Avsnitt 17: Från okunnighet till jämställdhet

Lotta: Tjohej och välkommen med och delta i Vi också, podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finland Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Lenita Lundström och Hanna Aarnio. Välkommen med. 

• Lenita och Hanna: Tack. 

Iida: Vi börjar med en sån fråga att ni får nämna en av era favoritstyrkor i er själva. Vi kan börja här. 

• Lenita: Ja, jag tror att man kan säga att jag är ganska mångsidig och lite envis. Som kan vara både på gott och ont, förstås.
• Lotta: Hanna? 
• Hanna: Ja, jag skulle säga att för mig är det att våga och att tycka om att testa på nya saker. 

Lotta: Ni båda ansvarar för att koordinera fritidstjänster i era kommuner. Vad är era ansvarsområden? 

• Hanna: Ja, jag jobbar i Kronoby kommun som fritidskoordinator. Jag har som ansvar idrott och ungdomar, kultur och välfärd och rusmedelsförebyggande arbete. Så det är ett ganska brett område, men det är roligt. 
• Lotta: Hur är det med Lenita? 
• Lenita: Jag jobbar i Kimitoöns kommun och är ansvarig för motionsrådgivningen och anpassad motion. Jag är idrottsinstruktör. 

Lotta: Vad är det som driver er i att utveckla verksamheten i er kommun? Hanna här först.

• Hanna: Jag skulle säga att för mig är det nog att det är så pass mångsidigt och det finns en möjlighet att koppla ihop de olika ansvarsområdena och testa på så sätt på nya saker.
• Lotta: Så du är inte rädd på att pröva på olika saker?
• Hanna: Nej, nej. 
• Lenita: Det som driver mig är nog vetskapen om hur bra människor mår när man rör på sig. Jag känner att jag vill hjälpa människor att hitta den glädjen i att motionera och sitt naturliga sätt att motionera på. Jag kan nämna här att sommaren 2019 var jag själv med om att insjukna i TBE. Det var riktigt allvarligt i fästingburen hjärninflammation. Vägen tillbaka därifrån var lite krokig och kämpig. Då fick jag själv känna på att det kan hända att jag inte blir riktigt som jag var förut. Det här motiverar också jättemycket. Då tänkte jag att om jag blir till exempel rullstolsbunden så ska tammetusan min kommun få se till att jag har möjlighet att röra på mig och göra allt mer tillgängligt.
• Lotta: Så du fick faktiskt sätta dig i någon annans skor eller rullstol och fundera på hur det skulle vara att bo i er kommun och behöva mer stöd? 
• Lenita: Ja, man börjar se alla saker på ett annat sätt. Det var trösklar, trappor och allt möjligt. 
• Lotta: Och var man kan röra på sig, vilka föreningar och så vidare. 
• Lenita: Turen hade jag då att jag kom tillbaka helt okej. Men nu kämpar jag för andras del. 

Lotta: Senast vi sågs så samarbetade vi i Anpassad motion SoveLis och Folkhälsans projekt som hette Anpassad motion i tvåspråkiga kommuner. Vi försökte fundera ut var och när vi senast träffades men det är nog över tre år sedan i alla fall. I det här projektet som vi jobbade med så var det sex tvåspråkiga kommuner som utvecklade på sin anpassad motion med hjälp av en projektkoordinator. Och då var det ju ni som var två av kommunerna och jag som fungerade som projektkoordinator. Kan ni lite ta oss tillbaka till tiden och kort berätta vad situationen var med anpassad motion och tillgängligheten då vi började projektet tillsammans 2018 i er kommun? Vi kan ta Hanna här. 

• Hanna: Ja, det börjar kännas som en lång tid tillbaka men det fanns en viss kunskap om det men i praktiken så gjorde vi nog inte jättemycket kring det här med anpassad motion. Det var nog som ett startskott i vår kommun att komma vidare med det här jobbet.
• Lotta: Hade ni någon förening som hade någon verksamhet som var anpassad till målgruppen? Personer med funktionsnedsättning eller sjukdom.
• Hanna: Inte så många. Vi delade ut bidrag till föreningar. En liten summa på 800 euro för att ha anpassad motion så att de kunde få lite extra bidrag. Men utöver det så var det nog ganska lite. 
• Lotta: Hur är det Lenita med Kimitoön då? Vad var läget 2018 när vi började? 
• Lenita: Ja, jag skulle nog vilja säga så att vi visste inte egentligen vad anpassad motion var då ännu. Vi tänkte, kanske alla som jobbar med det här, att det är mer med synliga funktionsnedsättningar som räknas hit. Men när du då Lotta började berätta för oss att det gäller allihopa. Det räcker att man har sämre balans och behöver anpassa sig för det eller att man vill hitta tillhörigheter i en grupp för likasinnade. Så begreppet anpassad motion innehåller nog mycket mer nu för oss än vad vi i början trodde. Men det som ändå sen var positivt, att vi märkte att vi redan hade anpassade grupper fast vi inte kanske hade tänkt i de banorna.
• Lotta: Så någonting fanns, men det fanns inte hemskt mycket och kanske inte så koordinerat i era kommuner om jag kommer rätt ihåg. Just när vi började kom jag ihåg att vi hade diskussioner om vad som finns och vem som ordnar. Så det var en viss osäkerhet om det var på tisdag eller på torsdag. Var allt är samlat? Hur en i målgruppen kan hitta var de kan röra på sig? Så det var ett som vi sen började jobba med. 
• Hanna: Jag kan ännu tillägga att det kändes kanske också i Kronoby där vi har ganska få som jobbar inom fritidssektorn som att, men vi kan inte göra det för vi har inte så mycket anställda. Men sen lärde man sig under projektets gång att det är väldigt små saker som kan ha en stor skillnad som man kan göra fast man inte har jättemycket personal eller jättemycket pengar. 
• Lotta: Så det var en viss sådan attitydförändring också där i kommunen. Och det som jag tycker att någon av er sa, just det här att i början kändes det här med anpassning svårt. Men sen när man liksom lärde sig det så kom det automatiskt att då var det mera inte en tyngd att man tänkte på tillgänglighet eller man tänkte på vilka termer man använder eller sådana saker utan det kom sen sådär, på det sättet nylärda om hur vi kan bygga upp mer sådär inkluderande. 

Lotta: Vad hade utvecklats i er kommun? Vad hade hänt av projektet i slutet? Det var ett treårigt projekt och när vi slutade sen på våren 2021 så vad var resultaten? Jag vet, men alla kanske inte vet. Så du får gärna berätta.

• Hanna: Ja, alltså mycket har hänt och som jag sa det var som ett startskott det här projektet så det är lite svårt också att komma ihåg att vad hände som just vid projektets slut och vad som sen med hjälp av projektet hände efteråt. Men vi höjde den där summan, bidragsandelen som vi delar ut för anpassad motion i kommunen, till 2800 euro vilket inte är jättemycket men ändå betydligt mer och sen köpte vi in en hippokampe och en sån här anpassad pulka med rygg- och nackstöd som kommuninvånare får låna gratis. Och sen öppnade vi också en egen hemsida för anpassad motion på vår hemsida för att lyfta upp det. Och sen så tog vi i bruk EU-funktionshinderkorten i Idrottshallen och sen hade vi också en sån här kartläggning det var från Paralympiska kommittén att kartlägga idrottshallen och hur pass tillgänglig det är och det var nog jättelärorikt och intressant att vara med. Och den rapporten har jag återkommit så många gånger till och alltid när vi har någon nybyggen eller renovering i Kronoby så kommer jag med den där lappen att nu ska vi se till att vi följer de här instruktionerna så det måste jag nog rekommendera åt alla att ha den kartläggningen och att vara med när det görs för det var nog som jätteögonöppnande. 
• Lotta: Så du kommer med en lapp och säger, vad finns där på lappen som ett exempel? Vad finns där till exempel som kan användas annanstans än bara där i idrottshallen? 
• Hanna: Till exempel att man har skyltning i skick så att det syns klart och tydligt och sen en väldigt liten sak som att man har klädknaggar också på lägre höjder, att belysningen fungerar, att man har bra kontrasterväggar och golv om det är någon som har nedsatt syn, så att det inte ekar för mycket så det är lättare att höra. Det är mycket sådana saker som vissa saker är väldigt små saker att ändra på och sen vissa saker som är bra att tänka på då man bygger nytt, att göra det rätt på en gång. 
• Lotta: Så nu bara att ni hade en gång där en tillgänglighetsexpert så efter det så har ni handlat med lapparna efteråt? 
• Hanna: Så är det. 
• Lotta: Så ingen är i fred. 
• Hanna: Vissa tycker om det mer och vissa mindre men jag kommer med mina lappar. 
• Lotta: Bra så att vi får vidare på det. Lenita, hur var det i Kimitoön då efter 2021? 
• Lenita: Mycket hade hänt där hos oss också och jag tänker på genast då i början när projektet startades så gjorde vi sammankom det ju ett forum med kanske 15 representanter och det här forumet så det har vi ju kvar och träffas med jämna mellanrum och fundera på hur man ska utveckla verksamheten och få mer synlighet. Och under projektets gång så då gjordes det ju en anpassad sån här motionsbroschyr och först en kartläggning att vilka grupper som det fanns och då kunde vi ändå hålla den som en broschyr men med åren och nu så har antalet anpassade grupper blivit så många så att det är omöjligt att ha det som en broschyr mera så att nu har vi det enbart på hemsidan. Så fick vi också lite hjälp från Åbo när vi var på ett studiebesök dit och lyssna på hur de jobbar med anpassad motion och tar hjälp av motionsvänner. Och det här konceptet så tog vi också till oss på Kimitoön. Och för att då vi ska hitta de här ensamma personerna som behöver stöd och sällskap för att redan bara komma ut och gå så har vi utvecklat ett takokort eller ett takontaktkort och det här kortet så kan man plocka åt sig runt om i kommun, hälsocentralen och apoteket och biblioteket och sådana ställen. Och när det kommer till oss tillbaka till välfärdsavdelningen så då ger det liksom tillåtelse att vi kan sedan para ihop motionsvänner och de här som behöver ha en motionsvän för att komma ut och gå. Och för tillfället så tror jag vi har en tio sådana par som träffas regelbundet och det är ju jätteomtyckt. På samma kort så har vi också satt en ruta i att om du hellre då vill vara en motionsvän än behövande så kan man också kryssa i där så att på det viset hittar vi bådadera. Och sen vill jag ändå nämna när vi fick vara på seminarium till Danmark hela gänget så det var jätte ögonöppnande och inspirerande att när man får se hur omvärlden liksom kan göras mer tillgänglig med hjälpmedel och sådant så då blir man nog, tycker att så här vill man ju få det att fungera även på vår kommun. Och det här motiverar ju att fortsätta jobba med det. Och sen ska jag ändå nämna de här testdagarna av alla hjälpmedel som vi hade runt om i kommun under projekttiden med projektledarens hjälp så tack vare de testdagarna så har vi också fått köpt en hippokampe och en terrängrollator till kommunen och de lånas då också ut helt gratis till behövande. 

Lotta: Ja här nämnde du Lenita faktiskt de här testdagarna, då hade vi ju en paketbil fullastad med olika hjälpmedel från Paralympiska kommittén och Malike och då åkte den till alla 6 kommuner och då var den en vecka i varje kommun och sen fick vem som helst komma och prova på hjälpmedel och med hjälp av den här paketbilen så försökte vi då få kommunen eller de som bestämmer i kommunen att förstå, men också de som behöver dem, att inse att vi behöver hjälpmedel till era kommuner och den där viljan att få, det är jättefint att höra att ni båda drog nytta av det och det faktiskt finns hjälpmedel där nu i er kommun. 

• Lenita: Och jag tror ju mera det syns så skaffar också folk själva, man blir modigare att börja skaffa åt sig trehjulingar eller rullatorer. 
• Lotta: De är inte den enda i kommunen. 
• Lenita: Precis. 
• Lotta: Lenita, du nämnde det här om att anpassad motionsform som ni grundade under projektet och samma var ju också i Kronoby, hade ni också ett forum, vem är det som deltar i de här forumen? Jag tänkte om någon annan där kommun lyssnar hurdana deltagare finns där i forumet? 
• Lenita: Det är nog från olika föreningar, folkhälsan, sen har vi nog också från hemvården, fysioterapi och idrottsföreningar. 
• Lotta: Och så var det lite så här hälsoförbund som reuma och hjärtar på vissa ställen i alla fall. Och en del intresserade väl också, i någon forum fanns det intresserade föräldrar som hade till exempel barn med funktionsnedsättning där det fanns intresse att få det här att rulla. 
• Lenita: Den här gruppen har nog blivit lite mindre nu längs med åren men i alla fall så har vi åstadkommit saker så den är bra att ha som ett stöd. 
• Lotta: Det är ju ett stöd till dig som jobbar på kommunen och sen de här människorna intresserade att utveckla och komma med idéer och sen en viss bollplank säkert. 
• Lenita: Jo, absolut. 

Lotta: Vad upplever ni att du mest i den här sidan kämpar med att utveckla kommunen mer jämlikt? 

• Hanna: Jag skulle kanske säga att den där kunskapen om just som Lenita sa att det handlar inte bara om sådana som har synliga funktionsvariationer utan det kan vara mycket annat också och sen har jag också upplevt att det är ganska svårt att nå ut till målgruppen just när det är mindre kommunen det var svårt att nå ut. 
• Lenita: Jag tänker också att det är med ganska små medel som det ska byggas upp och vi har ingen klar budget eller strategi numera. Under projektets gång så hade vi en strategi men efter det så har vi ingen mer. Men just tack vare att det nu också börjar synas mer så det blir säkert lättare vartefter att få beslutsfattare att märka hur viktigt arbetet är. Och sen var det precis som Hanna sa till början när grupperna kom så de var väldigt få de människorna som kom i grupperna men att vi gav aldrig upp så att nu har deltagare antalet i alla grupper är mellan åtta till femton och det tycker jag är ganska fint på en liten ort i alla fall. Och vi har massor med grupper och det som kanske också känns just koordinerande av alla de här frivilliga för vi har inte motionsvänner bara för de här en och en mötena utan tack vare det här Åbos modell så har vi också fått badmintongrupper, vi har seniorkonditionscirkel vi har många promenadgrupper och vad har vi till, vi har en speltimme i ungdomsgården som är med seniorer och då är det en motionsvän eller gruppansvarig motionsvän som har nyckel dit och kommun betalar hyra och så här att där kommer ju kommun för vår del in att man sköter om dem och sen har vi ått motionsvännerna som tack så får de komma på någon utfärd vi går med snöskor och bjuder på mat i skogen eller på restaurang lite tack får de och lite inspiration att träffa varandra. 
• Lotta: Men det här är ju ett sätt att spara på kommunens resurser det är inte oändligt av de som kan leda grupper, att det finns personer som kan öppna en badmintonsal eller jumpasal och se till att allt är i ordning och kan börja spela så det är ju ganska simpelt 
• Lenita: Jo, det är simpelt och jag besöker dem ibland och ger lite nya idéer och det är jätteroligt för jag börjar säga att de växer och de där grupperna har blivit så stora att de är ju större än de som jag själv leder. Så det är lite kul.

Lotta: Vad upplevde ni att vara lättast när ni försökte utveckla kommunens jämlika möjligheter? 

• Hanna: Jag tycker kanske att det var sådana här mindre saker som inte var så svårt men som man kanske inte visste av att just att vi tog i bruk det här EU- funktionshinderkortet att man vid vår idrottshall så får man ta med sig assistent gratis in till hallen och sen också att egentligen att köpa in sådana här anpassade redskap så det är ju ganska lätt grejer att köpa in och sen har vi delat ut den via biblioteken så att det är sådana där som man kan göra fast man inte har jättemycket kunskap om saker 
• Lotta: Får vem som helst låna dem eller delar ni det ut i skolor? 
• Hanna: Vi har dem så att vid behov så är de vid skolorna och vid daghemmen och de har ibland haft elever som behöver det så då har det varit där men sen på kvällstid och veckoslut så har vem som helst fått låna dem. Så lite där det behövs så är de alltid.
• Lenita: Det är bra när ni har plats i biblioteken för biblioteken hos oss skulle jättegärna också ta emot dem men där finns ingen plats att förvara dem men det skulle vara ett enkelt system med låningen
• Hanna: Ja, folk är vana att föra dit och låna så. 

Lotta: Lenita, vad var det lättaste upplever du när ni utvecklar på jämlikheten i er kommun?

• Lenita: Det som åtminstone var jättebra och absolut viktigt så att vi hade en projektkoordinator som hjälpte oss att det var som ett projekt och det tog tre år så att vi faktiskt hann utveckla på det ganska mycket. Sen att samla de här intresserade föreningsaktiva till forum så kändes också lätt att det kom ändå så pass många direkt och hos oss så underlättade att det fanns personresurser att direkt sätta på anpassad motion.

Iida: Ett vanligt dilemma som vi alltför ofta möter på idrottsfältet är att föreningarnas verksamhet ordnas i gamla byggnader som till exempel har många trappor och smala dörrar. Men det här behöver ju inte vara en förklaring till att man inte behöver ordna anpassade grupper. Hur löser ni ett sådant här problem och kan man söka hjälp från någon sakkunnig? Till exempel nämnde du tillgänglighetsexperter.

• Hanna: Jo, alltid kan man göra någonting och det viktiga är kanske att man är medveten om att vilka problem som finns så att man ska kunna fixa dem. Och det var då, öppnade också dörren eller vi fick kunskapen om det här då vi hade den här kartläggningen vid idrottshallen och då kom vi på att vi hade bland annat till kommungården i Kronoby så det var liksom trappor in vid alla ingångar så då blev det som jämnat ut så där, tagit bort trapporna och på ett sätt gjort en ramp så att man kommer in till kommungården nu också. Så att, ja det är sådär att öppna ögonen för vad hindren kan vara och sedan i månommöjlighet försöka ta bort det.
• Lenita: Och även hos oss så gjordes det ju den här kartläggningen vid en skola och dess närområde som har mycket idrottsmöjligheter och tekniska har fått ta del av den här och genast efter den här kartläggningen så var det flera små saker som gick. Det var parkeringen till exempel så att den är målad och också har en skylt för, vad heter det?
• Lotta: Rullstol, tillgänglig parkering.
• Lenita: Ja, precis. Den har också varit jättebra. Och en sak som de lade märke till till exempel, huset är nytt. Där fanns en inva wc men tröskeln var alltför hög. Dörrarna gick lite fel. Och också själva toalettstolen, det var ett stort rum men toalettstolen var ändå placerad så att du kunde komma från din rullstol endast från ena hållet till vessan att den borde ha varit placerad i mitten. Det här har inte åtgärdats ännu men i alla fall saker som man måste tänka på i framtiden. Och annars är våra idrottshus ganska nya och så här så att där har nog tillgängligheten tagits i beaktande redan i byggnadskeden. Det är klart att det alltid finns saker att förbättra men i alla fall är vi en bit på väg. 
• Hanna: Ja, jättebra. Jag skulle kunna tillägga ännu att vi hade också vid idrottshallen en ganska tung dörr och vi kunde tyvärr inte fixa det så att det skulle vara en sån där automatdörr men vi lade en ringklocka där så att man kan ringa på så då kommer vaktmästaren och öppnar och sen lade vi också det där inva parkeringsplatser där in vid dörren och det har varit jättebra när det är ute på landsbygden för vi har så där att gymnasieeleverna parkerar på idrottshallens gård så de har fått lära sig genom mina lappar att man inte parkerar på inva parkering om man inte behöver så det är lite sådär lärdom på samma gång. 

Iida: I era kommuner har ni mycket natur runt omkring er. Vad har ni gjort så att också möjligheterna till naturupplevelser har blivit möjliga för en större grupp människor? 

• Lenita: Under projekttiden redan så då planerades det en två kilometer lång tillgänglig motionsstig. Tyvärr så har den ej ännu heller blivit verklighet men istället kanske ändå tack vare att det här planerades så kom det en lite kortare tillgänglig naturstig som leder till ett av kommunens egna vindskydd. Den är cirka 800 meter fram och tillbaka. Sen har det byggts utegym och i dem finns det också maskiner som är lämpade för rullstolsbundna och så har vi ju då våra hjälpmedel som gör det lättare att röra sig i naturen och på stigar. 
• Hanna: I kommunen så är det föreningar som upprätthåller vandringsleder och där har vi uppmuntrat att beskriva ännu lite bättre vilken typ av vandringsled det är och är det stubbar och är det stenar så att man ska kunna känna till det. Och sen då vi i projektet gång då vi köpte hippokampen och pulkan så nu i somras så köpte vi också en terrängrollator som vi lånar ut och faktiskt så har vi nu lite funderat på att eventuellt ordna ett evenemang där vi ska fara ut och vandra med allihopa som vill och målet är att allihopa som vill ska kunna komma och sen löser vi de problem som finns för att de ska kunna komma så nu har jag sagt det högt så nu måste vi göra det. 

Lotta: Det är bra det. Ni båda har hjälpmedel hippocampen kan ni berätta vad är det? 

• Lenita: Hippocampe är en terrängrullstol som den är jätte varm att sitta i den är ganska låg, den har tjocka hjul fram och bak den går bra att ta ut i naturen och den går också att använda på simstranden och man får köra ut den i vattnet, den är byggd av sånt material så att man då kan lättare komma i och simma och där kan en dra dig och en annan skuffa så att man har två hjälpare. 
• Lotta: Det är ett hjälpmedel som fungerar jättebra i mindre kommun med den kan man göra mycket som du Lenita beskrev, att strand och skog och sand och så här och just att man kan både vara självständig i den här rullstolen och ta sig själv fram och rulla fram men också att man kan få ordentligt med hjälp och stöd ifall man behöver och vill. 

Iida: Har ni något tips till en kommun som skulle vilja ha hjälpmedel? Hur ska man börja processen med det? 

• Hanna: Jag skulle kanske säga att modigt ringa och fråga någon som kanske har kunskap om det till Malike eller Paralympiska kommittén eller någon av oss för att få tips och sen kostar det lite så det kan vara bra att kolla om det finns någonstans bidrag att söka för det och sen vid oss har det funkat bra det där samarbetet sedan man väl har fått de här redskapen så kan man låna ut dem via biblioteket.
• Lotta: Lånar man ut dem med bibbakort också eller skriver man namn i någon lapp eller hur fungerar det? 
• Hanna: Man lånar med bibbakort men den där utlåningstiden varierar lite och behovet har kanske inte varit eller det är inte jättemånga som lånar ut det konstant så då har man kunnat lite anpassa hur länge man lånar ut det per gång. 
• Lenita: Jag tänker att det är viktigt att det finns någon person på riktigt som jobbar för att få de här hjälpmedlen. De kommer inte så lätt, man får begära efter dem ganska många gånger högre upp och våra två första hjälpmedel de kom faktiskt som julklapp, vi hade lite överloppspengar på fritidssidan så då var förman så snäll att han köpte dem men sen har jag ett bra tips för de här två andra som vi har fått. Det är en eldriven trehjuling och en cavalier walker och det är en rollator med sits. De här kunde vi köpa tack vare deltagande budgeteringspengar. Jag vet inte om man har det heter kanske inte samma sak men många kommuner har nog för tiden satt en pott som invånarna får önska, ge tips att vart ska de här pengarna gå, i Kimitoön har vi 30 000 euro och tredje året som jag la in önskemål om att få pengar till att köpa mera hjälpmedel och gjorde ordentlig kampanj i mina grupper och så fick jag så pass mycket röster av kommuninvånarna att jag fick 10 000 euro och av dem så har vi nog då köpt en eldriven trehjuling och en cavalier walker och de här kom i somras så denhär hösten så har vi förevisat dem runt omkring många ställen det som återstår är att hitta en plats var vi ska ha dem jag hoppas att det byggs ett hus med eluttag och enkelt att vi kan börja låna ut dem.
• Lotta: Så ni börjar ha ganska många hjälpmedel då? Ni tävlar med Åbo. Men det är ju bra för då också lite tanken hade vi när vi jobbar med projekt att ni börjar få hjälpmedel och sen kan kanske närliggande kommuner låna ut och få lite motivation att själv börja skaffa och desto mer det finns hjälpmedel desto bättre för målgruppen också att hitta och att det ska vara nära målgruppen att få tag i dem om det behövs. 

Iida: Har ni två lätta tips till andra fritidskoordinatorer? Hur kan det lätta och kostnadsfritt bygga en mer jämlik kommun? 

• Lenita: Vi är jättenöjda i alla fall med nätverket av de här motionsvännerna och gruppansvariga som samlar sig kring 100 personer till motion varje vecka och det här kostar ju nästan ingenting utan det är lite hyror som kommunen kommer in med och sen redskap men det ger ju jättemycket för en liten peng. Och också den här sammanställningen, att det finns på ett och samma ställe i alla grupper. Så att också fysioterapi och rådgivningar har enkelt att gå in när de träffar människor som berättar om vårt utbud. Och pensionärsföreningarna är ju också en stor resurs nog.
• Lotta: Du menar att man har de här vännerna som kan både leda grupper och enskilda personer. Och sen också ha en nedsida eller broschyr där all information finns samlat. 
• Lenita: Ja, det är nog viktigt. 
• Lotta: Tillgängligt.
• Lenita: Ja, precis. 
• Hanna: Jag skulle säga att det finns jättemycket material redan till hands som är gjort. Men det kanske krävs att det är någon som lyfter katten på bordet och säger att det här är något som är bra att satsa på. Så att om man har något föreningskontakt, till exempel lika som i Kronoby, en liten kommun, så kan man ta upp det på föreningsträffar och informera och tipsa om olika skolningar som finns och så här. Så att man på det sättet sprider kunskapen om vad anpassad motion är och med hur små medel man kan få mycket till stånd. Så det tycker jag är bra. Ja, det finns mycket färdigt material som går att använda. Så på Finlands Svenska Idrotts hemsida så finns det en sån här checklista för mer tillgängliga evenemang. Så där finns små och konkreta tips hur man kan få evenemang att bli mer tillgängliga för alla. 

Iida: Vad skulle ni ännu vilja utveckla i er kommun så att möjligheterna för idrotts- och motionsupplevelser skulle bli mer jämlika? 

• Lenita: Det är nog att fortsätta jobba på med det här och få idrottsplatserna ännu mer tillgängliga, både inomhus och utomhus. Och säkert att skaffa mera hjälpmedel också i framtiden. Sen vet jag inte, vi borde på något sätt ännu få kontakt med personer som upplever att de inte kan eller vill komma med i de här grupperna. Ja, det är ju precis för dem som vi ordnar. Men hur ska vi få dem att våga komma? Och också att våga använda hjälpmedel. Många som när vi förevisar dem så säger de nej, nej, nej. Att inte kan man ju ännu gå med rollator. Men varför inte? Det är väl bra att man går lite längre sträckor med en rollator än att man kanske kan gå 50 meter. Men det tar tid för folk att ändra sina tankar och värderingar. 
• Hanna: Ja, kanske lite på samma linje att Kronoby är en ganska liten kommun så underlaget för att ha skilda anpassade grupper är ganska litet. Så det är att sådana som har behov av anpassning skulle modigt våga komma med i sådana grupper som redan finns. Så att sen de här grupperna som finns att de skulle ha kunskapen och kanske moden också att ta emot personer som behöver anpassning. Och att de kan komma med och röra på sig på sitt eget sätt. Jag måste bara säga här, jag lyssnade på det Anna Caldéns avsnitt och jag blev inspirerad av det där. Alla kan komma med och man kan bara göra på sitt eget sätt. 
• Lenita: Precis, jag tänkte tillägga att det kan ta lite tid ibland förrän man får det att löpa. Men man kan inte ge upp heller av att vara en gång med och tycka att det kanske inte var så bra ordnat eller så. Att alla lär sig av varandra och så småningom så lyckas man liksom. Att man måste ge det lite tid. 
• Hanna: Så är det säkert, ja. 
• Lenita: Få det att funka. 
• Lotta: Så att målgruppen behöver vi få att hitta sig till Kronoby och Kimitoön. Och det tror jag, eller det tycks vara många kommuner ändå som kämpar med det. Och sen hörde jag en viss sån här utbildning till föreningar och sånt här förståelse som också hänger i luften. Kanske vi kan samarbeta med någonting. Hur ser det ut med anpassade motionsmöjligheter i er kommun idag då? 
• Hanna: Jo, vi tyckte så mycket om att hyra in den där kärran från Malike. Så vi hade ett cykelprojekt här förra året. Så då hyrde vi in en liggcykel, en handcykel och en sån här… Liggcykel? Ja. Så sådana cyklar som vi hade runt i kommunen så att kommuninvånare fick igen testa på det här. Så det har vi gjort. Och sen har vi testat på att ordna cykelkurs för vuxna som inte kan cykla. Det var inte jättemycket deltagare, men en stor del av de som deltog så lärde sig nog att cykla. Så det var roligt. 
• Lotta: Och var det inte där också att det var mycket nyinflyttade? 
• Hanna: Det var det, ja. 
• Lotta: Att det var både anpassat och nyinflyttat tankesätt? 
• Hanna: Ja, så var det.
• Lotta: Fint. 
• Lenita: När man ser tillbaka så är det massor som har hänt sen projektet började. Och många… Jag lyfter nog de här anpassade motionsgrupperna och våra duktiga motionsvänner om och om igen. Men tillsammans med forumsmedlemmarna så ordnade vi ett jippo som vi kallar för gå kamp. Och då for vi forumsmedlemmar. Vi var kanske tio stycken som var ute i olika byar. Vi hade gjort stor reklam om det i tidningar och på sociala medier. Så att vi samlade människor som bodde nära att komma ut och gå. Och medan promenaden var igång så lobbade vi för att de skulle bilda en egen promenadgrupp. Och att vi skulle få någon av dem som blir den där gruppansvariga motionsvän. Och om vi var tio platser så på fem så bildades det då nya grupper. Och nu senare så har det kommit tre stycken till. Och ännu en grupp som samlar hela Kimitoön som kallar sig för vandringsgruppen. Och då går de ut på längre vandringar. De kan vara på 18 km-vandringar och ha mat med och sånt. Det är ju liksom riktigt… 

Lotta: Wow, fint! Stort tack Lenita och Hanna och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen. 

Hanna: Tack detsamma.

Lenita och Iida: Tack.