Avsnitt 16: Strike för inkludering! – Ålands bowling i fokus

Lotta: Hej och välkommen med att delta i en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Gunilla Sell och Oskar Wellin. Välkommen med. 

• Lotta: Det här avsnittet bandas också in igen en andra gång. Men tack vare den här gången så har vi Iida med så vi hoppas att tekniken fungerar lite bättre. Iida, varsågod. 

Iida: Japp, vi tar och börjar med en uppvärmningsfråga. När var du senast stolt över dig själv? 

• Oskar: Ja, det var ju senast för en kvart sen när jag pusslade ihop den här dagen lite snabbt. Då kändes det helt okej. Det löste sig snabbt och enkelt. Någorlunda.
• Gunilla: Jag är ganska stolt över att jag är aktiv. Jag faktiskt går på bowling en gång i veckan. Jag har varit borta en gång. Då var jag sjuk. 

Lotta: Det låter som om ni båda har så att säga små saker som blir stora i vardagen. I det tidigare avsnittet talade vi redan med Kim och Lena om programmet Idottskompis som har landat här på Åland förra hösten 2024. Kortfattat har syftet med Idottskompis att personer med särskilda behov, funktionsnedsättning eller sjukdom får stöd i att hitta en fritidsaktivitet tillsammans med en frivillig som ofta är en studerande eller annan frivillig. Idag koncentrerar vi oss på att tala med Gunilla som har deltagit i Idottskompis och Oskar som har varit med från en bowlingförening. Vi tar lite och snackar först med Gunilla om vem du är. Så vet vi lite vem vi har här i studion på Åland. Vem är du och vad är ditt idrottsbakgrund?

• Gunilla: Jag är en 56-årig kvinna som har en medföddskada sedan födseln. Jag har tyckt om idrott och egentligen uppväxt med idrott ända sedan barnsben. Min pappa tyckte om att idrotta. Han brukade vara min coach när jag var ute och rulla. Jag har provat på alla möjliga sorters idrott när jag var yngre. Både bågskytte, rullstolsåkning och tävlat i rullstolsåkning.
• Lotta: Var och när har du gjort det? 
• Gunilla: Det var i Sverige. Jag var med i en grupp som heter rekryteringsgruppen. Det var som idrottsskola. Man fick lära sig att rulla i stan. Uppför trottoarkanter och nerför trottoarkanter. Uppför trappor och nerför trappor med rullstolen. För det skulle man klara. Lära sig att falla ur rullstolen och komma upp tillbaka igen. Mycket sånt för att vardagen skulle fungera sen. Att man inte alltid behövde ha någon med sig. 

Lotta: Du nämnde att du rullar. Kan du beskriva bättre om det här? Du snabbt sa att du har en medfödd skada. Vill du berätta om det? 

• Gunilla: Ja, jag har en medfödd skada. Jag har ryggmärgsbråck sedan födseln. Det är en medfödd skada som gör att jag är förlamad från idén och nedåt. Men då finns det de som säger att jag kan gå lite. Lite kan jag gå och stödja på benen. Men det blir ju sämre och sämre ju äldre jag blir.
• Lotta: Så du har lite buk- och benmuskelr som fungerar på det sättet. Okej, tack för att du ville berätta om det. Hur upplever du att du har blivit bemött? Det här att rulla fram med rullstol. Du nämnde att du tidigare har varit i Sverige och nu på Åland. Hur bemöts du sådär i allmänhet? 
• Gunilla: Man blir ju lite hemmablind. För att jag kör bil och jag jobbar. Jag är med väninnor och har en egen dotter som är ung vuxen idag. Jag gör allt som alla andra gör. Jag gör det jag vill göra. Sen behöver jag ibland ha lite hjälp. Men eftersom jag är född i slutet av 60-talet- så då fick man lära sig lite knäp när det inte fanns hjälpmedel som finns idag. Så det ser annorlunda ut. 
• Lotta: Vad fanns det för hjälpmedel då som inte finns nu? 
• Gunilla: Den första rullstolen jag hade så kunde jag inte rulla själv. Den hade fyra mindre hjul. Men sen när jag började skolan så fick jag en manuell rullstol. Men bara sådana där saker som kniptänger fanns inte på den tiden. Jag hade ingen i alla fall.
• Lotta: Vad är kniptänger? 
• Gunilla: Kniptänger är om man vill ta ner något som är lite högre upp på en hylla. Så är det som en tång. Olika längd på. Min ergoterapeut tyckte när jag hade fyllt 40- att jag inte skulle ta kvasten till sopborsten och pilla ner den man skulle ha. Utan man skulle ha en kniptång. Lotta: Det låter som om det är lite säkrare att ha en kniptång i butiken än att många burkar falla ner.
• Gunilla: Så är det. 

Lotta: Men det låter som att du vill göra själv. Hur tas det emot när du vill göra själv och kanske inte? Eller låter det som att du alltid tar emot all hjälp som kanske skulle kunna finnas där? 

• Gunilla: Jag blir så hemmablind. Jag är så van att jag har lärt mig att göra. Så jag gör det mesta själv. Men jag gör det på mitt sätt. Och det kan se lite bakovänt ut när jag gör. Men jag får det gjort. Men nu när jag har blivit äldre så är det jätteviktigt att jag tänker på kroppen. Att den håller längre. Så nu har jag faktiskt börjat med personlig hjälpare. Som kommer med mig och handlar ibland. Hänger lite tvätt och sånt. Fast jag har nog jobbat på det. För jag kan egentligen göra det själv.
• Lotta: Men vad gör det att du har nu personlig hjälp i vardagen? 
• Gunilla: Jag får den där fysiska hjälpen. Så jag får vila lite med axlar och kroppen. Och då orkar jag till exempel med bowlingen. På ett annat sätt. 

Lotta: Här i vår podcast talar vi också mycket om terminologi. För att vi är, eller oberoende vem vi är och vilken funktionsnedsättning, variation eller handikapp. Vi föredrar kanske en viss term. Har du någon skillnad? Vilken term som används och varför?

• Gunilla:  Jag är uppväxt med att vara handikappad. Eller rörelsehindrad. Eller funktionshindrad. Så jag har lite svårt med de här nya termerna som kommer. För jag är handikappad. Jag har stämpel i pannan. Men det gör mig ingenting. Det jag vill göra, det gör jag. Och sen får andra tycka och tänka vad de vill. 

Lotta: Bra attityd. Du vet vem du är. Kvitt i de andra. Det är bra. Du är här idag för att du har varit med i det här Idrottskompis som vi talade om i ett tidigare avsnitt. Hur hittade du Idrottskompis? 

• Gunilla: Det var egentligen så att hösten 2023 blev jag och funderade på att börja vara mer aktiv. Jag tycker om att vara ute och rulla. Jag älskar att vara ute och rulla. Men jag tänkte att det måste finnas något annat också. Och min dotter skulle fara och studera. Och då tänkte jag att nu är det nog dags. Så jag tog kontakt till Lena Eriksson på Idrottens hus. Och vi funderade lite. Då blev det ingenting. Men sen tog hon kontakt nu hösten 2024. Och berättade om Idrottskompis. Och frågade om jag ville delta. Och jag sa ja.
• Lotta: Vad är det för idrottsgrenar som du prövade på? Hur gick det till väga? 
• Gunilla: Man fick fylla en blankett med kontaktuppgifter. Och sen vad man önskade att få prova på. Och sen samarbetade de med yrkesgymnasiet. Så jag hade tre idrottskompisar som var med mig. Jag ville prova bowling. Och sen har jag provat stödskytte. Och sen har jag provat cirkelträning. 
• Lotta: Vad är stödskytte för något? 
• Gunilla: Stödskytte är egentligen det med luftgevär. Tror jag att det var. Och så är det en tavla som man siktar på. Och så ska man försöka få sikta i helst i mitten. Men det där stödet var att det fanns ett stöd på bordet. Så man behövde inte hålla i geväret direkt på axeln. För det blev för tungt. Men det kallas stödskytte. Det var jätteroligt. 
• Lotta: Säkert. Var det någon av de här tre grenarna som var något som fastnade? 
• Gunilla: Ja, bowling och cirkelträning. Bowling har jag börjat med. Så jag är med också i en klubb. Och har eget klot. Och bowlar en gång i veckan. Ibland två gånger i veckan. Förra veckan hade jag semester. Då var jag och bowlat två gånger. 

Lotta: Är det i bowlingen också, vi hade tidigare i avsnitt talat om fotbollen och parafotbollen. Är det i bowlingen så att det finns också parabowling? Är det någon viss grupp där? Eller är det blandat vem som helst? 

• Gunilla: Nej, där är jag nog ensam i rullstol. Men mig gör det ingenting. För jag är uppväxt på det viset. Jag har fått träna på att vara i båda grupperna. Och jag tror att det är en jätteviktig träning. Åtminstone har det varit för mig att det är nog där jag har fått identiteten. Att jag är Gunilla. Och ibland är jag Gunilla bland gående. Och ibland är jag Gunilla med andra som sitter vid rullstol. För det har jag märkt med mig. Att det är jätteviktigt att jag fungerar i båda grupperna. 
• Lotta: Så det finns bra och dåliga sidor. Om man är samsinnad, eller inte samsinnade men med samma funktionsnedsättning. Handikapp eller inte.

Lotta: För att det här idrottskompisprogrammet ska vara möjligt så behövs det ju också föreningar som kan ställa upp och öppna sina dörrar till mångfald. Oskar, er föreningen var en av dem som tog emot det här. Har ni tidigare haft personer med funktionsnedsättning i bowlingverksamhet? Eller var det nu då första gången? 

• Oskar: Det här är nog första gången som jag personligen tränar en person med funktionsnedsättning. Jag vet att DUV har ett jättestort intresse med bowling. Supercoola och duktiga. Det här var min första erfarenhet.
• Lotta: Varför deltog ni i idrottskompisprogram? 
• Oskar: Det var Lena som kontaktade oss. Lena är lite navel i många idrottsdelar här på Åland. Superduktig. Först var jag lite tveksam. Eller ifrågasatte lite. På vilken nivå det var och sådär. Och så tänkte jag lite. Det här ska jag ta med mig, absolut. Och på den vägen är det.
• Lotta: Vad var det som du var tveksam över? Var det något som var spännande? 
• Oskar: Dels var det helt nytt för mig. Där i bowlinghallen kan jag ju allt. Det tror man. Men efter lite funderande så var det bara att ut och köra. Det är en utmaning för mig också. Så, jo.

Lotta: Ni träffade säkert varandra första gången i bowlinghallen. Om jag har förstått rätt. Hur gick det till och vad har hänt sen första mötet? 

• Oskar: Jag höll en öppen kurs för de som ville. Gunilla var en av mina adepter. Jag hade hjälp av en som heter Lennart Åkerblom. Som också är en bowlare. Och vi körde nog på. Gunilla var tidig med att säga, gör som vanligt. Gör som ni har planerat. Och det gjorde vi. Sen körde vi teorin först. Och sen gick vi ner på banorna. Och då får man anpassa lite efter alla individer. Och det gjorde vi. Jag skulle inte säga att vi särbehandlade någon. Vi gjorde nog lika med alla. Men Gunilla är så toppen på det. Hon säger bara, gör som ni ska göra. Och då gör vi så. Då blir det lättare för oss också.

Lotta: Vad gjorde ni för anpassningar? Behövdes någon anpassning göras för att bowla i rullstol? 

• Gunilla: Alltså, jag får hjälp upp på själva banan. Får jag till exempel. Jag har min personliga hjälpare med. Och sen så lyfter hon klotet. Fast egentligen kan jag göra det själv. Och sen sitter jag vid banan. Och tar sats med armen. Och svingar iväg klotet. Eller rullar iväg det.
• Lotta: Sitter i rullstolen? 
• Gunilla: Ja, sitter i rullstolen.
• Lotta: Så det är en lite annan teknik än att få iväg kloten. Men inte så mycket skillnad. 
• Oskar: Inte så stor skillnad. Det är ju ansatsen som är bortplockad helt enkelt. 
• Lotta: Är det någonting i rullstolen som måste plockas bort? Eller att det ryms med klotet bra? Eller behöver du bara ha… 
• Gunilla: Nej, vi har inte plockat bort någonting. Men vi har ju pratat om det där. Skulle vi få bort drivringen. Så då skulle jag komma närmare hjulet. Och liksom mig själv med klotet.
• Lotta: Vad är drivringen då? 
• Gunilla: Drivringen. Den här som sitter på längst ut. Ringen som jag rullar med när jag är ute och rullar.
• Lotta: Som du tar i dig. 
• Gunilla: Som jag håller i då. 

Lotta: Hur kändes det Gunilla då att komma till bowlingen för första gången? Funderade du på det här bemötande? Hur det skulle gå? Eller körde du bara in? 

• Gunilla: Alltså jag har ju bowlat med min dotter och hennes pappa någon gång på skoj så här. Men jag är nog sån att jag… Jag var där för att jag ville lära mig bowla. Sen de som var där var ju där. Men det jag tycker är lite roligt idag det är det att nu är det flera som gick kursen som bowlar också. Samtidigt. Och det är roligt. För då hälsar vi på varandra och säger hej, nu är du här. Och det är en skoj. 
• Lotta: Det är ju fint att höra. Att bemötande var så pass bra och välkomnande. Har ni gjort några förändringar? Eller kommer att göra förändringar? För att välkomna målgruppen ännu bättre i er verksamhet? Har ni någon sån här utvecklingsidé? Just nu låter det som att bemötande fungerar. Ja. Men har ni kanske några visioner? 
• Oskar: Nej, jag känner ju som så att när vi ordnar kurser eller om jag ordnar kurser så är ju alla välkomna. Sen tänker inte jag att… Jag tvingar ju inte hit folk. Så att de som vill komma så är hjärtligt välkomna. Oavsett.
• Lotta: Hur är det i kursanmälan? Står det till exempel en fråga om att finns det någonting som du upplever att föreningen skulle vara bra att vi vet om? Eller har ni något sådant? Eller är det bara namn och telefonnummer och that’s it? 
• Oskar: Det är nog namn och telefonnummer. Det skulle jag säga. För min del, som sagt, så spelar det ingen roll. Jag är nog ganska flexibel att jag tar det lite som det kommer. Det skulle jag säga. 
• Gunilla: Där måste jag få inflika. Man har ju ansvar från båda håll, tänker jag. Och Oskar kan inte veta vad jag kan och inte kan. Eller vad jag behöver eller inte behöver. Det är mitt ansvar att berätta det. Och jag tror att om jag berättar och är öppen med det så är det lättare för alla. För då behöver ingen gå och gissa och fundera.
• Lotta: Då får man bort den där obekvämheten och osäkerheten.
• Gunilla: Jag tror att det blir en trygghet för alla. 

Iida: Vad upplever ni är det viktigaste att ta i beaktande då en förening vill öppna upp sin verksamhet?

• Oskar: Jag vet faktiskt inte vad som är viktigast. Att vara en bra människa. Jag tycker inte heller att man ska göra så stor grej av det. Jag tror inte att många är så bekväma med det heller. Att många ändrar på sig för att någon annan ska komma in. Sen blir det ju fel när de har varit inne ett tag och alla går tillbaka till sina roller. Ja, var det så här det var? Så jag tycker att det är fel att gå den vägen att man ändrar sig. För att kanske få någon annan att känna sig välkommen. Så lite funkar jag. Och jag hoppas att många andra gör det med mig också. Men så lite känner jag. Man inte ska göra något särskilt. 
• Lotta: Det låter ändå som du beskrev tidigare. När bemötandet är på en så bra nivå så gör det en hel del. Eller ett ganska stort steg i början. 
• Oskar: Det är ju inte så att, när på torsdagar när Gunilla är med. Den gången som hon inte var med så var det nästan mer så. Var är Gunilla ikävll? Det är inte något annat heller. Så det är superbra.
• Gunilla: Nu kan jag bara prata för mig. Oberoende vart jag kommer. Om jag ska in i en butik till exempel. Och det finns ett trappsteg. Och jag inte kommer in själv. Eller bowlingen. Det viktiga för mig är ett bemötande. Sen kan man ordna upp allt annat. Det är jätteviktigt. Okej, ska du komma och bowla? Okej, kom. Det är tryggt.

Lotta: Jag tänkte just fråga om det finns någon viss mening som gör att det känns extra välkomnande. Eller bra bemötande. Men du sa det ju där, okej, att du ska bowla.

• Gunilla: Att jag bara får vara Gunilla. Och sen att jag är Gunilla i rullstol. Men det spelar ju ingen roll.
• Lotta: Det blir inte genast en stämpel. Exakt. 

Iida: Är det någonting ni skulle vilja säga till en person som skulle vilja motionera. Men vet inte hur hen ska gå tillväga. Eller kanske lite osäker. Med att gå och prova på någonting.

• Gunilla: Jag tänker att det är jätteviktigt att man… Om man vet eller inte vet att man tar reda på. Finns det någon… Just som Idrottens hus. Att man kan ta kontakt hit. Och få information om vad finns det för någonting. Om man inte vet det. Och gå den vägen. Så ett sådant forum är jätteviktigt. 
• Oskar: Just som jag sa också med Lena. Att hon är lite navel i jättemycket på Åland. Så våga fråga. För Lena är superduktig på att höra av sig vidare. Hon vet vem hon ska kontakta. Hon har jättebra insyn i föreningarna på Åland. Och vad de gör. 

Iida: Vad tar ni med er av den här höstens idrottskompis? 

• Oskar: Jag tar med mig en ny bowlingkamrat. Det skulle jag säga. Faktiskt. Det är superroligt. Och stärkande. För mig i alla fall. Ingenting är ju omöjligt. Inte nu i alla fall. 
• Gunilla: Och jag har börjat med ny idrott. Egentligen har jag börjat idrotta på nytt. Eftersom jag har gjort det tidigare. Med andra idrotter. Och det är jätteroligt. Att få vara med i ett sammanhang. Och det som är riktigt roligt. Det är när Oskar. Gör så att han säger. Nej Gunilla. Bättre kan du. Eller så säger han. Du behöver luta dig längre nedåt sidan. För jag är hemmablind. Jag ser inga det där. Jag kan känna. Men ändå så. Det är Oskar som är tränare. Det är han som ser med sina ögon. Och det är jätteviktigt.
• Lotta: Och det där just att våga säga. För det är inte alla som vågar säga någonting. Som rullar fram. Nu ska du kunna förbättra. Just att det finns också. Gunilla har målsättningar och vill bli bättre. Då ska absolut tränaren säga till det. 
• Oskar: Hon har ju börjat skruva nu också. Nu börjar det bli svårt att hålla henne på banan.
• Gunilla: Jag tänkte ju säga det. Jag har börjat med ett nytt grepp. Det är jätteroligt. Det är superroligt. 
• Lotta: Hur skruvar du utan att rulla i väg? Det är att du sätter bromsen på rullstolen. 
• Gunilla: Ja, jag har bromsarna på. Men man håller i klote på ett annat sätt. Inte med tummen fram. Utan andra vägen. Och sen ska jag göra det hela tiden. Men då gick det ju inte så bra. Så sa Oskar. Nu måste du kanske ha tummen framåt. Så det har jag ju. Det tränar jag på hela tiden.
• Oskar: Det är superbra.

Lotta: Så det låter som att ni skulle rekommendera idrottskompis till andra föreningar och personer som behöver hjälp i att hitta en fritidsaktivitet.

• Oskar: Absolut.
• Iida: Det är ju super. 

Lotta: Är det ännu någonting som ni skulle vilja tillägga? Säga till dem som läser eller lyssnar på linjen. Så är ordet fritt.

• Oskar: Det är nog bara att våga ta kontakt. Absolut. 
• Lotta: Till er som förening.
• Oskar: Både till oss som förening och idrotten. Eller kanske till och med Gunilla. 
• Gunilla: Och sen behöver man ha eller få en nyfikenhet. Jag skulle vilja orientera också. Men det sa Lena att nu är det vinter, det går inte. För min utestol så jag kan rulla med den. Det är en eldäck på så jag rullar den. Men jag måste rulla den själv. Då får jag motion. Men jag kan rulla på barkbanor. Det finns jättemycket barkbanor i Mariehamn. Men målet skulle vara att det skulle finnas frågor längs barkbanorna. För då är det roligare. Då finns det ett mål. Oftast allt jag gör, jag har ett mål med att det är dit jag ska.
• Lotta: Jag ger ett tips till dig som du kan hemma kolla mer på. Det finns ju något som precisionsorientering. Som är just menat för någon som rullar fram. Det är en gren. På fastlandet körs det till exempel. 
• Gunilla: Det måste jag söka på.
• Lotta: Så att om inte här på Åland så kanske vi kan få Lena till och någon orienteringsförening att komma och titta på det där på fastlandet. 
• Gunilla: För det som är jätteroligt det är att gå i skogen. Det är helt otroligt. Okej. Ja. Där lärde jag mig något nytt.

Lotta: Stort tack Oskar och Gunilla till att ni igen har hängt med här. Med oss. Och tack till er alla som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen och ta hand om varandra.
Alla: Tack.