Avsnitt 12: Jani Kallunki – från mattor till medaljer

Tjohej och välkommen med och delta i Vi också, en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finland Svenska Idrott. Som gäst idag har vi Jani Kallunki, välkommen med.

Jani: Tack så mycket.

Iida: Vi börjar med en sån fråga, finns det någon idrottsgren som du inte ännu har provat på men skulle vilja prova?

Jani: En bra fråga. Skulle vi kunna säga släggkastning med skidor på, haha. Eller något. Jag vet inte om det är något sport, men något annat.
Iida: Mm, något annorlunda.
Lotta: Så det låter som att du har testat på en hel del grenar, i så fall om det är släggkastning med skidor.
Jani: Ja, jag har gjort det genom åren och hållit på med alla möjliga sporter och provat på. Jag har också en ny sport som jag har börjat som hobby, men det får vi prata om lite senare.
Lotta: Det kan vi göra, ja.

Lotta: Jani, kan du berätta lite om dig själv? Vem är du?

Jani: Nej. Jag är Jani Kallunki, 49 år för tillfället. Jag är född i Sverige, i en stad som heter Skövde. Det ligger i Västergötland, mittemellan sjöarna Vättern och Vänern ungefär. Där bodde jag nästan 16 år. Gick där skolan, grundskolan. Efter det flyttade jag till Finland för mig själv. 16-15-åring till Esbo och började utbilda mig till idrottsmassör. Då hette det konditionsskötare. Det finns inte nu för tiden. Yrket finns, men inte yrkets namn. Då studerade jag i Synskadades yrkesskola. Då hette det Arla-institutet, som inte finns kvar än där. Jag gick ut skolan och började jobba här i Finland. På den vägen är det. Mitt modersmål är finska. Jag är finsk medborgare. Det var mina föräldrar som flyttade på 70-talsbörjan. Som många andra finländare till Sverige. De jobbade i fabriken. Där föddes jag. Det är därför svenskan kommer. Jag har inte pratat svenska i över 30 år. Sen har jag hållit på med sport. Från sexåring med brottning i Sverige. Sen flyttade jag till Finland. Sen kom det goalball. Det spelade jag i över tio år. Sen har jag börjat med judo. Sen slutade jag 2014 toppidrotten. Sen blev det samba och tennis. Allt möjligt.
Lotta: Det låter som om du är en try-out-person. Du tycker om att pröva på alla möjliga grejer. Det finns en viss iver i dig.
Jani: Ja, det är det. Jag tycker om att utmana mig och andra också. Pröva på alla möjliga grejer. Det kanske känns som att du inte kan göra det för att du är så gammal, jag ser inte, du har inga pengar. Det är många som säger så. Men pröva på. Ge en chans. Ge dig chans och den andra också. Om du inte prövar på vet du inte hur det känns. Är det här min grej eller inte? Min morfar sa det när jag var 12-14 år. Han sa att jag skulle komma ihåg att pröva på allt möjligt. Utom två saker. Nu säger det här i podcasten. Kom ihåg att pröva på allt möjligt utom knark och horor. Jag var 12-13 år och visste inte vad pratade morfar om. Han sa att man måste pröva på själv för att sen vet man hur det känns. Annars är du påverkad av vad omgivningen och de andra personerna tycker om. Men när du själv prövar på det så vet du direkt. Är det här min grej eller nej. Aldrig i livet gör jag det här mer.

Lotta: Jani, du nämnde att du har en synskada, eller synnedsättning. Hur mycket ser du och har du alltid sett som du ser nu?

Jani: Jag har varit synskadad från födelsen. Det är en näthinnes och ögonnervs… Vad heter det, kehityshäiriö? När jag var liten som foster i mammas mage. Då vet i läkarna heller inte i nutiden varför de inte utvecklades så bra. Det är därför jag aldrig har sett normalt. När folk frågar mig hur jag ser så är det svårt att förklara. Jag vet inte hur ni ser. Jag kan inte jämföra det. Men jag ska försöka. Jag ser inte skarpt. Det är därför jag inte ser ögonfärgerna på ingen. Fastän jag har sett en näsa mot näsan och det är bra ljus. Men desto mer ljus och kontraster… Till exempel i sommar så ser jag en person som går emot mig på 5-6 meter. Men jag kommer aldrig känna igen vem det är fastän vi går just emot varandra. Jag ser inte om det är någon som nickar eller blinkar med ögat eller lyfter upp handen. Det ser jag inte. Det är då det viktigaste om du vill hälsa på mig, “Hej Jani! Lotta här, Iida här”, i det läget. Så att det är rösten. Men när det börjar skymna och på natten så ser jag ingenting. På natten kanske ser jag ute gatolyktorna som jättesmå ljusprickar. Men det är inget nytta av det. Om det är en bil… Under lyktorna så går jag in direkt. Men jag har alltid mitt öga, den vita käppen med mig. Fastän det är på dag eller på natten. Om jag går själv så är det alltid rak. Det måste jag ha. Annars går det åt skogen.
Lotta: Hur använder du den vita käppen? Vad gör den?
Jani: Den känner till vägen där jag går. Om det kommer någon sten, gatusten, grop eller vad som helst. Då hinner jag bromsa och inte gå i den där. Men jag går så snabbt. Jag har fallit i en grop och allt möjligt. Jag har gått omkull och sådär. Det är mitt öga. Det är också ett märke till omgivningen. Alla bilister, cyklister. Till alla folk. Här kommer en gubbsnubbe som inte ser så bra. Då kan de väja åt sidan eller så. De vet att den där ser inte så bra. Så det blir inte såhär “Varför går du in i mig?”. Jag hade svårt när jag var liten. Jag skämdes jättemycket för att ha den vita käppen med mig. Jag vet inte varför. Jag var några år mobbad i skolan för att jag var synskadad. Jag ville inte visa att jag var synskadad. Men många gånger hade den räddat mig i olika onödiga situationer. När jag gick i högstadiet var jag tvungen att använda buss till andra sidan av stan. Då använde inte jag käppen. Jag vet inte varför, men jag var en sån här envis. Nej, jag ska klara mig. Jag förstår inte i dagsläget hur jag klarade mig. Åka med buss och byta buss i stan också. Då var jag tvungen att göra det. Många gånger satt jag mig i någon annans famn. Oj, I’m sorry. Förlåt. Då skämdes jag. Men om jag skulle ha haft den vita käppen hade jag fått mycket bättre hjälp. När jag var 16-17 år kom jag till Finland. Efter det insåg jag att de andra synskadade och blinda. De använde den och vilken hjälp de fick av den. När de var ute och gick i affär eller restaurang eller vad som helst. Då tänkte jag, varför inte jag själv också? Efter det är det en självklarhet att jag har den vita käppen med mig. Varje gång jag går ut ur hemmet eller i jobbet. Hemma behöver jag inte det. Jag vet var alla stolar och sängar finns. Men där ute finns det massor med alla möjliga, som vi nu för tiden vet. El… Skoterna. Ja, allt sånt där. Så det är därför jag har alltid min vita käppen med mig.

Iida: Du berättade att det var brottningen som du började med. Hur hittade du dit och hur togs du emot det?

Jani: Jag började med brottningen när jag var sex år i Sverige. Vi bodde i ett område där det fanns brottningshallen. Ungefär 100-150 meter ifrån oss. När jag var liten var jag ute och var med pappa. Vi var just där vid brottningshallen och de hade öppna dörrar. De hade träning där. Jag frågade pappa vad det var för stönande och vad det var för oljud som kom därifrån. Det här är brottningshallen. Så gick vi in dit och kollade vad det var det går ut på. Direkt kom någon tränare där och sa hej, hej, hej. Välkommen, välkommen. Det var en liten vuxen grupp som var där. Ledaren hette Sven Karlström. Han var mer knatte och pojktränare. Nästa veckas tisdag sa han välkommen till knatte och nybörjargruppen. Sen gick jag dit med pappa. Direkt var det så här, det här vill jag köra. Det var ett bemötande, jag var den första synskadade i deras historia. De har inte haft på 70 år någon annan synskadad. Inte bara vad jag vet. De var genast “en synskadad, det är klart du kan brottas. Alla kan brottas”, sa Sven. Fastän är du finsk, jugoslav, synskadad, inte. Alla kan brottas på sitt eget sätt. Där var jag bemött hela tiden. Hela klubben, hela lagledare, allt det där. Allt var välkommen och det är klart. Där var det ingen mobbning. Ingen som helst någonting. Det var jätteroligt att vara med där. Sen var jag helt inspirerad. Det höll jag på i nio år faktiskt. Tills jag flyttade till Finland. Tävlade mycket. Sju år, första tävlingen. Jag tävlade hela tiden med helt seende i Sverige. Tävlade mycket. Som bäst var jag i sista året. Det var ungdoms-SM i Sverige. Ungdomar under 18 år. Jag var då 15. Jag var i svenska mästerskapet. Jag var i fyra som bäst. I grekiskromerksstil. Samma år höll jag på med fristilsbrottning också. I under 20-åriga juniorer var jag sexa. Det var min bästa säsong. Före jag flyttade till Finland. Allt som jag har hållit på med så får jag tack Skövde brottar klubb och deras coacher. Hela klubben och brottningen i helhet. Det har gett mig jättebra grund att göra allt möjligt efter det.

Iida: När du kom till Finland, vilken idrottsgren fortsatte du med då?

Jani: Där i skolan, Arla instituutti. Där började goalbollsträningarna. De sa att jag skulle pröva på. Jag gick dit på träningarna och fastnade på det. Kanske var det mer att jag hade inget annat att göra. Jag måste träna någonting. Men i alla fall blev jag bättre och bättre. Sen kom jag med i landslaget. Jag spelade över tio år, spelade goalboll. Sen var jag med i 1996-års paralympiska spelen i Atlanta. I finska landslaget. Jag tog på mig för första gången landslagströjan. Då vann vi paralympiska guld 1996.

Iida: Hur spelas goalboll och vad är reglerna och idén?

Jani: Du är inte den första som frågar vad goalboll är. Eller på finska som heter maalipallo. Det är en lagsport för synskadade. Internationellt. Men i Finland och andra länder kan också, i de inhemska serierna kan vem som helst spela goalboll. Men internationellt är det en synskadad sport. I ett nötskal kan man säga, goalboll spelas på lika stort som en volleybollplan. 18 meter lång och 9 meter bred. I båda ändarna är målen. De är 1,30 meter höga. Det är tre spelare per lag. Samma gång på plan. Alla har svarta ögonbindel. Då kan helt blinda, synskadade och seende vara på samma nivå. När man inte ser något på plan så har man olika slags märken. Man kan känna med fötterna eller händerna var man är på plan. Man har en boll, ungefär som en basketboll. Men den väger 1,25 kg. Ganska tyngd som en boll. Det är en bjällra i den så att man hör var den är. Den studsar inte som en basketboll. Den studsar kanske två gånger när man släpper ner. Meningen med det är att man kastar bollen via marken. Till andra ändan och försöker göra mål. Den andra lagets tre spelare kastar sig rakt långt på golvet. Försöker fånga den. När de når bollen så har de tio sekunder att skicka bollen tillbaka. Den som har gjort flest mål när tiden är slut så är vinnare. Om ni vill titta lite mer så finns det på Youtube och internet. Titta på Goalball. Där finns det mycket mer information.
Iida: Det är visst ganska fartfyllt sport. Det är hård fart på den där bollen.
Jani: Ja, den kommer ganska snabbt. Bästa kastarna är ungefär 70 km i timmen.
Lotta: Man vill akta ansikten också.
Jani: Ja, ansikten måste man. Man har ju armbågsskydd, höftskydd, knäskydd och sådana där. Underskydd också. Damerna använder också bröstskydd. Men ingen hjälm har vi inte. Det är några som har skydd också, men inte så mycket. Men det är fartfyllt. Blåmärken får man. I den sporten också. I många sporter också. Men det kommer. Det ser ganska lätt ut. Men så är det med alla sporter. När folk kan göra den sporten så ser det jättelätt ut. Men att gå dit och göra det själv så är inte så lätt. Det är goalboll i ett nötskal.

Iida: Bland alla de här grenarna nämnde du också judo. Hur hittade du dit och kan du berätta vad judo går ut på?

Jani: Just det, judo. Jag hittade det när jag slutade med landslagsgoalbollen 2001. I början där. Då hörde jag att i april, maj, samma vår, började en pröva på judogrupp. Bara för synskadade. Det var ungefär 16-18 stycken synkadade som gick med dit. Det var direkt första gången jag var på tatamin, tatamin är en matta. När jag gick dit sa jag att det var nästan som back to basic. Vad vi har för brottning ändå. Det finns mycket likheter med judo och brottning. Med all koordination och kast och alla möjliga. Men det finns mycket likheter. Det var direkt så här, wow, det här vill jag köra mer. Då började judo. Judo är en japansk kampsport. Världens största kampsport faktiskt i världen. Den anpassar sig jättebra till vem som helst. Första gången man börjar lära sig att falla rätt, då heter det ukemi. Det är också en livsförsäkring faktiskt. Det tyckte jag mycket om. Jag var med i EM, VM och Paralympiskt. Två sådana där, tre faktiskt. Där vann jag VM-guld då, två EM-guld då, två Paralympiska bronser. Några andra medaljer också. Om man jämför med goalball och judo, så tycker jag mer om judo faktiskt. För att det är en enskild sport. Och den påminner mig mycket mer om brottning då. Det är inget fel med lagsporter. Jag är mer en sån här, yksilöurheilija. Kanske en liten diva på det sättet.
Lotta: Alla tycker om olika saker. Som tur finns det mångfald i idrottsgränar.
Jani: Som tur är, ja. Alla kan göra vad som helst på sin egen nivå. Men det är ju då att pröva på.
Lotta: Exakt.

Iida: Gjordes det några anpassningar i judo, så att du kunde prestera på toppnivå?

Jani: Anpassningar? Ja, kan man säga anpassa. Om vi tänker efter reglerna för synskadades judo då. Det är helt normalt. Vi måste alltid ha kontakt med den andra motståndaren. Vi har ingen sån här grepp-fighting. Om vi till exempel tittar på två helt seende som kör match. De nästan slåss om det här. Vem får den bästa greppen i jackan? Men vi måste alltid ha två händer i jackan. Och sen går den. Men allt annat. Rörelserna, alla kaster, alla strypningar, fasthållning. Allt är helt normalt. Men det var egentligen anpassningen då. Det var de faktiskt. Kanske lite, tränare när de börjar coacha. De måste visa lite på olika sätt och säga på olika sätt. Att idag ska vi göra en ny kast som heter blablabla eller något. Och för seende så ser man okej, det här kommer en nacksving eller något. Det här heter vad? Koshiguruma. Hur kan man göra en koshiguruma? Om man inte ser någonting. Eller vad går det ut på? Så tar coachen i dig till exempel. Och börjar kasta det här kastet till dig. Så du känner hur det här går till. Så det var kanske mer anpassat för tränarna coachade. Men annars så. Det var bara att köra på. Men det fanns också fördomar i judon också. Jag var nästan den första judokan i Finland som var synskadad och nästan blind. Och sen när jag började vinna matcher i Finland och mot andra. Det var många som började gnälla på att i en tävling att ta ett grepp. Det är ju inte rättvist för dem som ser. Men båda får ju ta det där greppet. Och sen kör vi. Men det var direkt det där gnällandet när jag började vinna. Mot helt seende. Och i tävlingar var det okej. Men i tävlingar så. Nej, nej, nej. Det får inte göra det. Men finska judoförbundet gjorde en regeländring. Jag hoppas att den håller igen idag. Jag vet inte. Att när en synskadad är med i finska mästerskapen och lägre tävlingar. Så börjar matchen med grepp. Och sen var det helt okej.

Iida: När och hur bestämde du att sluta din judokarriär?

Jani: Jag slutade min judokarriär nästan tio år sedan faktiskt. Det var i oktober eller november 2014. På grund av att jag fick min andra diskbråck i nacken på två år. Den första fick jag precis före London Paralympiska spelen. Jag kom över den och med det här rehabilitering och grejer. Sen kom jag tillbaka och vann EM brons 2013 i december i Ungern. Sen bestämde vi oss med coachen att vi målsättning 2016 Rio de Janeiro. Guld. Tack och hej. Men det var i augusti 2014, en och en halv vecka före. Innan vi skulle åka till VM i Colorado Springs. I normal träning så smallde nacken igen. Och då kom de här symptomen tillbaka direkt. Jag hade nästan ingen kraft i höger arm. Så där så visade det direkt, aha nu smallde det igen. Nu kommer diskbråcken tillbaka. Vi tog magnetröntgen och det var en 8 mm diskbråck i nacken. Det blev ingen operation som tur är. Men det var nära. Läkaren sa att en millimeter till. Då skulle jag vara tvungen att operera nacken. Men det blev ingen operation. Sjukskriven hemma och lida. Göra ingenting. Idrottskarriären igen, det var mindre. Den här veckan var det jättekänsligt. Ibland grät jag, ibland skrattade jag. Jag nästan hoppade och skruttade. Ibland var det så. Alltifrån a till ö. Den här känslan. Sen ringde pappa om en vecka. Nå, pojken har du bestämt vad du ska göra. Med din idrottskarriär. Sen sa jag så här. Vad är det pappa sa här. Jag har varit med så länge. Jag är skadad med nacken också. Jag har kommit lite framåt med den också. Med habiliteringen. Det var så nära att jag blev förlamad. Hela mitt liv. Så det räcker bara med en synskada för mig. Att sitta i rullstol och ha synskada. Nej tack. Men det tog två år till Rio. Faktiskt nästan två år. Att godkänna att jag inte är en toppidrottare längre. Men sen dess har det varit lite bättre. Men det tar sin tid. Men det måste jag kritisera, jag fick inget hjälp. Av ingen idrotts, inte judoförbundet,inget paralympiskaommitté. Inget någonstans. Jag fick ingen hjälp av dem. Med den. Jag hade inget sådant. Vad heter det, vertaisryhmä? Jag fick ingenting. Många idrottare har mycket att ge. Till sina förbund. Eller till hela allmänheten. Hur mycket de har gjort, offrat och tränat. Varför hjälper man inte idrottare som måste sluta på skada. Eller sjukdom. Varför hjälper man inte dem och utnyttjar deras kunnande. Och deras målmedvetenhet. I många grejer.

Lotta: Du har varit med i 30 år inom idrottsvärlden. Deltagit i bland annat 17 världsmästerskap. Och kommit hem med 9 stora medaljer. Hur ser du att paraidrottsfältet har utvecklats sedan du började?

Jani: Det har kommit mer pengar i den. För många är det också ett yrke. I världen. Inte här i Finland så många faktiskt. Men ute i världen. De har fått mycket mer bidrag. Med staten och företagen. Mycket mer sponsorer och sådär. Det har kommit mer och mer handikappade med i sport. I olika sporter också. Då är det att man tränar mycket. Och kan satsa på den. Nivån höjs hela tiden. Så är det. Som tur är så fick jag också, jag vann ju i judo 2004 i Atens Paralympiska spel, vann jag brons då. Och sen fick jag den här idrottsbidraget, urheilija-apuraha från Opetus- ja kulttuuriministeriö. Så fick jag den från 2005 till 2014 slut. Jag var i tio år där. Som idrottsbidrag. Som tur är. Så jag kunde utveckla mig själv mycket mer. Och kunde göra mindre mitt dagliga jobb. Och träna så att säga proffsmässigt. Men ändå så var jag inte proffs. Jag kunde inte vara proffs bara på det här bidraget. Jag var tvungen att jobba också lite. Bara koncentrera mig på idrotten. Det kunde inte jag göra. Nuförtiden är det många som kan göra det i världen. Men inte i Finland. Kanske några stycken här i Finland. Som har kunnat göra det de senaste åren. Men ändå i det helheten. Allt de är sponsor och bidrag. I Finland är man i barnskor faktiskt. Om vi jämför med medaljer. Vi är ju medalj tokiga i Finland. Så om vi jämför med medaljer. Så skulle egentligen Paraidrotten få mycket mer pengar. Än så kallade friska personer. För vi kommer hem med medaljerna mycket mer.
Lotta: Fler medaljer kommer från Paraidrotten än idrott.
Jani: För det mesta så är det. Men ändå så. Just den där attityden. Paraidrott, ni är handikappade. I allmänheten är det bara så. Och det har gått framåt. Mycket mer framåt. Det är bra det. Men ändå. I många, många grejer så är det handikappidrott.
Lotta: Så det finns mycket att jobba på. Och göra det synligt då. Mer förstått. Och få den där respekten också för Paraidrott.

Lotta: Jani, vad gör du nu då? Tio år efter karriären. Hur får du dagarna att gå? Vad är det som du prövar?

Jani: Först och främst så försöker jag försörja mig med mitt jobb då. Som idrottsmassör. Men det har inte varit lätt faktiskt. Den här coronan och allt det där, jobb och så där. Och sen har jag prövat på fotboll. Och allt möjligt. Och den nyaste grenen nu som jag är jättemotiverad på är synskadetennis. För första gången i Finland så var det här i höst. Så arrangerade vi en sån här lågnivås pröva på synskadetennis för alla synskadade. Vi hade Wesley O’Brien från Irland. Han är Irlands landslagskapten. Och coachar också som tennis. Och han var här och lärde ut oss, vad är synskadetennis. Och det var direkt, att wow, det här vill jag köra på. När jag bara gör någonting så är det mitt motto, att allt eller ingenting. Och jag ville ge en chans åt dethär. Och jag kan spela det åtminstone hittills, det finns inte några jättestora vridningar i nacken eller sådant som i kampsport. Det känns i alla fall att jag kan spela tennis helt 100%. Så jag vill ge en chans till dethär. Men vi får se vad det blir. Vi är 13-14 stycken här i huvudstadsregionen som är motiverade att träna. Så vi får se.

Iida: Stort tack Jani, och till er alla andra som hängt med på linjen, ha en fin fortsättning på dagen!

Jani: Tack detsamma och tack för inbjudan.

Lotta: Tack.