Avsnitt 1: Jämlikhet och jämställdhet

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Lida Laitila från Finlands Svenska Idrott.  

Dagens avsnitt handlar om jämställdhet och jämlikhet. I studion idag har vi två gäster: Finlands Svenska Idrott generalsekreterare Henrika Backlund, samt sportjournalisten Kaj Kunnas, välkomna. 

• Kaj: Tack
• Henrika: Tack

Iida: Vi börjar med två snabba frågor: Vad inspirerar dig i vardagen eller i ditt arbete?

• Henrika: Jag är mycket driven av utveckling och förändring och att kunna leda verksamheten speciellt i arbetet mot förändring och bättre omständigheter. 

• Kaj: Ungdomar inspirerar mig, så det är kiva att sitta här. Jag vet inte någon så bra som att få ha med barn och ungdomar att göra för att om jag har lärt mig någonting tack vare mina 30 år inom idrotten så är det det som man på finska brukar säga att seuraava sukupolvi on aina parempi, nästa generation är alltid bättre och så är det inte bara i sport, utan I samhället generellt sätt.

lida: Vad ska du nämna som en av dina favoritstyrkor?

• Henrika: ​​Jag skulle nog säga att det är min orädsla och det är att jag är modig och att jag vågar. Jag vågar gå i spetsen och visa vägen åt andra och trampa upp nya stigar.
  
• Kaj: Jag skulle säga att det är positivt tänkande att jag liksom kan se det positiva även då när det kanske inte riktigt är klart och det har jag egentligen efter mormor Ester Alexandra, som en gång i tiden föddes 1883, kan ni förstå det? Min mamma var 41 när jag föddes och min mormor var 41 när min mamma föddes så därför är det lite så här. Min mormor sa nämligen alltid om jag var lite sådär liksom på morgonen, nå måst jag nog fara till skolan och voj nu tusan. Inte en timme jumppa idag utan bara något annat. Så sa hon alltid att Kaj, Kaj, man vet inte morgonen, hur kiva man hade på kvällen. 

Lotta: Yes, vi tänkte ta och förklara vad de har jämlikhet och jämställdhet betyder så att ni där som lyssnar så har det på raden som man säger. Jämlikhet innebär då att alla har samma grundläggande rättigheter, oberoende, etnisk eller nationell ursprung, nationalitet, språk, religion, ålder, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller någon annan personlig omständighet.

Jämställdhet innebär att vi alla oberoende kön icke binär, kvinna, man ska ha lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter inom alla områden i livet. Då tar vi och börjar med första ordentliga frågan, är ni färdiga?

• Kaj och Henrika: Yes

Lotta: Varför är jämställdhet och jämlikhet viktigt just för er?

• Henrika: Det är en så grundläggande värdering som jag bär med mig och jag tror att det har mycket att göra med det, att jag från mycket tidigt i ålder har utsatt mig för sånhär sammanhang och organisationer var det inte har funnits jämställdhet. Och jag har fått uppleva att jag bor i Finland och det är nittiotal eller tidigt tvåtusental, men vi har inte uppnått en grundläggande jämställdhet främst då mellan könen, det har liksom varit med om, i så många sammanhang att jag har tagit till mig det som är en av de främsta värderingarna att jobba för.

• Kaj: Ja, för för mig är det nog faktiskt en mänsklig rättighet och det är en rättvisefråga. Det där som du tog upp nu Henrika,  när man då har varit liksom länge inom sporten från typ 1985 framåt mer eller mindre. Så, först ska jag säga det att vi har gått framåt. Det är något helt annat än i slutet på åttiotalet nu. Jag har massor med exempel på det här, men ändå så är det precis som Henrika sa att nu är vi på vissa håll och släpar efter. Kyrkan, armén, idrottslivet att jag gjorde till och med en gång ett inslag med Hjallis Harkimo då när han ännu var Jokerit chef och där det handlar om det att varför kan inte en kvinna vara Jokerits headcoach när en kvinna bevisligen kan vara president i Finland, Biskop i Finland, officer i Finland. Men det är fullständigt omöjligt att Jokerit har en damtränare.  Vad är det här, vad är sporten riktigt för ställe när det är omöjligt.
  
• Henrika: Det blev också en enorm chock för mig när jag kom från försvarsmakten till idrottsrörelsen var jag trodde att man ska kunna ändå vara lite liksom framåt i utvecklingen jämfört med försvarsmakten som har tillåtit kvinnor först 1995. Men vi är på helt samma nivå inom idrottsrörelsen som vi är i en sån här organisation med ytterst föråldrad maktstruktur.

• Kaj: Jag har funderat också här, jag minns inte exakt vilket år det var när Finland då sökte ny förbundskapten i fotboll och Hasse Backe sökte den här tjänsten och jag har liksom ingenting emot Hasse backe,  men jag minns då att vem är det här att vänta nu! Samtidigt skulle Pia Sundhage ha varit liksom ett alternativ. Pia Sundhage som spelare och tränare, EM- medalj, VM- medalj och OS medalj. Men vad gör Finlands bollförbund? Jo, väljer Hasse Backe som garanterat dessutom hade hälften högre lönekrav än vad Pia Sundhage skulle ha haft. Så valdes Hasse Backe och så vet vi hur det gick. Det gick inte nå vidare så han fick en gå ganska hastigt. Det där var också just en sån där grej som jag funderade på: WHAT? där har vi Pia Sundhage som bevisligen är bra både som spelare och som tränare.Men nä, den dög inte, för det var liksom fel  kön.

• Henrika: Förväntningarna är bara så föråldrade att man förväntar sig att det endast är en man som kanske någon sådan här mera ansvarsfull för uppgift.

• Kaj:  Och samtidigt så ska jag då genast säga att det har gått jättemycket framåt. När jag blev sportjournalist i början på nittiotalet så ÅHÅ när man var på hockeyträningar och hörde vissa Finlands riktigt topptränare, vad de sa vad de använder för liksom uttryck att: Älä nytt luistele kuin muija, Älä taklaa kuin ämmä. För att då inte jag menar det här med homosexuella och sånt. Hur mycket spelare fick höra om det. Så det har gått jätte jättemycket framåt där och jag har ju haft den glädje att ge ut två såna här kohtaminen(böcker) där jag har träffat alla möjliga människor. Där träffar jag också bland annat Markku Kanerva “Rive” och vi pratar om hur det är att vara tränare och så vidare. Och rubriken för vår träffis som då tog en halv dag, blev hutamisen aika ohi. Markku Kanerva skulle aldrig syssla med sånt, som tränarna sysslar med i början på nittiotalet. Nå han är också lågstadielärare till utbildningen så det är säkert att bidrar till det. Men vi ska nog komma ihåg att det har gått framåt och det har blivit bättre att vi ska inte liksom gräva ner oss på det sättet. Men det är så There is much to do, fortfarande. 

Iida: Hurudana oförglömliga upplevelser eller minnen har ni av jämställd eller jämlik idrott?

Lotta: Det finns säkert massor men… 

• Henrika: Jag tänker liksom det som jag senast var med om, så ett evenemang som börjar närma sig jämlikhet, så det tycker jag är Stafettkarnevalen och det jag tycker är så viktigt är att det är för barn. Det är viktigt för barn att lära sig att idrott är för alla och alla ska få vara med och den ska ha någon betydelse hur man ser ut heller om man är flicka eller pojke eller gammal eller ung. Och jag tycker att stafettkarnevalen börja liksom börja lite närma sig jämställdhet i och med att lagen är mixed på vissa distanser. Alla får vara med i hejarklackar och inmarscher eller laga maskottar. Och sen tycker jag att i år så var det extra fin när man utlyste att det här mobbningsfri zon och det fanns två trakasseri ombud på plats, som man kunde gå och prata med om man kände att man inte blev respektfull bemött på den har karnevalen att det tycker jag börjar påminna lite om så här jämlik idrottsverksamhet.

• Kaj: Jag minns just när du sa Iida om det där, liksom oförglömliga ögonblick. Så 1996 var OS i Atlanta i USA och då refererar jag dam finalen i basket och då var jag också ändå lite sådan där juntti einari här från Finland och liksom inte förstod jag nu riktigt på.  Och så refererar jag den där finalen som USA vinner inför sin hemmapublik och det är typ vet ni 5, 6 minuters standing ovation, iI en fullsatt hall. Och då minns jag att jag liksom riktigt sådär, men men hej, det är ju enliksom en damfinal. Det här att i stand ovation!  Aj dam koris är så här stort i USA att det är utsålt. Jag minns inte exakt hur mycket det var, men det var kanske trettiotusen och just det där att de var standing ovation för den här damlaget så det var någon som där liksom it trag of belly mig att jaha jo jo. För ni vet ju hur det ännu är liksom, det har ju blivit bättre också i Finland, men nu är det ju så att inte är det många 100 åskådare på en damkorgs match. Eller en dam lätkä match.

• Henrika: Men nu har ju fotbolls VM för damer nu en liksom helt suverän succé och man tänker på publik mängden på matchens kvalitet och sen på det där att det är inga huliganer.

• Kaj: Och den här är ju en sak som ju längre jag har varit sportjournalist så inser jag ju att damtennis är mycket kivogare att se på än herrtennis för herrtennis är BOOM 15 love, följande serv, Boom 30 love. två server, dubbelfel. Medan damtennis, det är långa bollar, loppar och allt möjligt samma gäller  volleyboll. Samma gäller mycket annat. Sen är det förstås kanske lite sådär eller det kräver mera kunskap och talang för att se att ett 63 meters kast i damspjut de  facto kan vara bättre än ett 88 meters i herr spjut, att det är tekniskt bättre och finare och så för där är man ju lite att stirra och så blir man lite på det att wow 90 mäter jaha. Att att men just lagsport, bollsporter, allt sånt här. Det är inte någon  jomas med domarna i damfotboll. Herrfotboll, det laget som leder ett noll rullar sista 10 minuter som 8 minuter på plan. Det är inte det på dam sidan.

• Henrika: Det är kvalitet.

• Kaj: Det är kvalitet, det är rättvisa. Det är liksom fair play på ett annat sätt. Medan en MMA spelar fotboll, sorry nu att ja tar jag upp ett exempel, så du vet enda rulle sista 10 minuterna och Brasilien leder ett noll att nu har det ju blivit bättre där, för att man kan spela plötsligt en kvart timme extra tid.
  
  Och när du tog upp Stafettkarnevalen så måste jag här plocka upp Finlands danssportförbund för nu förra våren så gjorde de ett beslut att liksom det är könlöst. Det är inte man och kvinna mera heller utan det kan vara kvinna och kvinna eller man och man och man talar inte mera om mies ja nainen utan den ena är viejä alltså den som för, de gjorde precis en sån här regeländring.Att nu står det i Finlands dansportförbunds regler att det ska vara en viejä och så en som då förs och det kommer 2 kvinnor och 2 män. Det är ingen skillnad eller förstås, en man och en kvinna och det där. Det är just såna här regeländringar som är konkreta som behövs.

Lotta: Du har Kaj tidigare när vi talar här en sväng, så sa du att du har ju varit mycket på Paralympiska spelen, men också OS. Och talade tidigare om skillnaderna där när vi talar om oförglömliga upplevelser har du ett du hade något exempel.

• Kaj: Alltså det stora exemplet. Det är så konstigt när du är på Paralympics så är   liksom nästan alla nöjda och glada och lyckliga och tacksamma och då skidrar de med en arm eller åker slalom utan ben eller är blinda.

Lotta: De behöver inte vinna. De är glada att få vara med.

• Kaj: Och jag menar det, jag vet att att inte det är så här enkelt, men men det är liksom mycket mera, jomas och jopel på så att säga på de friksas OS än på ett Paralymiskt. Det här är jättemånga glada människor och i min andra kohtaaminen bok så träffar jag Jani Kallunki. Som alltså är olympiska mästare i målboll också en bra judoka och allt möjligt sånt. när vi hade talat länge länge länge och han är alltså födslo blind, han ser lite skillnad på mörkt och ljus, svart och vitt. Men that’s it och rubriken blev en “en voi sietä sääliä, för han tycker att jag är blind, men han har varit skådis, han har spelar instrument. Medan ni vet hur lätt man själv faller in i den att just så nu regnar det idag. Så paralympierna(paraidrottarna) är nog väldigt speciella idrottare och jag ser verkligen upp till dem.

Iida: Har ni minnen av någon verksamhet eller evenemang som inte har varit så jämställda eller jämlik?

• Henrika: Jag har nog, tycker nog allt för många tyvärr.. Jag har tävla på  FM nivå i triathlon och också internationellt då och sen har jag representerat försvarsmakten i militär VM och motsvarande. Jag har alltid upplevt att min prestation har aldrig varit lika mycket värd som en mans prestation, speciellt i de här liksom militära sammanhangen. Att fast jag har varit i jämförelsevis högre nivå än männen som har uttagits så har jag alltid uttagits sist. Att om det har funnits plats för en extra så har jag fått komma med och tävla.
  Jag har också upplevt att det var 10 år sedan som också inom helt civil triathlon så har det också varit väldigt stor skillnad på hur man värderar män och kvinnors prestationer. Det mest positiva är att i triathlon så har man samma sträckor att en ironman är lika för män och kvinnor och det är fint. Men jag försökte kvala till Hawaii då när jag var aktiv och det var min kanske största dröm och så blev jag i en Ironman tävling i Sverige så blev jag placerad som andra i damklassen. Men den första kvinnan fick plats till Hawaii. Men i samma kategori så fick de 8 bästa männen plats. Att sådan här är det. Det tar lite. Var det här nu sådär hemskt rättvist, sånhäna helt konkret saker.

• Kaj: Jag har alltså två döttrar. Den äldre var aldrig liksom intresserad av att idrotta och tävla och så vidare. Jag vet inte varför, men nu kan det hända att hon inte hade liksom läst mellan raderna också. Däremot min yngre dotter så spelade handboll, riktigt på det sättet på toppnivå att hon var i damlandslaget och spela Tyskland i Bonn och allt möjligt sånt. När jag följde med henne och också i övrigt idrottslivet så skulle jag säga såhär att, i idrottslivet satsar man på pojkar för att det ska bli bra, medan man satsar på flickor sedan när de har blivit bra. De måste först bevisa att nu är vi bra och det gäller till och med fotboll i Finland. Jag menar att vårt damlandslag i fotboll var bättre än vårt herrlandslag länge före herrarna gick till slutspel så hade damerna redan varit där många gånger och till och med bland de fyra bästa.
  Det tog längre innan satsningen kom igång. Och just liksom jag minns när min yngre dotter då tränade också så de kunde få sådana träningstider liksom att de hade träning 10 på fredag kväll och 8 på lördag morgon.

Lotta: Låter bekant!

• Kaj: Nå, come on! Vem ska bli bra på det sättet när du nippa nappa, hinner hem och sova emellan? Och så funderar man då att jaa, varför slutar så många unga idrottskvinnor där i åldern 17-18? Nå, för att de ser ju att ingen satsar på mig. Jag är en liten ordrar liksom så därför svartvitt, men också det att ska du livnära dig på din idrott så också min dotter valde sen att börja studera, för att hon insåg att int göra hon pengar på damhandbol. eller då ska hon vara liksom då verkligen verkligen verkligen bra. Det räcker inte liksom att…

Lotta:  Och räcker det heller?

• Kaj: Å räcker det heller? Bra fråga, så att på något sätt eller så går det ner i det där att man satsar på pojkar för att dom ska bli bra, man satsar på fickor när dom har blivit bra. Sen håkar man liksom att aaa, se du Henrika kanske hon blir världsmästare i triathlon, kanske vi lite ska satsa på henne, eller  är det nu måste på? Ja, nå kanske det. Ett bra exempel det där också ett och åtta, vad är det för jämställdhet/ jämlikhet?

• Henrika: Om man tänker att vi ännu idag så är kvinnans euro tre cent inom idrotten i Finland. Jag tycker det talar väldigt mycket för var vi ligger.

• Kaj: Alltså i hockey är det ju kanske mest utpräglat det här att finska till och med landslag damer som spelar i liga så det kan hända att om att sätta eget fyrk på spel medan och förstå mig nu rätt. Är du nu fjärde kedjans ytter i mestis så livnär vi ju det på det eller åtminstone om du spelar i Vasa sport eller Saipa eller så livnär du dig galant på att vara fjärde kedjans ytter eller reservmålvakt tredjemålvakt.

• Henrika: Så kommer vi till de här internationella fotbolls lönerna som ju är helt utanför, nåt liksom mänskligt förstånd.

• Kaj: Ja, och samtidigt där har hade hänt en positiv sak, men nu har man nog håkat att oho, damfotboll drar. Vi brukar vara vintrarna i Spanien med min kära fru och där var det för nu för två säsonger sen så bestämde FC Barcelona att nu kör vi El Classico för damer också på Camp Nou, då var det ju sådär att nå just så den drar ju nittiotusen att det är ju nolot och sen med ingen på plats. Men, 86555, köpte biljett och det är det här nu som Chelsea och Arsenal och många andra för föreningar har håkat: Vi kan ju göra pengar på damidrott, för att vi säljer ändå herr matcherna slut, nu kan vi sälja dam matcherna också slut. Så vi dubblerar fyrken och det här kan faktiskt öppna vägen nu för både jämlikhet och jämställdhet för att money talks i idrott, det är ju tyvärr så. Och nu har man sätt åtminstone i fotboll att hej, wow 86 555 på dam matchen FC Barcelona Real Madrid. Det här måste göra varje år. Det här är ju suveränt.

Lotta: Okej, vi tar följande fråga. Den jämställda och jämlika utvecklingen syns också i det svenskspråkiga idrottsförbunden som till exempel i svenska Finlands idrottsförbund där män och kvinnor tidigare sprang olika längre sträckor 5000 och 3000 meter. Men nu finns det inte längre en sån regel. Alla har samma grenval, reglerna har också ändrats för att slängga, det ska kastas inne på idrottsplanen och inte exkluderas utanför. Men barngrupper har redan en väldigt ung ålder fördelas enligt binära könsuppdelningen, flickor eller pojkar. Vad tycker ni att det finns så positiva och negativa sidor att vi delar redan på barnen, kanske i treårsåldern i flickor och pojkar?

• Henrika: Nå, jag tyckte att man skapar en mycket tidig ålder så väldigt snäva normer för de här barnen, man ger en sån här bild av att det inte finns valmöjligheter och att det är på det här viset att du är en du är en flicka så du ditt enda alternativet är att att hålla på med passande sporter för flickor, för det kan hända att det inte ens finns någon fotbollslag för flickor på en liten ort eller ishockeylag utan flickor och syssla med dans och (Lotta: skönskrinning/konståkning)

• Henrika: Till exempel så här som man liksom på något vis förväntar sig att flickor ska syssla med så att alltför snäva normer leder det här till.

• Kaj: Ja, Jag tar bara ett exempel som är så talande. Min mamma ville bli veterinär efter vinterkriget där hon var hästlotta och hon blev, men det var svårt som tusan och hon kunde inte studera i Finland och det fanns massor med fördomar mot det här. 70 år senare när hon dog så var 80 % av veterinärerna kvinnor. Och i början på femtiotalet sa man nej, nä, nä, kvinnor kan inte vara veterinärer, det är ju för svaga och inte kan det och inte det och 70 år senare oho. Så, det är inte schysst att säga att en treåring att det där kan du bli, men det där kan du inte bli för man vet inte. Dörrerna är öppna och kvinnorna har minsann bevisat att ni bara inte kan, utan ni är dessutom oftast bättre.

• Lotta: Vi talade redan lite tidigare om det här kvinnoidrotten och tittar och antar men när vi tar ett litet djupare dyk in i det citat “ingen kommer att titta på kvinnors idrott, varför ska vi sätta pengar på det?” Ett väldigt vanligt citat som är alltför mycket i användning. Varför används det här citatet tror ni? Och varför är det inte sant?

• Henrika: Jag tycker jag sa tidigare att det är för att upprätthålla en sån gammal struktur som man vill hålla krampaktigt fast i. Att liksom beskydda vissa gruppers privilegium och att på något vis förminska kvinnors idrott, ligga där i intresset.  För att det börjar finnas en rädsla att damidrotten kan bli lika stor eller större som herridrotten, tyvärr. Och då är det alltid lätt att hänvisa till någon form av marknadskraft. Att nej se ni att ingen vill se på någon kvinnors ishockey. Men varför vill man inte se på det när det filmas med någon typ handkamera bakom en plexiglas? Så vem vill titta på det? Och här kommer sportjournalistiken väldigt starkt in och jag vill hävda att vi i Finland, så vi har inte kommit något hemskt lång i att utveckla sportjournalistik till jämlikt att vi ligger jättelångt efter att det är ganska ganska snäv journalistik vi erbjuds idag. Jag ska önska Kaj att den skulle räddas.

• Kaj: Ja, det där. Jag har den känslan nog att det ofta finns liksom gatekeepers i de här som som ska på något sätt bevaka den manliga idrotten  Och förra våren när jag tittade på Hockey VM när man bor i Österbotten så kan man välja att tittar man på Sveriges tv eller titta man på finländska kanaler, så.. jaa-a.

Nu fick man med ljus och lykta söka efter en kvinna i MTV3s till exempel hockeyutbud. Och var det då en kvinna så kan den kanske kisa torilla göra intervjua här och var, medan i Sveriges TV så där var det alltså expertkommentatorer, de var nog ingen kommentator, men expertkommentatorer var det och studiovärdar var de. Och det fanns liksom tydligt med. Att sen är det ju spännande då att sen när vi har dam VM så då kan det också i finsk TV vara en studiovärd från damsidan och då kan vi ha damer som expertkommentatorer men int i herrhockey. Att det är nog så inrutat att man nästan blir eller inte man nästan man blir generad.

• Henrika: Det har nog också att göra en hel del med de här respektive förbundens satsningar. Att det har inte bara att göra med sportjournalistiken, utan det här att hur man satsar på bägge könernas lag och deras synlighet. Men jag skulle ändå ändå hävda att speciellt vår finlandssvenska sportjournalistik idag, så det är nog män som gör liksom utbud till andra män. Man tänker nog inte alls att hur man ska kunna bredda den här målgruppen och erbjuda sport som intresserar alla och som belyser allas idrott.

Lotta:  Och där har du sant. Jag reagerar faktiskt när jag lyssnar på fotbollen när då Finland försökte komma med i VM och då sa sportjournalisterna: Finland har aldrig varit med i VM. Det här kommer att vara första gången och det är jättestort. Och så blir man och lyssna, att Hallå? Finlands kvinnliga spelare kvinnor i fotboll, hur många gånger har de inte varit med att det lyfts inte upp på det sättet, att man kan liksom säga att vi har aldrig varit med och det är OK.

• Kaj: Nå är det ju tyvärr så att man har också orsakat att se sig själv i spegeln. Jag menar, jag hade varit över 20 år, i varje fall sportjournalist innan jag fick i uppdrag att göra ett en timmes dokumentär som hette Huikeat Helmarit på Yle. Där jag alltså följde damlandslaget ett helt år, års läger i Cypern och vi var och hälsa på Linda Sällström i Sverige och hon fick sin svåra knäskada och vi var i operationssalen och under det där året liksom hiffa jag först att: Hej, det här är ju fantastiskt. Det här är fullständigt proffsidrott och de här damerna är längre än våra herrar.  För det här gjorde jag, skulle nog hade varit 2012 något sånt för ungefär 10 år sedan. Då hade jag redan varit 20 års journalist, så man växer nog själv också lätt in i det här att nå jag som här ska sportjournalistik se ut i Finland och det jag menar, käsi ylös, man borde ha varit liksom mera medveten om såna här saker. Men det tog 20 år för mig att liksom riktigt hiffa att jaa just så!

• Henrika: Jag tycker att kvinnors historia är oftast också mera intressantare. För man har hamnat mera målmedvetet jobba för sin karriär och sina framsteg att det sällan man serveras liksom, samma stöd och samma upptrampade väg som kvinna. Därför tänker jag också att liksom de här kvinnornas historier är oftast mera intressanta.

• Kaj: Ja, dom är.

• Henrika: Men dom lyfts inte upp.

• Kaj: Dom är och de kvinnor berättar öppnare om dom och du får mera tid med kvinnliga idrottare, du kan komma längre, djupare. Ska du intervjua en Usain Bolt så får du liksom en fråga och sen är det följande typ.

Lotta: När Henrika lyfte upp det här med historien och kanske just det här att varför deibland också talas om att kvinnor är efter i sporten. Men det är ju också för att vi kvinnor inte har fått spela och vara med i idrotten så länge. Till exempel i början på 1900-talet så drog ju kvinnornas fotboll massor tittare i Storbritannien.  Och Storbritannies fotbollsförbund kände jag att det här börjar kanske bli lite för mycket och männernas idrott eller fotboll var inte lika intressant ändå på samma sätt. Så Storbritanniens fotbollförbund förbjöd kvinnor att spela fotboll på ligans planer år 1921 till 1970, vilket gjorde så klart att också kvinnliga fotbollsspelare minskade och fick bara spela på något sandplan. Det var inte lika motiverande, det var inte samma filis, vilket också gjorde att dom släpade efter idag utvecklingen till att då bli proffs och bar. Det är ju såna här historier också påminner om oss att mycket hur mycket man har måsta kämpa för att vara här, var de nu är landslaget, till exempel?

• Kaj: Det är också lite spännande, jag menar det är klart att i nordiska länderna vi är ju liksom, tycker vi åtminstone mycket längre jämställdhet och jämlikhet i många andra länder. Där har det varit lite spännande då nu att övervintra i Spanien några vintrar och se att där Alexia Putellas intervjuas nästan lika ofta. Och det är just hon och många svenska spelare och så nu som verkligen åtnjuter enorm respekt i Spanien för att damfotbollen är stor där. Tack vare det att nu ingen kommer att titta på kvinnornas idrott, varför ska vi sätta pengar på det? När Barcelona, Real Madrid och alla de här gör pengar nu massor på damidrott för att arenorna har varit tomma hittills och nu går det 86 555 personer som köper biljett för att den vill se Alexia Poteias spela mot. Så det är bara win win här och äntligen men tyvärr så har det krävts fyrk. Först då kan de manliga gatekeepers stiga lite åt sidan och säga att nå, OK, men det finns fortfarande. Det finns fortfarande, för att tänk om kvinnorna tar över idrott! Tänk om kvinnorna tar över kyrkan, tänk om va? Jag menar att om vi nu politiskt tänker de senaste tiderna i Finland som nog, varför har en viss kvinnlig statsministern fått så mycket skit?  Jo, för att hon är ung. Hon är sportig, hon är vacker. Hon har allt, bredsida manliga statsministrar.

Lotta: Självsäker..

• Kaj: Självsäker, internationellt.

• Henrika: Kvinnlig framgång provocerar ofta.

• Kaj: Bra sagt!

• Henrika: Varför är det så? Det tyder på att vi är inte jämställda och ett såna starkt mot argument som vi får i vårt arbete för jämställd idrott:  vi är rätt jämställda i Finland att jämför nu med Afrikansk land hela Öststat. Men inte ska vi tänka som så. Det är liksom helt fel utgångspunkt att vi ska tänka att vi är på något vis.

• Kaj: Nu när det har varit då det här läget att Ryssland är utstött från all idrott, vilket är helt rätt och så ska det vara för idrott kan gå i bräschen för mänskliga rättigheter och allt möjligt, men att då finns det ju jättemånga länder som också borde uteslutas från all idrott. Iran, Afghanistan, Saudiarabien, Qatar såna här länder där kvinnor inte helt enkelt får idrotta. Men hur kan de få vara med i OS då? Ett land som säger att, Lotta nej!

• Henrika: Och där kommer nog också homosexualitet in. Som också är ett sånt ganska starkt argument för mänskliga rättigheter.

Lotta: Hur tänker ni då, Paraidrott är ju också någonting som argumenteras om att: nå ingen tittar på det, därför behöver vi inte visa det eller ordna något evenemang. Varför är det så? Senaste tiden har det ju varit så att det har visats mer än tidigare, till exempel nu Paralympiska spelen visades 100 timmar och mera än tidigare som tur, men till exempel att få en kommentator på svenska. Det finns inte i Finland, allt går på finska. Vilket uteslutar de svenskspråkiga.

Vad kan vi göra åt det här? Hur får vi det mera intressanta paraidrott för egentligen. Om du tittar på Paralympiska Spelen och förstår att i en gren så finns det så många olika som idrottar för samma sak och det kan bli ganska så spännande. Så hur får vi det här mera intressant. 

• Henrika: Jag tycker Kaj lyfte upp en jättebra aspekt här i början om det här när du hade varit på Para OS och sätt de här idrottarna som var på någon helt annan nivå, än normal OS idrottare.  Så att lyfta upp deras berättelser och deras väg och strävan till framgång så skulle intressera mig. Men var kan jag läsa om det här?

• Kaj: Och jag kan själv säga att varje gång jag har intervjuat Leo Pekka Tähti, Toni Piispanen, Amanda Kotaja, Jani Kallunki, så när jag är hemma på kvällen så funderar  jag att jaa-a, att han kör bil Lepe Tähti, men han har inga ben, han lyfter ut sin rullstol han kelar iväg med den. Och han tränar ben hårt, han har grymma muskler, fantastisk överkropp. Att om han klarar av allt det där och om Amanda Kotaja klarar av. Så vad ska jag gnälla över?

• Henrika: Ja, jag tycker att det är avsaknaden av kunskap inom paraidrott. Det är också ganska stort. Vi vet inte vad Paraidrott är, vi känner inte till möjligheterna och det är nog också tycker jag en stor del medias fel att man inte liksom klassar det som nöjes idrott på samma sätt som normalt eller liksom såna här, normativ idrott.

• Kaj: Så paraidrottare skulle liksom nog ha oss alla att lära en massa om inställning om att försöka liksom vända någonting väldigt jobbigt till ändå någonting som gör att hej, jag kan leva normalt “En voi sietä säälijä” som Kallunki sa. För han tål inte när han går med vitt käpp och i varje butiksresa så kommer fem människor, voi voi  oletko sinä sokea? Olen mutta ei se tee mitään! Men förstås, jag menar sen. Inte kan man stiga i någon annan skor och säga att du måste vara glad fast du är blind.

Lotta: Nej, såklart.

• Kaj: Men hans inställning är också så otroligt.

• Lotta: Och där måste man ju komma ihåg att paraidrottare också har dåliga dagar. De kan ha konstant också ont eller någonting, men det kanske man talar med paraidrottare att vad de säger och uppfattningar man får är just det att det här är deras normala. Vi vet ingenting annat, vi är kanske födda med det här eller jag har blivit van med det här, så jag har anpassat mig så den där förmågan att anpassa mig till det och bli bekväm med det som jag har och liksom vara tacksam över. Det är allting som har denna medvetet att det ska kunna bara gå helt annat. Men kanske just om om jag sammanfattar vad ni båda säger är just det här att den här medvetenheten och kunskapen att föra fram den. Vad Paraidrott är?  Varför det är intressant och och de här storyna som skulle få det liksom att lyfta det här intresset. Vi hoppas på mera det här.
  
  Vi tar och hoppar och flyttar oss lite till tränare och jämlikhet och jämställdhet. Kvinnliga tränare finns procentuellt färre än manliga, enligt Huippu urheilu instituutti KIHUs valmentaja kysely, som gjordes år 2019, så fanns det 30 % kvinnliga tränare på fältet här i Finland, medan enligt Kihus paravalmentaja kysely som publicerades nu 2023 så finns det 41 % kvinnliga tränare på fält. Har ni några tankar/funderingar på vad det här skulle kunna bero på? Varför det finns en skillnad i paraidrott och idrott i de tränarna och hur vi kan ta modell kanske?

• Henrika:  Det här är nog jättehemskt att säga, men jag tror att det har göra med hur man värderar dessa båra idrotter. Samma som dam- och herridrott och man värderar inte paraidrott i samma nivå som icke-paraidrott och då tänker man att då kan en kvinna vara. Att det här inte hög ett högt statusuppdrag.

• Kaj: Vi är lite tillbaka till den där grejen jag gjorde med Harkimo, det där att varför skulle inte en kvinna kunna vara Jokerit head coach och ni vet ju, nu blev det ju inte hallå, men ändå så där att folk reagerar lite. När Toni Söderholm, som var tysk förbundskapten i hockey här för halv annat ett år sedan, valde en kanadensisk kvinna som sin andra tränare. Eller vad det nu tredje tränaren, men i varje fall och vara där i bås och hela tiden på samma sätt som Toni. Nu var det många som liksom att: jaha, vad ska nog hon kunna bidra med att Toni fick stå och förklara att hon är bra på det här och det här och bättre än jag på det här och det här she makes difference in our team att nu är det så.

• Henrika: Och det är först i senare år som man har börjat fått instinkt om att empati är också en väldigt bra förmåga i tränarskap att man kommer inte så långt genom att leda med rädsla. Så som man har trott och som du talar om här att det här liksom ledarskapet på nittiotalet, och dom här termerna som man nu använder och det här liksom mycket snäva, att vad som gäller. Så jag tror att att den här insikten om att man behöver emotionella färdigheter för att göra det bästa möjliga av en idrottare eller av ett lag, så det gynnar kvinnliga tränare. Men samtidigt så är jag lite rädd för att, fast vid rapporterar, sådana här siffror som ändå börjar närma sig lite jämställdhet av tränare. Så om vi granskar att hur många tränare är professionella och får en sakligt ersättning för sitt jobb så tror jag att vi hittar nog bara flest män och kvinnorna är de här som gör det här frivilliga talko insatserna, tyvärr.

Lotta:  Joo i det här Kihus valmentajakysely 2019, så kom det också fram att ingen kvinnlig huvudtränare coachar män eller pojkar i landslaget. Så det som ni här säger också så det här värden för en kvinnlig tränare att en kvinna inte kan träna män eller pojkar.

• Kaj: Och som sagt, när Finlands bollförbund sökte en ny chefstränare så fanns Pia Sundhage i Sverige, som spelare EM-medalj, VM- medalj, OS-medalj som tränare EM-medalj, VM-medalj, OS-medalj. Ingen kan ju slå henne i fotbollskunskap, så väljer vi Hasse Backe men liksom det låter nu hemskt det här jag känner inte Hasse Backe, desto mer men, han var liksom en nobody på ett sätt för mig. Nu hade jag ju hört om namnet. Men i varje fall, så och int meriter väger om int liksom någonting spelar någon roll annat än att nå vi ska nog ha en man.

• Henrika: Och det är lustigt, för man brukar oftast ta in det här kompetenskortet för att utestänga kvinnor, eller andra minoriteter och hävda till att det finns inte kunniga och det finns inte intresse att det här är ett mycket aktivt sätt att utestänga då minoriteten. Men sen att man blundar och helt fullständigt mot meriter, men att nedvärdera dem för att det är inom kvinnofotboll, så det är ett skrämmande tecken.

Iida: Vi har varit ganska mycket inne på det här, men vilka faktorer tycker ni att bromsar utvecklingen av jämlik och jämställd idrott? 

• Henrika: Jag skulle säga den föråldrade maktstrukturen som vi lyder under och ett dåligt ledarskap, 

Lotta: Kort och koncist.

• Kaj: Ja, kort och koncist. När jag gjorde förberedelser här för era frågor så hade jag tre:  maktstrukturer, konservatism och sen det här maktbegär också. Män vill behålla makten inom idrott.

Iida: Kan ni nämna tre konkreta åtgärder för idrottsföreningar att göra för att öka jämlikheten och jämställdheten.

• Henrika: Allt kommer eller alla förändring sker via kunskap, kunnande, att man lär sig eller känner till vad man borde göra och varför det är bra att göra det. Och sen så gäller det att ha en handlingsplan och en uppföljning av handlingsplanen och en tydlig ansvarsfördelning var man har fördelat ansvaret i konkreta personer. Så att alla vet vad vad förväntas av mig. Och sen det här att man bevakar att saker och ting händer, att man inte bara har skrivit någon text på ett papper som aldrig efterföljs, men det ser bra ut.

• Kaj: Ja, Henrika, jättebra! Du tog en av mina så jag slänger mina två här som jag hade ännu mer nytänk och mera medvetandegörande. Det är därför såna här poddar också är viktiga.

Lotta: Är det någonting ni vill säga till varandra? Tack för ett fint samtal och ni har kommit med bra poänger, men är det ännu någonting ni vill säga …

• Kaj: Jag fanittar ju Henrika som skriver i HBL och så vidare så att det var jättetrevligt att träffas och höra på och se på din brand. 

• Henrika: Tack!

• Kaj: Jag ser att du brinner för det här och det är också viktigt.

• Henrika: Jag har en fråga till dig, kan du fördubbla dig själv vid 32 exemplar till exempel?

• Kaj: Ja, det är en bra fråga. Copy paste.

• Henrika:  Jag måste ärligt säga att jag tycker vi behöver mera sånt här journalister med den här insikten och det här modet.

• Kaj: Men det är det också att inte hade jag det här när jag var 30 och inte hade när jag var 40 när jag var 50, då började liksom komma. Nu har jag fyllt 60 och nu har jag liksom insett det att det hjälper inte heller att copy pasta Kaj Kunnas i trettioårsåldern. Men jag tror på det att följande generationen är alltid bättre och jag tror på det att tack vare att också man ser att, aj man kan göra faktiskt pengar på damidrott. Så kommer den där jämlikheten automatiskt och jämställdheten automatiskt, liksom mera med i bilden, samma gäller paraidrott. För att där finns också så mycket att hämta via de berättelser och upplevelser och allt det de har. Jag tror nog att vi inte copy pastar vi mig, men kanske vid Copy pastar dig Henrika.
  Vi behöver såna, men tack för inbjudan. Det har varit väldigt trevligt.

Lotta: Tack att ni har vågat komma och tala här om så här ändå viktiga men kanske kritiska ämnen som väcker mycket känslor och tankar i dom som hänger med på linjen. Jag vill först tipsa er som hänger där på linjen om att Finlands Svenska idrott har på sina webbsidor, stödmaterial gällande jämställdhet och jämlikhet. Så ni som lyssnar så kan gå och ta en titt.

Och till slut vill jag och Iida stort tacka er båda Kaj och Henrika och till alla er som har hängt med här på linjen idag. Ha en fin fortsättning på dagen. Tack!

Iida: Tack! 

Kaj: Tack! Henrika: Tack!