: Okej. Vilka idrottsgrenar har du mest utövat och varför?

• Henry: Paraishockey och rullstolskorgboll. Och sen ännu parafriidrott, och där har jag hållit på med kulstötning, spjutkastning, ratakelaus och sen ännu diskuskastning.
• Lotta: Det låter som en väldigt lång lista. Hur har du hunnit med allt det här under så få år?
• Henry: Det var till sist, så jag visste inte var jag skulle vara, på vilken träning, då jag höll på med alla träningar till lika. Så jag höll på med alla grenar bara i 1-2 år, sen tog det slut på korgbollen och så satsade jag på friidrott och ishockey. Och nuförtiden satsar jag bara på ishockey.
• Lotta: Okej. Varför föll korgbollen bort?
• Henry: Då jag hade hållit på med den längst och tiden räckte inte till. Så jag kunde inte satsa på tre stora helheter fullt.

Lotta: Var det nån viss, du nämnde att du höll på med parafriidrott, nån viss gren som du var extra bra på? Hade styrkor i?

• Henry: Nej, det blev sen dendär kelauksen till sist.
• Lotta: Rullstolssprint.
• Henry: I kastgrenarna hade jag för kort rygg. Jag hade långa armar som är bra i kastgrenar. Men med kort rygg så blev det inte nånting. Det stannade på samma meter. Meternivån vad jag än gjorde. Det gick inte att fortsätta.
• Lotta: Jag har läst lite i nyheter och märkt att du har inte varit så hemskt dålig på sprint. Kan du berätta lite om det?
• Henry: 100-200 meter dä är jag inte så bra. Men när det blir längre distans så har det lyckats lite bättre. På 400 och 800 meter så har jag finskt rekord. I min egen klass.
• Lotta: Så nog nämnvärt. När gjorde du rekorden?
• Henry: 800 meter gjorde jag i det här årets augusti. 400 meter gjorde jag i maj det här året.
• Lotta: Så väldigt nya rekord. I vilken klass är det som du rullar fram?
• Henry: T53.
• Lotta: T53, okej.
• Henry: I jämförelse med Lepes klass som är T54 så han har något med magmusklerna och ryggmusklerna på något sätt i funktion och jag har inte.
• Lotta: Okej, ja. Det låter ändå som om du inte är så taggad för friidrotten. Är det omöjligt att se dig i paralympiska spelen någon gång?
• Henry: Det är helt grymt vad de där tiderna skulle måsta förbättras. Jag orkar inte satsa på det. Det kommer inte att hålla ihop. Så jag satsar på ishockey istället.
• Lotta: Okej. Var någonstans spelar du ishockey?
• Henry: I Tepsi. Det har jag gjort sen 2016. Och nu för tiden så är jag lagets kapten.

Lotta: Wow, okej. Hur och med hurdana redskap ska man spela paraishockey?

• Henry: I en ishockeykälke som liknar lite en pulka. Och så har man två klubbor som i andra änden finns det piggar som man skidar framåt. Och så svänger man om dem och så har man vanlig majla.
• Lotta: Okej. Så på ena sidan finns taggar och på andra sidan finns majla. Finns det i båda majlorna?
• Henry: Jo.
• Lotta: Okej. Det är bra så att du kan spela med båda händerna om det behövs. Och sen under den här kälken finns väl något som skridskor?
• Henry: Ja, det är skridskobett och en packa under sitsen som de är fastskruvade i.
• Lotta: Okej.
• Henry: Och det måste vara två bett. Det är inte så stor skillnad på vad är mellanrummet. Det är från 90 mm till 20 mm som det finns färdiga packor. Men det kan vara ännu mindre också.
• Lotta: Okej.
• Henry: Men det måste vara två bett. Man får inte sitta på ett bett.
• Lotta: Nej, jag kan tänka mig att det är helt annat att sitta på två bett. Det känns väldigt svårt för balansen att ha ett på ett bett.
• Henry: Jag började med 50 mm och nu har jag ungefär 30 mm. Jag tror att det blir smalare snart.
• Lotta: Okej. Men balansen blir bättre?
• Henry: Ja, sen är det lättare att svänga. Det går hårdare att svänga. Allt sånt. Desto smalare betten är.
• Lotta: Okej, så det lönar sig?
• Henry: Det är kanske lättare att fara rakt och så vidare bort med bredare bett. Men kurvan är alltid mycket lättare med smalare bett.
• Lotta: Okej. Använder ni någo skydd?
• Henry: Ja, i princip vanliga skydd. Nästan allting som vanligt.
• Lotta: Okej. Och det är liksom måste på?
• Henry: Ja.
• Lotta: Okej. Men det är ju bra. Så ska det vara. Tänker jag i alla fall.
• Henry: Ja, sen sitter man ju mycket lägre. Man är mycket mer utsatt egentligen.
• Lotta: Absolut. Hur är det med domarna? Sitter de också i kälke?
• Henry: Nej, de skrinnar normalt.
• Lotta: Okej. Hur är det med storleken och tiden? Hur länge spelar ni?
• Henry: Vi spelar på vanligt plan. Och i SM-serien spelar vi 2 gånger 15 minuter. Och internationellt spelas det 3 gånger 15 minuter.
• Lotta: Okej. Så det är liksom 15 minuter extra sen internationellt.
• Henry: Ja. Men vi har gjort valet själva. Att vi har två perioder i SM-serien.
• Lotta: Ja. Hur är det med tacklingar i er gren?
• Henry: Ja, du får nog tacklar som vanligt. Och i princip alla vanliga tacklingar finns med. Sen finns det en tackling till i den här grenen. Det kallas t-tackling. Och det är det fulaste man kan göra. Och det är i princip att man kör med sin egen kälkes nos in i sidan på motståndaren. Så det blir ett t, så att säga. Därifrån kommer namnet t-tackling. Och det är det fulaste man kan göra.
• Lotta: Jag kan tänka mig att då vältar det nog ganska lätt.
• Henry: Ja, jag har blivit t-tacklad. Och det känns nog.
• Lotta: Hur är det att komma upp därifrån? Kommer man själv upp?
• Henry: Det beror lite på skadan. Men helst skulle man behöva komma själv upp därifrån för att det skulle vara flyt i spelet.
• Lotta: Men om man inte kan så är det någon som kommer och hjälper.
• Henry: Vi har haft det så joo. Vi har haft special fall om det har varit någon som inte klarar det själv. Egentligen när det är matcher så ska man klara sig själv. Och det är inte så svårt teknikmässigt. Det är egentligen så att man sätter knytnäven i isen och den sidan som man fallit åt och så sätter man majlan i isen på andra sidan. Och så skuffar man upp sig. Det är lättaste sättet.
• Lotta: Just det där att om det finns kraft så är det. Intressant. Tack för förklaringen.

Lotta: Här i studion har vi Päivi Mecklin som representerar Åbo stads svenskspråkiga motionsansvariga. Och Päivi är en av dem som har varit med och grundat eller hämtat paraishockey till Åbo-regionen. Hur är det sen, den här historien för paraishockey? Före vi började banda in så började vi lite tala om historien och så fick jag höra att det finns en i studion som har varit med och grundat paraishockey hit. Päivi och Henkka, varsågoda, ni får berätta. Hur har paraishockey kommit till Finland?

• Päivi: Ja, hit till Åbo-regionen kom det egentligen 2014-2015 ungefär, så då var vi fruktansvärt många samarbetspartners som satt på olika möten så att vi fick den börjat. Det börjades då i Sankt Karins med Kakipo så det är Kaarinan Kiekkopojat, vara med som en förening och Tepsi var ju med i samarbete om jag minns rätt från början också, men då kändes det lättare att börja från Sankt Karins för det var parkering och sånt lättare och vi hade sådana uppvisningar och mycket samarbete med sådana spelare som kom till exempel från Riihimäki och olika håll från Finland. De visade och man fick komma att bekanta sig till det där, då kallades det kälkhockey och nu är det ju parahockey nuförtiden. Och det där, sen kom du ihåg Henkka att det var 2016 som det…
• Henry: Ja, på hösten 2016 har jag börjat.
• Päivi: Kom sen till TPS Junior Ishockey och egentligen, de här städerna Åbo och Sankt Karins var mest med om man tänker som stöd så om jag minns rätt så vi köpte tillsammans 10 kälkar.
• Henry: Ja, jag har samma minnesbild.
• Päivi: Ja, och sen idén var ju det att det var jättebilligt eller förmånligt för dem som kom att prova först och sen var det billigt den där avgiften också i början. Och sen hade vi assistenter via Avustajakeskus till exempel och sånt.
• Henry: Och så har vi fortfarande.

Lotta: Hur är det, var Åbo den första staden där i Finland var man liksom började med paraishockey eller fanns det någon annan?

• Päivi: Inte vet jag hur mycket städer har hjälpt till men det finns ju, Henry kommer ihåg.
• Henry: I Riihimäki finns det, Jyväskylä. Och Jyväskylä laget är startat 2017. Men de spelade redan under JYP tidigare men sen startade de eget lag 2017.
• Lotta: Men kanske det där att Åbo var en av de första som hämtade alltså paraishockeyn.
• Päivi: En av de första, ja.
• Lotta: Okej.

Lotta: Erik, du fungerar som tränare i FC Inter för Powerchair. Powerchair uppfanns ju på 80-talet i Frankrike och tanken med Powerchair är att det är gren för personer som inte har möjlighet att delta i andra grenar på grund av en så pass grav funktionsnedsättning. På vilket sätt anpassar sig Powerchair grenen för personer med en grav funktionsnedsättning?

• Erik: Powerchair eller elrullstolsfotboll så lämpar sig för personer som inte har något kroppshållning eller kraft i kroppen. Att alla har samma redskap. Det är den där elrullstolen som du måste kunna manövrera tryggt. Och du har samma redskap och du har också det att hastigheten på elrullstolarna är samma för alla. Så det är allt. Det är hur du hanterar din rullstol och hur du fungerar som ett lag som gör hur bra du är på sporten.
• Lotta: Hur hårt får man åka med en sån här rullstol?
• Erik: 10 kilometer i timmen. Och det testas före varje match.
• Lotta: Okej.
• Erik: Officiell match då. Och det får inte gå över. Om det går över så får du testa en gång till.
  Då får du ställa in stolen på nytt och testa en gång till. Går det inte då heller igenom så får du inte spela första halvleken.
• Lotta: Hur styrs den här stolen då? Kan du lite beskriva. Varför finns det olika sätt att styra stolen?
• Erik: Det är hemskt individuellt. Eftersom funktionsnedsättningarna kan variera så otroligt mycket så varje stol anpassas individuellt för den här spelaren. Det är de som styr helt vanligt med en joystick. Sen finns det sådana som har lättare joystickar som man inte behöver röra så mycket i. Alltså att man har minimal kraft i händerna. Men sen finns det också, inte i Finland men ute i världen till exempel sådana spelare som på världsmästerskapsnivå styr med munnen, styr med hakan, styr till och med med foten.
• Lotta: Okej, och då betyder det att med foten till exempel finns någon sorts joystick?
• Erik: Ja.

Lotta: Okej, det är ju fint att den anpassas så brett på riktigt också när det sägs att det är en idrottsgren som ska på riktigt passa. Hur spelas det här Powerchair då?

• Erik: Powerchair spelas inne i en idrottshall. Planen är lika stor som en korgbollsplan. Målen är sex meter breda. På planen så har vi då tre utespelare och en målvakt. Och matcherna är 20 minuter långa, två halvlekar. Reglerna så är i stort sett samma som fotboll och futsal. Att vi har målsparkar, vi har hörnsparkar. Inkasterna så är ju insparkar hos oss då. Och det där, offside har vi inte. Utan vi har istället en två mot en regel som gör att spelet hålls flytande. För det är ju en konstig grej det där med en bollsport och det blir ju en sån här bollmagnet. Har man inga regler så utgörs ju alla till bollen. Om man tänker att åtta rullstolar ska vara runt bollen så blir det inget spel. Så därför ska det hållas en mot en.
• Lotta: Hur är det med tacklingarna? Du sa att det är lite liknande fotboll och futsal. Får man tackla?
• Erik: Det är ingen kontaktsport på det sättet. Om man tänker att stolen som de spelar med så har ju en sån här del framför stolen som man sparkar med. Sparkar bollen med den. Och kontakt, den footguard eller kofångare, vad man vill kalla den. Så det där kontakt mot varandra så är tillåtet. Bara det är inte allt för hårt. Men sen får du inte till exempel trycka bakifrån eller från sidan av stolen. För det har ju hänt att stolen har vält där.
• Lotta: Exakt, och då kan det bli straff om du gör någonting sånt. Kan du, Erik, berätta hur och när Powerchair kom till Finland? Hur och när blev du intresserad av den här grenen?
• Erik: För min del så var det ju det att jag har två pojkar som båda spelar. De sitter i rullstol.
  Så utan att veta om grenen så gjorde jag en sån här av trä, en sån här planka framför pojkens rullstol och vi spelade på gården med jumppaboll. Och sen så hittade vi det via Youtube att det fanns ju faktiskt en gren. Ivrig blev man ju förstås och det där gjorde vi 2010 var året. Vi gjorde en prototyp av en sån här kofångare till en gammal elrullstol. Det gjordes i Pargas, så det har egentligen kommit till i Pargas. Jag visade upp grenen på muskelhandikappsdagarna i Åbo. Jag trodde ju då att vi visade upp det och så har vi ju fullt med lag och fullt med spelare och intresserade. Men det var ju inte så riktigt. Utan det startade inte direkt. Men 2012 så slog vi ihop oss med föräldrar och spelare i Helsingfors eller intresserade och började träna veckovis i Åbo och Helsingfors. Och därifrån började det. Året 2013 gick vi till Paris på vår första turnering med våra små unga spelare till en U18-turnering. Vi spelade mot USA, Frankrike och Irland. Vi hade medelåldern på tio år ungefär. USA-spelarna var ju alla där 16-18. De var ju otroliga på sporten. Men av det så har vi lärt oss, därifrån började det egentligen. Vi lärde oss reglerna, vi fick kontakter, vi fick hjälp av alla och vissa har vi kontakt med ännu idag. Sen hade vi ju då en egen förening som höll den här grenen, träningarna i Finland. Min vision var ju alltid att vi skulle få det under bollförbundet. Och det hände 2015. Då kom då FC Inter in i bilden i Åbo och HJK i Helsingfors. Vi startade då en FM-serie på två lag, spelade fyra matcher 2015. Sen kom Tammerfors, TPV, med och har fortsatt att spela. I Åbo sista säsongen före koronan så hade vi till och med två lag. Sen blev det några års avbrott i och med att den här covid-pandemin bröt ut. Tyvärr så återhämtade det sig inte Helsingfors. Sen så vi startade på nytt med Åbo och Tammerfors efter koronan. Nu har vi också en Seinäjoki med och SJK och Esbo har börjat träna.
• Lotta: Okej. Det är jättefint att höra. Här har vi igen en gren som runt omkring har startat i Finland. Eller liksom satt rot och sen spridit sig. Varför spelade ni både i Helsingfors och här i början?
• Erik: Det var nog helt en sådan orsak. Vi hade inte på ingen deras stad så hade vi tillräckligt med spelare. Så vi samlades alltid ena veckan i Helsingfors och andra veckan i Åbo. Det var orsaken.
• Lotta: Så du är fortfarande tränare där?
• Erik: Inte i Helsingfors, men i Åbo här.

Lotta: Okej. Hur ser träningarna ut och vad är din roll och uppgift där under träningarna? Kan man på något sätt se på skillnader till exempel till fotboll och futsal? Finns det någon skillnad i tränarens uppgifter och roll?

• Erik: Förstås den där grenspecifika kunskapen. Det är ju skillnaden. Men annars är det som vilket idrottslag som helst. Det som jag alltid har som grund är att laget är det som är viktigast. Vi har inga individer, men det bildar det där laget. Och det är laget som ska funktionera ihop och göra saken bra. Min del är att jag planerar trygga träningar och sådana som utvecklar både deras personliga teknik, men också hur de fungerar som ett lag. Träningarna är delade i tre till fyra delar. Vi har någon sorts uppvärmning. Då är det mer att de får röra bollen med stolen och får den här tajmingen. Efter det har vi en teknisk eller en taktisk, en som för dem tillsammans. En sån träning och sen spelar vi.
• Lotta: Vad är det som väntas bäst på speltiden sen i slutet på träningarna?
• Erik: Nu är det det. Nu njuter de av att om vi har en taktisk träning. Hur vi ska göra en inspark om vi får från ett visst område. De är jätteivriga på det och gillar att de har det. De försöker alltid själv förbättra kuvion. Det är nog sådana saker som de gillar.
• Lotta: Vad är åldersgruppen i laget för tillfället?
• Erik: Äldsta har just fyllt 20 och yngsta är 13.
• Lotta: Okej, så som du beskrev tidigare så där finns också storleksskillnader.
• Erik: Ja.

Lotta: Erik nämnde redan att i vilka städer som powerchair spelas. Men hur är det med parahockey i Finland?

• Henry: Det spelas i Åbo, Jyväskylä och Riihimäki. Tammerfors har börjat. De spelar division 1 den här säsongen som första. Sen har det börjat ett lag i Esbo men de tränar bara. Det har inte skapat ett lag ännu.
• Lotta: Esbo också är i startgroparna, Erik?
• Erik: Ja, Esbo är den nyaste staden där verksamheten börjar. Vi har fått bollförbundet att skaffa extra stolar som är för tillfället lånade till Esbo. Så att de kan börja utan att lag eller spelarna behöver investera.
• Lotta: Okej. Jag kan tänka mig att en sån här stor kostar en hel del. Kan du berätta en ungefär summa på vad det är?
• Erik: De som börjar är gamla elrullstolar som byggs om. Då pratar vi om ungefär 2 000 euro. Spelstolar som är gjorda för grenen kommer från USA som i vårt lag alla spelare har. Så de är från 10 000 euro.
• Lotta: Så det är någon finansiering man vill ha där. Hur är det Henkka med er stol? I vilka prisklasser rullar det?
• Henry: Det är ungefär 1 200 euro för min, hemkörd från Norge. Sen finns det andra i Kanada. Jag kommer inte ihåg vad de kostar. Men de blir ungefär samma eller lite dyrare. Sen är det mycket svårare att få hem dem från Kanada än från Norge.

Lotta: Hur är det i era grenar, Erik och Henry? Får vem som helst spela i FM-serien eller behöver en viss funktionsnedsättning?

• Henry: Man får nog spela alla. Internationellt måste man ha någon slags skada.
• Lotta: Så till exempel om jag skulle vilja komma och spela?
• Henry: Ja, det är helt möjligt.
• Lotta: Är det så att ni är könsfördelade?
• Henry: Nej, det är blandade.
• Lotta: Hur är det Erik i Powerchair?
• Erik: Samma svar. I Finland har vi ingen klassificering. Men när vi åker utomlands på turneringar eller landslagssammanhang så är det klassificering.
• Lotta: När ni spelar internationellt, är det oberoende på kön att vara i laget?
• Erik: Ja.
• Lotta: Det är jättefint att det är något för idrotterna att ta koppi på från paraidottern.
  musik

Lotta: I Åbo, där vi är för tillfället, bor drygt 10 000 svenskspråkiga. Åbo har i år och tal varit en föregångare inom anpassad motion. Som ni här också hör eller läser. Päivi, som vi tidigare nämnde, jobbar som motionsansvarig för Åbo stad. Hur många anpassade grupper ordnar ni i veckan, Päivi? Kan du ge lite exempel som kanske någon annan skulle kunna få några innovativa tankar och inspirera dig?

• Päivi: Åbo stad har tiotal grupper. Men vi gör mycket samarbete med olika föreningar. Det är ju föreningar som ordnar massor av verksamhet här i Åbo och regionen. Men om man tänker vad staden ordnar, så till exempel varje söndag så ordnar vi en anpassad barnmotionsunderland. Det betyder att det alltid finns en specialidrottsinstruktör på plats och ger lite tips om hur man kan anpassa motion för barn och ungdomar med funktionsnedsättning.
• Lotta: Hur är det här underlandet? Kan du berätta lite om tanken? Vad gör barnen där?
• Päivi: Egentligen är det ett familje evenemang där man kan komma tillsammans med hela familjen. Det är för ett till tolv åringar. Men det är alltid en vuxen med. Egentligen är det fritt fram och göra vad familjen vill göra. Där är det mycket olika redskap. Men det är i anpassade motionsunderland, så där finns en instruktör på plats. Speciellt om man tänker på anpassad målgrupp.
• Lotta: Det är ju bra det.
• Päivi: Det är i Kuppis idrottshall är den största. Men sen har vi olika skolor runt i Åbo på söndagar alltid.
• Lotta: Något annat inspirerande? Det här var för familjer.
• Päivi: Ja, sen om man tänker på kunder i arbetsförhållanden. Till exempel anpassad ABC-kurser på gym. Har vi mycket annat också. Sen om man tänker på äldre som har någon funktionsnedsättning. Så har vi till exempel närmotionsgrupper i olika stadsdelar i Åbo. Över 30 olika stadsdelar. Och det är kostnadsfria. Och tänkt så att det passar för var och en. Och är nära. Och sen har vi Voitas teho grupper på gym. Sådana kurser som är för 75 plusare. Och fungerar som en åtta veckors kurs två gånger i veckan. Och sen är det meningen att man hittar en hobby eller fortsättningsplats för var och en efter den där kursen.
• Lotta: Okej, ja ja. Päivi, du nämnde den här ABC-kursen. Jag vet faktiskt, jag tidigare jobbade också på Åbo stad. På samma stol som du, men inte mer. Och då var jag också med och drar ABC-kurser. Kan du lite berätta om vad de här ABC-kurserna är?
• Päivi: Ja, ABC-kurser är en kurs på gym. En vanlig kurs är fyra gånger. En anpassad kurs är sex gånger. Och det är en liten grupp. Och man lär sig att använda gym maskiner. Och personer med funktionsnedsättning tas sig i beaktande sådär. Att man anpassar den där träningen och får tips om hur just den personen ska använda maskiner. Och får också tips om annan verksamhet i Åbo.
• Lotta: Jag vet, Päivi, att ni också ordnar något roligt för den här målgruppen, personer med funktionsnedsättning eller variation på vintern i Hirvensalo. Vad är det som det är?
• Päivi: Ja, vi har slalomveckor för de här skolorna som har elever med funktionsnedsättningar. De får boka sin tid när de kommer till slalombacken. Vi gör det i samarbete med skidcentret och föreningar. Vi har många med som hjälper till att jobba från idrottscentralen och assistenterna. De får prova hur det är att åka slalom. Vi har kälken och olika stöd. De får också info om var man kan fortsätta åka slalom. På vintern har vi en förening som ordnar slalom för målgruppen.
• Lotta: Jag kommer ihåg att det var hemskt roligt att en eller två veckor i året få vara i slalombacken med målgruppen. Åka ner med en stav emellan eller att styra kälke. Det är också lite spännande fast man inte ska visa det till målgruppen. Men det kan vara lite spännande att ta ner en kälke på en slalombacke. Men man övar och det gick i alla fall för mig varje gång bra. Ingen föll i backen. Men för de som har slalombackar, i de kommuner och städerna så kanske man skulle kunna fundera om man skulle kunna ta det här till vår kommun och stad också.
• Päivi: Ja, och Åbo stad har köpt flera slalomkällkor till Hirvensalo. De finns alltid där och man får låna om man går dit och åker.
• Lotta: Det är ju fint. Åbo stad har också länge haft ett stort intresse för att ta hand om äldre där det kan krävas anpassning av olika slag på grund av funktionsförmåga eller sjukdom. Kan du behöva lyfta upp något spännande som ni erbjuder för de äldre?
• Päivi: Ja, vi har 65 plus seniorarmband. Det har ju funnits redan länge, men just nu under det här året så har vi utvecklat det mera. Tidigare hade det också varit en sån här extra sak för sådana som behöver en invaportöppning. Så det får man också dit som extra. Men nu har vi också tagit anpassad målgrupp i beaktande i den här gruppen som vi har. Så vi har anpassade startkurser nu för tiden också för seniorer. Sen har vi en gruppmotion som kallas kuntovoitas. Nuförtiden har vi hela det här paketet under seniorarmband och vi har också anpassat kuntovoitas grupper.
• Lotta: Och med seniorarmbandet så kan man ju komma till simhallar, kultur, gym och allt möjligt gratis. Eller inte gratis, men man
• Päivi: Nej, inte gratis. Just nu är det 40 euro i fyra månader. Man får komma en gång per dag till motionsplatser, just gym och simhall. Och också kultur är med så Åbo stads museer är tillgängliga på vardagar. Så varje dag. Och sen har vi också sådana här extra saker med där. Till exempel bänksportupplevelser och sånt.
• Lotta: Det är ju fint. Och det verkar som om Åbo stad faktiskt tänker på det här förebyggande. Att det är billigare när vi förebygger och ger möjligheter. Ganska förmånligt till målgrupper av olika slag. Och inte sen först efter när man har varit med om en operation eller rehabilitering.
• Päivi: Ja, det är just den sån här tanken. Bara vi får människor att röra på sig tillräckligt så hålls man i skick. Och behöver inte extra stöd sen.

Lotta: Vi har talat mycket om föreningar. Både staden och det här med paraidotten och anpassad motion. Hur är det de som är där på linjen och lyssnar och läser podcasten. Har ni något tips till föreningar eller kommuner och städer som skulle vilja starta egen parahockey, powerchair eller någon anpassad grupp?

• Erik: Det är egentligen att ta kontakt med någon av de här föreningarna som har verksamhet. Och börja därifrån. Och det finns folk som gärna hjälper till. Och som vi har gjort nu också. De lagen som vi har har alltid hjälpt de nya lagen att komma igång och visa grejerna. Och tipsa om var man får utrustning och sånt. Det är nog bara att vara i kontakt med alla lagen som finns på sociala medier. Och där är det enkelt att ta kontakt.
• Henry: Ja, jag håller ganska långt med det där. Det är lättast att ta kontakt med någon existerande lag. Och börja där. Så det hjälper ju nog med både information och utrustning. Och så är det att komma och prova. Vi har två träningar i veckan. Det är bara ett meddelande. Kom och prova. Det finns information på hemsidan. Så vidare bortåt. Så det är bara att komma. Det är på helgerna som vi har träning. Lördag och söndag har vi i Rajupa Arena träning. Lördag är det istid mellan 11 och 12. Då är vi på hallen ungefär 10. På söndag är det på kvällstid. Det är klockan 19-20 som vi har istid. Och klockan 18 är ungefär vi på hallen.
• Lotta: Hur är det om man vill komma och prova på någondera av era grenar, behöver man ha en egen kälke med?
• Henry: Nej. Man behöver varma kläder och stadiga skor. Och resten av utrustningen får man låna.
• Lotta: Hur är det, Erik?
• Erik: Alla lag som har verksamhet har överlopps stolar. Som vi lånar ut till sådana som vill prova eller börja. Det är bara att vara i kontakt och kolla att den är ledig.

Lotta: Päivi, har du något tips till någon kommun eller stad som vill börja satsa mer på det här anpassade.

• Päivi: Om en förening vill börja något anpassat som vi från kommunens sida alltid önskar. Det finns ju olika utbildningar. Men om en förening startar en ny anpassad grupp så är det jätteviktigt att ta kontakt med de som jobbar på kommunens idrottssidan. Att kommunen också vet att en ny anpassad grupp för fotboll eller hockey börjar. Vi gör mycket samarbete med olika samarbetspartner och kan informera och hjälpa till. Sen finns det också olika stöd som kommuner ger. Där i kommunen är det viktigt att man tänker på det. Att det finns något stöd och kanske en extra morot för föreningar som ordnar något anpassat motion. Till exempel i Åbo, om man vill ge en tips. Vi har en sån här… På finska heter det Vammaisavustus. På svenska skulle det vara…
• Lotta: Så är det till föreningar att söka stöd?
• Päivi: Ja. Om en förening ordnar verksamhet och de behöver en allmän assistent till gruppen så kan föreningen söka en sån här stöd. I Åbo delar vi ut över 13 000 euro per år för föreningar. Vi har till exempel tipsat och gjort samarbete med olika föreningar. Om de har ungefär samma målgrupp eller motion som passar för olika personer med olika hälsor. Om man har någon sjukdom där bakom. Sen kan det vara att en förening har fyra eller fem deltagare och andra har samma problem. De har kanske tre stycken. Sen tänker de att de inte har råd att ordna den verksamheten. Eller att det inte känns som en grupp. Så att man kan göra samarbete och tillsammans ordna de här grupperna. Till exempel här har vi artrosförening och ryggförening och sådana som ordnar tillsammans mycket verksamhet och anpassade grupper.
• Lotta: Så just att ha kontakt i de här föreningarna som du nämnde. Att ha den här målgruppen redan. Om det är muskelsjukdom eller CP-förening. Vad som helst. Så vara kontakt och höra om det finns intresse i er förening. Att komma till oss och till exempel spela.
• Päivi: Och sen om man tänker att de som jobbar och är ansvariga i stad eller kommun. De kan ju ha sådana här nätverk och samarbete. Att de kallar ihop de här föreningsaktiva. Och där kan det komma fram vad det finns för problem och hur man ska kunna samarbeta. Att det är jätteviktigt att man är spindeln i nätverk.
• Lotta: Absolut, absolut. Så ditt tips är att vara en spindel i det här?
• Päivi: Ja, det är den där tipsen. Det är jätteviktigt. Och att man informerar.
• Lotta: Spindel och information. Och här var det också kontakt. Så kontakt, spindel och information, det tar vi med oss.
• Henry: Ja, och lättast är det i sociala medier eller via hemsidor och så vidare. Kontaktuppgifter.
• Päivi: Det finns ju många olika informationskanaler.
• Lotta: Päivi, du nämnde här om utbildningar. Är det några speciella utbildningar för föreningar som du tänker på?
• Päivi: Om jag tänker på, speciellt på svenska och anpassad motion. Så Finlands Svenska Idrott har ju bra utbildningar. Och det här är min dröm till exempel. Så jag skulle vilja utveckla häri Åbo anpassad motion på svenska sidan med svenska aktörer. Att vi skulle få på svenska mer anpassad motion. Om man tänker från stadens sida och anpassad motion så tänker vi ju oftast att egentligen det är inte språket utan det är själva motionen. Att det är viktigt att var och en hittar den motionen som passar för sig. Men sen, jag tycker att det skulle vara jättefint att få mer också på svenska sidan. Anpassning med till föreningar.
• Lotta: Absolut, det håller jag med om.

Lotta: Av alla er vill jag ännu fråga, ni har gjort och gör massor så jämlika möjligheter. Men vad drömmer ni ändå om? Vad är er vision?

• Henry: Jag har länge haft en sådan dröm att någonstans skulle finnas ett gemensamt idrottscenter för många olika grenar. Som paraidrotten skulle vara i fokus och resten av idrotten skulle komma på andra platsen. Men att ett sådant centrum ska byggas någonstans så det kräver otroligt mycket pengar. Och stor plats så vill jag tror det blir en dröm.
• Lotta: Ja, eller börja söka efter sponsorer.
• Henry: Ja, vilka sponsorer skulle det vara?
• Lotta: Ja, det är en annan. Men vi vet inte vem som lyssnar och läser. Vi får hoppas att någon annan har samma dröm. Hur är det med dig, Päivi?
• Päivi: Egentligen, jag talade tidigare om utbildningar och anpassning på svenska här i Åbo. Så det drömmer jag mer om att det blir fler grupper och verksamheter hit. Men om man tänker på sådana här jämlika möjligheter så har utvecklingen gått mycket framåt. Men det behövs ju alltid mer om man tänker på tillgängligheten. Att man är välkommen vart man nu kommer. Och hur man är, vad språk man talar.
• Lotta: Hur är det med dig, Erik?
• Erik: Jag vill nog fortsätta med vårt lag här i Åbo. Att de ska få fina erfarenheter och vartefter de växer och blir äldre så att vi ska klara oss bättre och bättre. Också inom Europa, så att säga. Champions Cup som spelas i vår gren, så jag vill att vi ska klara oss där. Sen vill jag att grenen, elrullstolsfotboll eller powerchair, att det ska växa i Finland. Att vi får flera städer representerade, flera klubbar och lag och spelare med. Det är en fin gren. Jag vill också att landslaget ska återupptas och också den klarar sig i framtiden.
• Lotta: Fina drömmar. Är det möjligt att få grenen till Paralympiska spelen? Vad tror du, är det en dröm?
• Erik: Jo, det är en dröm. Det glömde jag faktiskt att säga. Ansökningen har ju varit inne redan. Vi är bristfälliga inom grenen internationellt på antidopingen. Vi har inte tillräckligt med reglemente för det inom grenen. Men jag tror, i och med att grenen har växt under det senaste år tionden, i stora fotbollsländer som Spanien, Tyskland till exempel här i Europa, men Sydamerika går fram en sån otrolig våg just nu. Jag tror att vi är nog snart där.

Lotta: Vad fint att höra. Då hoppas vi att vi får få se dig i framtiden i Paralympiska spelen också. Stort tack. Henry, Erik och Päivi och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen och ta hand om varandra.