Våga prata om problem och svårigheter

Året 2014 var ett år då det hände mycket i mitt liv och det var också året som jag tog ett av mina sämre beslut. Skidsäsongen hade inte gått så bra och jag började söka nya vägar och utmaningar för att kunna bli bättre. Jag började iaktta andra idrottare och lade märke till att en del hade gått ner i vikt och antog att det gjorde att de presterade mycket bättre.

Redan då hade jag en nära kontakt med min tränare. Vi diskuterade saken och kom fram till att det kanske kunde vara en idé att se över mina matvanor. Men att det är viktigt att det görs tillsammans med en kostterapeut för att verkligen se och bedöma om det är nödvändigt. Puberteten kan också spela en stor roll.

Jag var i kontakt med en kostterapeut och som min tränare trodde fanns det inga problem med mina kostvanor och jag uppmanades att fortsätta äta som jag gjort tidigare. Något jag inte var nöjd med utan tog saken i egna händer. Under sommaren började jag äta mindre och mindre samtidigt som jag tränade mer än någonsin. Hösten kom och jag hade problem. Det skulle vara lätt att nu att skylla på kostterapeuten eller min tränare som tillät diskussionen men så enkelt är det inte. Det fanns så många andra faktorer i mitt liv då som påverkade situationen.

Våren var händelserik. Jag blev student vilket också innebar att det självklara och tryggheten med Vörå idrottsgymnasium försvann. I Vörå fanns det lärare som förstod oss idrottare och det ordnades ledda träningar och det fanns tränare på plats hela tiden. Dessutom alltid tillagad och bra mat att gå till efter träningen. Helt enkelt så nära en elitsatsning det går att komma. Jag beslöt att fortsätta studera i Vasa med en ny skola och en egen lägenhet. Det innebar många nya rutiner och skapade en osäkerhet om och hur träningen skulle fungera med skola och vardag. Jag fick också problem med andningen och blev tvungen att anpassa träningen efter den. Dessutom blev min farfar svårt sjuk under våren och sommaren, en farfar som betydde mycket. Han stod mig nära, stödde och uppmuntrade mig och följde alltid min satsning på skidåkning. Det var saker som jag inte hade kontroll över. Däremot maten och kilona på vågen kände jag att jag hade full koll på och kunde styra över.

Hösten minns jag inte mycket av, förutom att farfar dog och även min moster ganska plötsligt. Jag minns också att mamma var i kontakt med Fredrika-kliniken i Jakobstad och att jag fick någon där att prata med utanför hela min bubbla med mat och träning. MEN framför allt hade jag min familj och min tränare Rolle som tog alla fighter och diskussioner kring maten. Som alltid envist stod på sig och som orkade höra på mitt ältande kring maten. Idag är jag tacksam över deras envishet och engagemang och kan tacka dem för att jag mår bra. Att de orkade ta fighterna och vågade sätta gränser, att de inte förminskade problemet utan tog tag i det direkt innan det gick alldeles för långt.

Kommunikation och att våga prata om problem och svårigheter med viktiga och närstående personer i en idrottares liv är otroligt viktigt. En diskussion kring hur det känns nu och hur vi ska göra i fortsättningen och tillsammans komma vidare. Detta gäller inte bara om problem kring mat utan också andra faktorer som berör idrottaren och framför allt den människa som idrottaren är. I mitt fall med ätstörning var det inte bara en sak som ledde till problemet utan även andra faktorer som alla tillsammans blev för stort att hantera. Jag vågar påstå att jag och min tränare kom varandra ännu närmare tack vare de svårigheter vi har haft att övervinna. Vi har varit tvungna att sätta oss ner och faktiskt stanna upp och diskutera. Det är tack vare bra kommunikation och långa samtal som det gått att undvika att hamna på samma ställe igen. Det är också genom dessa diskussioner jag har insett var mina styrkor är och vad jag behöver jobba med för att bli en bättre skidåkare.

Så mitt råd till alla som läser denna text, våga prata, diskutera och våga reagera. Många svårigheter kan lösas genom att man vågar prata om dem och problem kan kanske övervinnas innan de ens uppstår. Skämta inte om eller förminska problem och svårigheter, alla har olika erfarenheter i sin ryggsäck som kan påverka olika beslut, både positivt och negativt. Och till er som har eller haft problem med maten, släpp disciplinen och ta fighten mot spökena i huvudet. Vi har alla fått en fin kropp att leva med och den ska vi vara snälla mot. Sätt fokus på och var stolt över sina styrkor och starka sidor i stället för att söka och fokusera på svagheter.

Andrea Julin, elitskidåkare

Kategorier:
Allmänt Ätstörningar