Avsnitt 15: Idrottskompis och parafotboll – Åland stärker paraidrotten

Lotta: Tjohej! Välkommen med oss i en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund. Och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Lena Eriksson och Kim Nordberg. Välkomna med. 

• Kim: Tack så mycket.
• Lena: Tackar. 

Lotta: Idag har vi igen äran att banda in vårt avsnitt här i soliga Mariehamn på Åland, Idrottenshus. varför igen? Vi prövade här ett par månader sedan och då hade jag inte med Iida. Men nu hoppas vi på att tekniken fungerar bättre. Tack att ni är här igen. 

• Kim: Det är kul att vara här igen.
• Lena: Vi kan göra det en tredje gång om det behövs. 

Iida: Vi börjar med en sån uppvärmningsfråga, vad älskar ni att göra här på Åland då ni inte arbetar? 

• Kim: Jag älskar att vara på min sommarstuga och fiska. Och klubba ved, jag tycker det är otroligt skönt. Och min familj också måste jag väl lägga till här. 

• Lena: Jag får väl ta familjen jag då. Sen är jag allätare i idrott. Jag tycker mycket om att se på idrott. Både på tv, live och så. Och så tänker jag att jag ska börja med min ny gamla intresse som är golf. Så det tänker jag att i sommar kommer det bli mycket golf. 

Lotta: Lena du jobbar på Ålands idrott. Vad är dina ansvarsområden på Ålands idrott? Vad gör du?

• Lena: Jag är idrottskonsulent till mitt yrke eller till min tjänst. Och i det ingår att jobba med föreningsutveckling. Det ingår att jobba med utbildningar. Jag jobbar med jämställd, inkluderande idrott. Barn- och ungdomsidrott är också ett av mina områden. Lite allt i allo men det som jag sa först är kanske det som är det viktigaste.
• Lotta: Jag borde kanske ha ställt frågan att vad gör du inte på Ålands idrott numera? 
• Lena: Det är ju små arbetsplatser så får man göra många olika saker. Men det är ju föreningssupport och föreningsutveckling, barn- och ungdomsidrott, jämställd idrott inkluderande som är mina stora delar. 
• Lotta: Vi är här idag för att tala lite om anpassad motion här på Åland. Vem har tidigare koordinerat och anpassat motion på Åland förrän Ålands idrott numera tagit det? 
• Lena: De som har varit duktigast på det här har varit DUV, som har jobbat med personer med intellektuell funktionsnedsättning. Det är väl egentligen den paraidrotten, den anpassade idrotten som egentligen har funnits. Senare år har vi ändå börjat titta på det. Vi har tyckt att vi har varit på Åland dåliga på det, dåliga på att ge möjligheter, dåliga på att visa vad man faktiskt kan göra trots en funktionsnedsättning. De senaste åren, vi börjar väl vara uppe i fyra år nu, så har vi ändå påbörjat resan men vi har lång väg att vandra.

Lotta: Varför blev ni intresserade och på vilket sätt började ni jobba med det här på Ålands idrott med målgruppen? 

• Lena: En stor del får vi väl tacka er på Finlands Svenska Idrott för att det verkligen blev av. Vi började 2021 med ett jämställdhetsprojekt, vilket gjorde att vi hade ett lite större samarbete med Finlands Svenska Idrott. Efter år ett ville vi utvidga det till inkluderande idrott och då blev parasporten en del. Där kom ni hit tillsammans med finska paralympiska och hade två inkluderingsdagar där vi hade föreläsningar, vi hade prova på aktiviteter och sådana saker under de dagarna. Det gjorde i sin tur att vi började fundera på vad vi kunde göra mer, vad vi behövde göra mer och hur vi skulle jobba vidare med det. Det var väl inledningen till det hela.

Lotta: Den här hösten startade något nytt här på Åland, nämligen Idrottskompis.

• Lena: Ja, det stämmer bra. 
• Lotta: Det är en ny version, eller en lite utvecklad version, av Finlands paralympiska kommitteens VALTTI-program som har snurrat på fastlandet sedan 2017. Tanken med VALTTI eller Idrottskompis är att personer med särskilda behov, funktionsnedsättning och sjukdom ska få stöd i att hitta en fritidsaktivitet tillsammans med en frivillig, som ofta är en studerande, eller någon annan frivillig. När startade ni det här? 
• Lena: Vi startade väl med tankarna på våren 2024. Sen kom vi så lägligt igång till hösten 2024. Där hade vi ett litet lyckokast. Ålands gymnasium med sin närvårdare linje hade en inriktning för personer, där de jobbar med personer med funktionsnedsättning. Tack vare det fick vi med dem på tåget som idrottskompisar. Det gjorde att det var lätt att starta. Vi hade redan någon som kunde gå med våra adepter till idrottsaktiviteter. Sen var det ganska enkelt att börja gå ut och fråga om det finns personer som skulle vilja ha en idrottskompis. 
• Lotta: Var hittar ni de här personerna, barnen, ungdomarna eller vuxna, som ville ha en aktivitet som inte hade hittats och som hörde till den här målgruppen?
• Lena: I det här första läget ska jag säga att det handplockades rätt stort. Vi valde via DUV på Åland. Vi valde att gå ut. Via dem och via träningsundervisningen på Åland fick vi möjlighet att skicka in. De fick ansöka om en plats. Sen hade vi också via ÅHS och barn- och ungdomsavdelningen. De kunde också rekommendera och skicka. De flesta fick vi fatt via träningsundervisningen och också via privata vägar där personer har visat lite intresse tidigare att delta eller att de har visat intresse för att hitta en idrottsaktivitet och vi har haft svårt att kunna erbjuda det. Då plockade vi in sådana personer också. 
• Lotta: På fastlandet koncentrerade man sig i det där Valtti-programmet som idrottskompis på fastlandet på barn och unga. Varför valde ni att breda målgruppen? 
• Lena: Det ena var att det fanns individer som ville ha en idrottsaktivitet och som hade fråga efter det. Då tyckte vi att det redan fanns människor som frågade efter det och som är lite äldre. Då tyckte vi att varför inte supporta det? Det är lättare att jobba med sådana som redan vill och som har en efterfrågan. Det var en av anledningarna. Då blev det så att vi valde det där. Egentligen en liten möjlighet att faktiskt komma in utan att hålla på och söka en massa andra. Vi tänker att det var nog också ett lyckokast. 
• Lotta: En liten utveckling. Varför inte när det finns behov för det?
• Lena: Speciellt när vi har varit så dåliga på det. Nu pratar jag flera gånger om hur dåliga vi är. Det är ganska tråkigt att behöva säga det men det är väl bara att erkänna att det finns enorm utvecklingspotential. Någonstans så som vi här diskuterar hos oss så är det också att man måste kunna få se att det finns. Man måste kunna få se att andra personer i liknande situation kan hålla på. Det ökar också efterfrågan bland andra. Ibland tror jag att man med personer som redan vill så kan man visa att de här personerna kan. Så ser andra, men då kan jag också. Det här kan jag också göra.
• Lotta: Det är sant. Hur rullade det då med den här idrottskompisen på hösten? Hur gick det?
• Lena: Det gick ju fantastiskt bra. Vi hade fem adepter och vi sa att vi skulle max ha tagit emot sex. Vi hade sex som vi erbjöd men en person föll ifrån direkt. Men de fem personerna som var med så hade åtta aktivitetstillfällen. Utöver det så hade vi en uppstartsträff och vi hade en avslutningsträff. Alla hade hittat en idrott de gärna ville fortsätta med. Nu hade ju gått lite tid då eftersom vi slutar i mitten på december. Nu hade ju gått lite tid. Av de fem som var med så är tre veckovis. De är varje vecka aktiva i sin idrott. Två andra har inte börjat i de idrotterna de testar på men däremot är de aktiva inom DUV. Så alla fem är aktiva idag och det tycker jag är ett gott betyg.
• Lotta: Det är ju ett jättestort framsteg för personerna. Vad är det för grenar som har intresserat och lockat? 
• Lena: Under det där de har stannat kvar så är det bowling, basket och judo. Det som ytterligare testades så var bågskytte, vattenpolo, tennis och också ren cirkelträning. Är det någon jag har glömt bort nu? Nej, jag tror att det var de. 
• Lotta: Ungefär. Så var det så att adepten och studeranden gick tillsammans till de här eller träffades någonstans vid en förening eller gick och prövade tillsammans på någon idrottsgren? 
• Lena: Vissa valde typ en och max två aktiviteter. Då gjorde de under alla de här veckorna att de landade i bowling eller att de landade i sportskytte också. De gick flera gånger till de här aktiviteterna medan några av adepterna provade på massor av saker. De var nästan olika saker varje vecka. Där var det lite skillnader, men adepterna fick bestämma och idrottskompisarna hängde med och tog kontakten till idrottsföreningarna och kollade upp när de fick komma dit och testa på. 
• Lotta: Det där är säkert en avlastning för familjer/vårdnadshavare som har varit för de här adepterna. Det är någon annan som tar reda på så här?
• Lena: Ja, det verkar vara så att en av personerna som var intresserad av till exempel basket och ville hålla på med det men kanske inte visste exakt vart den skulle ta vägen. När de kom till basket blev de jätteväl mottagna och fortsatte. Det som också var roligt i det hela var att det var syskon som påbörjade och började hänga på och spelar också basket idag. Det gav flera effekter än att bara en började idrotta.
• Lotta: Har ni redan fått någon feedback från föreningar som har varit med eller väntar ni ännu på den?
• Lena: Vi har fått en del feedback och i några lägen så visade det sig att det fanns lite utmaningar. Att kanske alla idrotter inte riktigt passar för alla. Beroende på vad man har själv för intresse och hur ivrig man är. Men i de flesta fall så har det varit att föreningarna ändå har varit positiva och tyckt att det har funkat bra och att det har varit positiv feedback.

Lotta: Kan det vara något med att om föreningarna ska få mer utbildning inom anpassning så kanske feedbacken ändå kan ändras lite? 

• Lena: Absolut. Med utbildning så får man en annan syn på det hela. Sen tror jag också att man ibland behöver fundera efter hur vi kan göra någonting lite annorlunda. Eller är vi intresserade av att få lite fler medlemmar? Vill vi ha flera? Kan vi? På vilket sätt kan vi anpassa det här? Men i stort så tänker jag att i de flesta fall så funkar det att de kan vara med i ordinarie verksamhet om de har en idrottskompis eller om de får komma in i det så att de vet vad det handlar om. Det kan vara att det behövs en idrottskompis under en kortare tid och för några så behövs det under en längre tid.
• Lotta: Vad har du lärt dig då? Du har insikten med den här höstens idrottskompis.
• Lena: Jag har lärt mig att det är bara att köra. Jag tänker så här att många tänker kanske att det här blir svårt eller hur ska vi klara av det här? Hur ska det här kunna bli till någonting bra? Eller vågar vi göra det här? Tänk om det blir fel? Det är klart att det blir fel på vägen. Och det är klart att det händer saker som kanske inte alltid är positiva. Men jag tänker att vågar man göra saker så brukar det finnas en väg framåt. Och sen ibland så får man ju också vara ärlig och säga så här för den här personen eller för det här funkar det inte här just nu. Men om ett år eller om vi får lite ändrade förhållanden så kan det funka. Så jag tror mer att det handlar på att våga vara öppen för nya saker. Och så tycker jag att föreningarna som på Åland som har tagit emot adepter och idrottskompisar, de har gjort ett suveränt jobb och ska vara stolta över det de har gjort. Och visa att det går och att man kan göra massa bra saker. Och det har jag lärt mig att frågar man och vågar man göra saker så är de flesta ganska positiva ändå. 
• Lotta: Jag vill tacka dig och er på Åland att ni faktiskt har försökt och kört det till slut. Det har varit fint att följa med.
• Lena: Tack. 

Lotta: Vi ska flytta oss lite till fotbollen. Vi har Kim här på plats som jobbar som huvudtränare i föreningen Jomala IK. Ni var inte mer idrottskompis sådär rakt men ni har redan tidigare lite para och på det sättet målgruppen med i er förening. När blev du eller föreningen intresserad av målgruppen? 

• Kim: Föreningen blev intresserade under 2023 då jag egentligen lyfte frågan i styrelsen och tyckte att det här är något vi borde gå in för. Mitt eget intresse går tillbaka lite längre än så då jag själv har varit aktiv i DUV och deras fotboll och innebandy verksamhet. Så det fanns en befintlig och finns fortfarande en grupp där de samlas en gång i veckan och spelar fotboll och innebandy. Och det började egentligen med att jag tillsammans med Fredrik Skott, som jobbar för DUV, började diskutera frågan. De här spelarna borde ju också få tillhöra en förening precis som alla andra. Så någonstans där såddes ett frö och sen under 2023 så tog vi upp frågan och vi jobbade ganska hårt i styrelsen också med att säkerställa att går vi in för det här så ska det också vara långsiktigt. Så 2024, den 11 januari så satt vi igång första träningen. Så lite över ett år tillbaka så är vi aktiva. Så vi har tagit över fotbollen egentligen kan man säga från DUV och de fortsätter med innebandyn. Och skillnaden är kanske mer att fotbollen hos oss nu är mer starkt föreningsförknippad. Att du tillhör en fotbollsförening och du är med på samma villkor som vilken spelare som helst. Du får träningskläder och du representerar en klubb när du spelar en match och allt vad det innebär. 

Lotta: Kan du berätta lite mer om ert fotbollslag? Du nämnde att det från DUV har kommit till parafotbollslagen som ni kallar det.

• Kim: Vi kallar det parafotbollslagen. Laget heter Jomala IK Parafotboll. 
• Lotta: Är det alla som har till exempel intellektuell funktionsnedsättning eller finns det blandat?
• Kim: Det är blandat. Ärligt talat så vet vi inte alla diagnoser. Det är ingenting vi frågar om. Det är ingenting vi behöver veta. Det är snarare i så fall att om en förälder eller spelare känner att det här eller det här bör ni känna till om mig. Då är det information vi kan ta till. Men i regel är det ingenting vi tar reda på. Men det kan vara personer som har medfödda funktionshinder eller förvärvade med tid så att säga. 
• Lotta: Vilken ålder spelar? 
• Kim: Det är en salig blandning. Vi har den yngsta är åtta år idag. Och den äldsta borde vara 41 år fylld nyligen. Så det är högt och lågt där. Och likaså är det också med funktionsvariationerna. Det är en mix helt enkelt. Och också en utmaning i att hitta. I och med att fotboll är en lagsport, hur sammanför man det på bästa sätt. Men jag tycker nog med facit i hand ett år senare att vi har lyckats ganska bra utifrån de förutsättningar vi satt igång med. 
• Lotta: Finns det någon annan förening här på Åland som har parafotbollsgrupper? Hur kan ni spela matcher till exempel?
• Kim: Precis. Nej, vi är den enda. Och matcher kan vi spela på Åland. Vi har till exempel spelat mot vårt eget damlag i föreningen. De har ställt upp. Sen finns det många år tillbaka en tradition där DUV tidigare hade en årlig match mot IFK Mariehamn, deras herrar. Som är utav en folksamling och ett roligt tillfälle. Så den lever vidare. Sen under fjolåret har jag tagit kontakt med en hel del föreningar på svenska sidan, parafotbollsföreningar. Den första föreningen som jag fick kontakt med var Vaksala. De har ett parafotbollslag som heter Vaksala-Tigrarna. I juni i fjol var vi över att spela lagets första riktiga parafotbollsmatch. Det är förmodligen den roligaste och bästa fotbollsmatch jag sett spela. Det var verkligen på riktigt. Det var på samma villkor de spelade och kämpade. Det var otroligt roligt. Till i år har det växt lite faktiskt. Vi kommer att få Vaksala hit till Åland. Vi kommer även att få Solstrålarna. Som är en förening från Älvsjö AIK. Som riktar in sig till flickor med intellektuell funktionsnedsättning. Och så ser det ut som att AIK United, också ett parafotbollslag, kommer att komma hit. Utöver det så har vi våra damer som vi kommer att spela mot igen. IFK. Och så har jag väldigt nyligen också bjudit in Åland United till en match. Här i maj mot oss. Så vi har några matcher att se fram emot här. 
• Lotta: Oj, det är jättefint att höra. Från att gå att inte riktigt ha någon att spela emot. Att det finns nu en stor skillnad. 
• Kim: Det är jätteviktigt tänker jag också. För vi kan inte bara gå in i seriespel. Som det ser ut just nu. Och därför blir det extra viktigt att fixa matcher eller andra event runt omkring. Som gör det extra kul att spela fotboll. Och då har egentligen målsättningen varit att kan vi ha en match i månaden. Från april till september att se fram emot. Så är det ett bra nästa steg tänker jag. 

Lotta: Är det någonting som anpassas i matcherna? Tycker du på något sätt? 

• Kim: Både ja och nej. På många sätt är det en fotbollsmatch som vilken match som helst. Men givetvis i vårt lag när vi är väldigt spretiga i åldersgruppen. Och funktionsvariationerna. Till exempel under en träning där vi också spelar match. Så då separerar vi dem i två grupper. Där de yngsta är på en sida och de äldsta på en sida. Och också den fysiska skillnaden. De större är oftast de äldsta. Och det är en helt normal nivåanpassning på något sätt att göra. Men när vi har spelat mot andra lag. Då har vi kanske haft mixat också. Men det är någonting som alltid är med en. Så nu när vi har några matcher på kommande. Så då har jag en hel del kontakt med de här andra lagens tränare. De är väldigt lika oss i variation i åldrar och storlek och sånt. Men man får matcha det på plan helt enkelt. Jag tror att vi kan anpassa det på plats också väldigt mycket. 
• Lotta: Och här kom det fram också att det är en mixt lag. Att det spelar inga roll på kön. Det är ju något som är fint att höra att man är välkommen.
• Kim: Jo, det är helt mixat på alla sätt och vis. Sen givetvis drömscenario att vi ska växa. Det blir många fler om man kunde ha ett juniorlag. Ett seniorlag och kanske ett flick- och pojklag. Men som det är nu så är alla glada och nöjda. Och sen det antalet spelare det bygger på. 

Lotta: Är det någonting annat som ni bjuder på i er förening som är anpassat? Än den här parrafotbollslag? 

• Kim: Vi jobbar ju med något som är fotboll för alla. Och i det ledet så dels är parafotbollen en av de senaste grejerna vi har satt igång. Men gå fotboll. Det är anpassat i form av att det är en annan variant av fotboll och kanske snällare.
• Lotta: Vad är det för skillnad från fotbollen? 
• Kim: Det som det är att du får gå helt enkelt. Och det är jättesvårt, ärligt talat. Framförallt om man har spelat fotboll tidigare. Det första du vill göra är att rycka iväg och springa. Men det får du inte göra. Och du får inte tacklas. Det är koll på alla regler. Jag tror heller inte att du får skjuta bollen för högt upp i luften. Så det är en ganska svår sport. Men den är ju väldigt snäll då. Om man kanske är kroppsligt, kanske inte riktigt kan spela en riktig match och springa. Så är den schysst på det sättet. Sen har vi också motionsfotboll. Där är det också väldigt mixat i åldrar. Du kan vara 18 år gammal. Du kan vara 60. Men då samlas många spelare. En timmes fotboll. Fem mot fem, sju mot sju. Antalet styr. Men det finns inga ambitionsnivåer. Alla kan vara med. 
• Lotta: Det är jättefint att höra att ni har anpassning på flera nivåer. Och att ni vill utveckla och fundera på att det finns en fortsättning.
• Kim: Det är också väldigt kul att sätta igång de här varianterna av fotboll. 

Lotta: Som du nämnde tidigare så heter fotbollsgruppen Parafotbollslaget IF. Visst.

• Kim: Jaa, eller Jomala IK Parafotboll. 
• Lotta: Ja, förlåt. Det finns ju också fotbollslag och andra sådana paralag som heter till exempel Tigrarna eller Björnarna. Vad tycker ni Lena och Kim? Vad finns det på positiva sidor i att det heter Parafotbollslag eller till exempel Tigrarna? 
• Kim: Ska jag börja? Ur egen perspektiv när vi valde Parafotboll så är det dels väldigt talande för vad det är. Och det känns mer seriöst att det heter Parafotboll och så är det talande. Så egentligen är det den korta anledningen som jag ser det. Därför har vi valt det. 
• Lena: Det kan jag hålla med om. Har du en funktionsnedsättning, det kallas för paraidrott, varför skulle det då inte kunna heta Jomala IK Parafotboll eller Ålands simförening Parasimning eller vad det är. Så jag tänker det säger ju faktiskt vad det är. Och då använder man ju någonting som de flesta börjar veta vad det är. Att vad är paraidrott? Och det säger ju mer än att man har någon simföreningen Tigrarna eller fotbollföreningen Björnarna eller laget Björnarna. Jag tycker att det är bara tydligare. Det säger exakt vad det är helt enkelt. Lotta: Jag tänker just den här som ni båda lite var inne på. Att det är ju tillgängligare att om man tar och försöker hitta något på nätet så om man skriver in Parafotboll Åland så kommer gruppen. Men den kommer kanske inte om man skriver Tigrarna. Om namnet skulle heta Tigrarna på gruppen. Så på det sättet är det ju lättare att hitta. Vad upplever ni själv? Finns det något positiva och negativa sidor i att ha skilda grupper då? Just så att till exempel personer med funktionsnedsättning har en skild paragrupp eller att de är blandade med all. Vad finns det för? Om vi börjar med positiva sidor. 
• Lena: Att det är skilda?
• Lotta: Att det är skilda grupper. Vad är positivt? 
• Lena: Det positiva är väl att man kan hitta. Man behöver kanske inte vara rädd för att man är annorlunda. Utan man kanske som individ kan känna att det här är en paragrupp. Här har alla någon form av funktionsnedsättning. Så det kan du med säkerhet veta i en sån grupp. Så det är väl den största tryggheten egentligen. Tänker jag.
• Kim: Jag håller med dig. Jag känner också att du vet vilken miljö du kliver in i. Alla är mer eller mindre tävla på samma förutsättningar. Sen är ju ingenting svartvitt i det här. Vissa har funktionsvariationer som man ligger i en gråzon emellan. Vilken grupp man ska tillhöra och så vidare. Det är svårt att svara på förhand. Det bästa är att få testa sig fram. 
• Lotta: Lite samhörighet i att vara en och samma grupp. 
• Lena: Vissa kanske känner sig utpekade av att jag ska höra till en paragrupp. Jag vill vara precis som alla andra. Det ena behöver inte utesluta det andra. Men det kan också vara känslan av att om jag går med i paragruppen så utmärker vi oss som grupp. Det vill inte jag stå för eller kännas vid. Så det kan ju finnas båda delar. Där är det väl bra att man kan få möjligheten till att välja. Det får man väl säga på Åland att vi är så pass små. I vissa idrotter går det kanske inte ens att ha en separat grupp. Har du vissa lagidrotter så kan det vara svårt att du ska ha alla individer med samma typ av funktionsnedsättning. Jag tänker att det är bra om det kan finnas båda möjligheter. Det som jag tycker kan vara positivt med att vara i en gemensam grupp. Det kan vara att förutom att jag, om jag har en funktionsnedsättning, kan vara med och känna att jag är lika viktig. Jag har lika stor värde som alla andra. Och också att andra som möter upp de här personerna som har en funktionsnedsättning lär sig massor av det. Så jag tänker att det finns positivt med båda delar.
• Lotta: Jag håller med. 

Lotta: Det finns ju också andra föreningar här på Åland som har anpassat och utvecklat sin verksamhet. Som till exempel Ålands Gymnastics som på senaste tiden har börjat satsa på bland annat Special Olympics verksamhet som är för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Lena, hur stöder Ålands idrott idrottsföreningar i att utveckla sin verksamhet mera jämlik? 

• Lena: En grej är ju att vi som idrottskonsulenter kan ju rent på organisationsnivå vara med och hjälpa och stöda och supporta på olika sätt genom att kanske delge andras erfarenheter. Vi kan se till att hjälpa till med att arrangera utbildningar om det behövs eller där det behövs. Det kan vara bara att hitta kontaktytor utåt om man behöver den hjälpen. Sen så finns det förstås en del ekonomiska saker som via verksamhetsmedel och även projektstöd och sånt så kan vi så att säga vara med och supporta. Och även om det behöver skaffa sin utrustning så finns det också investeringsstöd att göra för olika typer av utrustningar också. Så det finns lite olika ekonomiska möjligheter. Men även de personella, att kunna vara ett bollplank, kunna vara en support, kunna hjälpa till. Sen så ska jag ju också i ärlighetens namn säga att vi kan verkligen inte allt. Däremot så kanske vi har kontakter som vi kan nyttja och ta ett samtal eller kontakta vidare för att få mera hjälp. Alla föreningar har inte anställda personal som kan göra det jobbet. Då kan det vara lättare att man ringer till oss och frågar och så kanske vi kan hjälpa till att vara den här mellanhanden i ett första läge och egentligen både bollplank och kan utvidga nätverk helt enkelt. 
• Lotta: Så en hel del ändå stöd finns och man kan fråga. 
• Lena: Det tycker jag, absolut. Och man ska alltid ställa frågan. Ibland kommer det frågor som vi bara, oj, var ska vi börja här? Men det finns alltid någon annan man kan fråga så jag tänker att är vi flera och jag menar vi träffar många föreningar så på det sättet så kan det ibland vara lättare att man vet att JIK Parafotboll, de hade den här utmaningen, de löste det så här. Gymnastics Åland, de har den här utmaningen, de löste det så här. Vi har Simningen som har parasport och som har parasport på hög nivå. Där är det en som egentligen klarar klassificeringen för att kunde ha fått delta i Paralympics i Paris senast men fick ingen plats. Och vi har haft bågskyttar som har deltagit i Paralympics. Så det finns ju och har funnits parasport på rätt hög nivå. Men den här breda delen så tror jag att vi ännu har lite jobb att göra.

Lotta: Hur är det Kim, behöver ni någon extra stöd eller finansiering för att den här parafotbollen ska vara igång och fortsätta? 

• Kim: Ja, all extra finansiering och stöd är alltid välkommet till föreningen som helhet. En del i vårt arbete i fotboll för alla är också att det finns en ekonomisk del som handlar om att det ska vara så billigt som möjligt att spela fotboll hos oss. Vi har under året eller 2024 också fått bidrag från bland annat Ålands idrott. Vi har flera snälla sponsorer som har gått in med pengar. Det gör ju också att vi kan hålla ner kostnaderna. Våra spelare till exempel, träningsdräkter har de fått, resan till Sverige gratis. Så det ska vara lätt att komma med och det ska inte stoppas upp av ekonomiska skäl.
• Lotta: I den här parafotbollsgruppen, har ni extra tränare och ledare? 
• Kim: Jo, det har vi. Det var vi också väldigt måna om direkt från start. Vi vill ha flera i den gruppen, men också personer som har någon form av erfarenhet av att jobba med barn och unga med funktionsnedsättningar. Där har vi lyckats bra. Utöver mig hade vi tre när vi satt igång. Nu har vi fyra. Så vi är totalt fem stycken. Men vi märker ju också att vi kanske behöver vara fler. Så fort någon är borta så… Det viktiga är att de som är på plats, det är där vi behöver ha ledarna på träning. För det kräver ändå… En del spelare till exempel behöver mer eller mindre individuell handledning från start till slut. Så att fånga upp spelarna här är kanske lite mer omfattande än vad det är i en annan grupp.
• Lotta: Det beror ju på hur grav funktionsnedsättningen eller variation.
• Kim: Ja, precis. Och den är väldigt olika i vår grupp.

Iida: Ni båda arbetar för ett mer jämlikt idrottsfält. Vad vill ni utveckla till följande?

• Lena: Oj, det är mycket det. Jag skulle ju hoppas att faktiskt alla… Jag skulle vilja säga att alla ska vara inom idrottsrörelsen. Och då om jag tänker till personer med funktionsnedsättning så skulle jag vilja att alla i alla fall ska få chansen att testa på att hitta någonting. Sen kan det vara så att det där passar inte mig eller jag skulle hellre göra någonting annat. Jag vill hellre gå på teater. Jag vill hellre göra vad jag nu skulle vilja göra. Men jag skulle i alla fall vilja att alla skulle få möjligheten att testa på riktig idrott. Inte bara att du har det här du kanske har haft i skolan någon gång. Alla ska få möjligheten att komma in i en idrottsförening och vara där. Och få testa på på riktigt. Och sen kanske det ändå blir så att alla inte vill vara där. Men möjligheten att få testa på det. Och också att personer som har funktionsnedsättning som kanske tror att det inte är möjligt att de skulle få upp ögonen och i alla fall kunna få testa. 
• Kim: Jag har en liten dröm just nu just med parafotbollen och matcher. Det är att vi någon gång är ganska snart fram till att kunna anordna en cup. En sommarcup. Men nu känner jag att det här kommande året är en bra första steg där vi kan lära känna lite andra föreningar och ha en bra grund innan vi ger oss in i cupsammanhang. Men det är väl kanske nästa lite större utveckling i parafotbollssammanhanget hos oss. 
• Lotta: Vi kommer gärna att titta på sen. 
• Kim: Ja, vi kommer att vara marknadsförare så publik vill vi ha. Ni är jättevälkomna. 
• Iida: Är det någonting som bromsar upp ert utvecklingsarbete? 
• Lena: Men tid är väl en grej. Alltså saker måste få ta tid. Och det här är ett område som vi är i. Alltså vi är i riktigt barnstadie. Vi är riktigt i början av en resa tänker jag. Så ibland kan det väl vara ens eget tålamod och så tycker man att alla andra borde hänga på och vara med. Men själv har jag fått jobba med de här tankarna sedan 2022. Och nu börjar det hända grejer tycker jag för vår del. Alltså om jag tänker ur Ålands Idrottsperspektiv att titta på vad vi faktiskt gör. Och jag tänker att de som inte har varit med på hela den resan så kanske också har tre år att jobba med. Så jag tror att tålamod och tid är någonting som vi behöver ha i åtanke. Att man inte ger upp efter ett halvår. Nu gick vår första Idrottskompis resa så tycker jag gick fantastiskt bra. Det kan vara så att vi fortsätter med Idrottskompis nu på våren. Det kan vara att den resan inte alls går lika bra. Ändå våga hålla ut och kämpa vidare. Fastän man ibland tänker att oj då hade vi bara tur första gången. Nej det tror jag inte. Utan jag tror att vi behöver bli, vi har tålamod att ge oss själva tid och ge andra tid. 
• Kim: Det håller jag med om. Jag tänker som cupen jag just nämnde. Det känner jag också att man måste växa fram i det och låta det gro. Att man inte bara hoppar fram och att det går för snabbt. Men däremot när man får sitta hand som någon där ute sitter och funderar på att starta ett parafotbollslag. Så då är det bara att köra. Inga funderingar där. Det är det roligaste ni kan göra.

Iida: Har ni några hälsningar som ni skulle vilja skicka till lyssnarna eller läsarna? 

• Lena: Jag säger såhär. Det här, vi från Ålands Idrotts hjälper ju våra åländska föreningar. Men sitter man någonstans i Vasa eller man kanske sitter i Lovisa eller man sitter i Karis. Så får man jättegärna höra av sig. För vi har fått lite erfarenheter på vägen. Så känner man någon gång att det där lät ju intressant. Det där är jag lite mer nyfiken på. Vad gjorde ni egentligen? Så tveka aldrig att höra av er. Ställ frågor. Våga fråga andra hur man har gjort. För det enda man kan få är att någon kanske inte svarar. Eller att man inte kan svara på just de frågorna. Men då kanske man kan komma vidare i sina egna tankar. Så det är väl min hälsning. Hör av er om ni tycker att det där lät spännande. Eller var det någonting som var svårt. Eller var det någonting som ni skulle ha gjort annorlunda. Så tveka aldrig att höra av er.
• Kim: Jag skickade just min hälsning, känns det som. Så om någon funderar på att köra igång parafotboll. Så är det något ni verkligen ska göra tycker jag. Jag brukar passa på att hälsa till alla spelare i JIK parafotboll. Tillfälliga aktörer. 

Iida: Vi ska kunna nu tipsa alla ålänningar där på linjerna, om att Finlands Svenska Idrott kommer på hösten 2025 att ordna en utbildning i neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inom idrotten. Ni kan följa idrott.fi för uppdateringar och anmälan där på hemsidan.

Lotta: Stort tack Lena och Kim. Och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen eller kvällen. Och ta hand om varandra. 

Alla: Tack.