Avsnitt 14: Tränarskap utan hinder – inom paraidrott

Lotta: Tjohej och välkommen med att delta i vi också en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Jannica Kulefeldt och Marina Sippus. Välkommen med! 

• Marina och Jannika: Tackar tackar.

Iida: Vi börjar med en sån fråga, vad är er favoritmotionsform och varför? Vi kan börja här.

• Marina: Ja du, min favorit är nog absolut crossfit. Surprise, surprise! Men jag har ett ganska enkelt svar eftersom det är en helkroppsträning, funktionell träning. Det är mycket rörelser som är helt vardagliga, normala. Det är inte något som man behöver inte kunna några konstiga spagat grejer. Utan bara sådana här riktiga perus juttun. Så det är absolut, och den håller en i bra skick.
• Jannika: Jag skulle kanske också säga surprise, surprise att simningen är min favorit motionsform. Kanske i vardagligt bruk. Vattnet har nog alltid varit mitt element. Jag trivs jättebra i vatten, jag tycker om att simma och vara i vatten. Så det liksom gör motionerande roligt. Men kanske i en perfekt värld om jag ska få välja så skulle jag nog säkert bo i slalombacken, men det är absolut inte möjligt så därför kanske simningen är en bra tvåa. 

Lotta: Ni båda fungerar som tränare för personer med funktionsnedsättning eller sjukdom. Varför blev ni tränare för målgruppen? 

• Jannika: Man kan väl säga att det var lite av en slump. Jag blev frågad av en kollega på föreningen eftersom hon var på väg till andra utmaningar. Sen så pitchade hon det till mig att hon hade den här anpassade gruppen och skulle vilja ta över den. Sen tänkte jag att det låter kul. Sen lyckades jag i samma veva rekrytera en av mina bra kompisar som studerade då till fysioterapeut. Så tänkte jag att vi är en ganska bra kombo. Sen började vi tillsammans typ nio år sedan med den här gruppen. Det var nog av en slump. 
• Lotta: Har det hållit samma grupp eller har det kommit nya idrottare?
• Jannika: Jag och min kollega Jessica har varit med jättelänge. Men gruppens deltagare har ändrats längs med åren. Några finns kvar. Henkka som har varit med i er podcast tidigare. Henkka är en av våra OG-members och  är fortfarande med. 
• Lotta: Henkka alltså Henrik Krogius för alla andra också. Hur är det i er simgrupp? Är det så att alla har samma funktionsnedsättningar eller finns det en variation där? 
• Jannika: Det finns nog jättestor variation. Vi har två olika grupper. Den ena är en hobbysimgrupp med låg tröskel, målsättning att motionera och ha roligt. Den andra gruppen är en tävlingsparasimgrupp. Också där är variationen stor. Om man tänker på klassifiering inom parasimning så har vi av alla större klasser simmare. Vi har synskada och olika rörelseskador. Alla världens, spektrumet är jättebrett. Det är kanske det som gör det hela ganska roligt och intressant.
• Lotta: Säkert. Hur är det med Marina?
• Marina: Jag måste nästan ta i hand och säga att det var för mig precis samma sak. Det blev nog bara en slump. En bekant som kom på Crossfitboxen där jag tränade i tiderna. Då drog jag några timmar, både för barn och vuxna. En kille som jag någon gång har tränat i friidrott frågade mig om jag skulle vilja träna min pojke, och jag sade jo. Jaa, han sitter i rullstol. Då tänkte jag ups. Men jo, nog kan jag det nog. Jag tänkte först att vad lovar jag nu. Men varför inte? Det är alltid roligt att pröva på något nytt och intressant. Det blev så att jag började träna honom. Så kom hans några kompisar med där. Det är nog bland det bästa jag har gjort. Det ger otroligt mycket. 
• Lotta: Hur länge var det som du har varit där? 
• Marina: Det var 2018 om jag inte minns rätt. Så vi har hållit på ganska länge. Gruppen har ändrats något smått och folk har bytts ut. Men killen som jag började med är fortfarande med.
• Lotta: Det är ju fint.
• Marina: De flesta har nog varit med i många år. 
• Lotta: Och hur är det, Jannica berättade att det finns mycket mångfald i gruppen. Hur är det med er?
• Marina: Ja, nog finns det. Men inte lika brett som du har. Jag har två grupper, adapted seated och adapted standing. Jag har den ena gruppen där det är personer som sitter i rullstol av olika orsaker. Oftast är det de med ryggmärg och såhär och med speciella muskelsjukdomar. I gruppen har jag en kille som har varit delvis förlamad. Och en ung tjej med CP-skada. Och en skild grupp för Downsyndrom-ungdomar. Så nu är det en ganska stor skala. Och så har det nog varit in på, prövat på och gått en tid sådana som har haft andra också. Men inte lika stor variation som du har. 

Lotta: Hurdana tränare upplever ni att ni är? 

• Marina: Helt huippu.
• Jannika: Helt huippu, ja. Håller med.
• Jannika: En av mina grejer är nog att fast man tränar målmedvetna idrottare. Så kanske min mentalitet är att det ändå är viktigt att det är roligt att idrotta. Det blir en sån där livsstil. Det är nog en sån grej som driver mig. 
• Marina: Jag har inte samma målmedvetenhet. Som tränare är jag mer den som vill ge verktyg åt de här personerna. Jag vill veta så mycket som möjligt om den här personen. Det byggs upp runt den här. Vi har inga egentliga mål. Vi kör med vad var och en tycker om. Någon som är mer tävlingsinriktad har lite mer av det där, då går vi enligt det. Som tränare har jag nippra på att det ska kunna tekniken ordentligt. Det är jätteviktigt bland annat när man lyfter och sånt. Det ska vara roligt. Jag ser mer av människan när jag ser till exempel rollstolar. Det är inte bara en gång jag har hört dethär, jag har planerat en jättekul träning och tänkt att det här är helt super. Så får jag höra att “jag inte har fötter eller ben som funkar ännu heller”. Man blir lite ivrig. Jag försöker ge verktyg åt allihopa. Det är så jag tänker som tränare, det är ju inte jag som tränar utan det är andra som gör grovjobb och jag ger verktyg. Jag ger verktyg som de klarar av. 

Lotta: Här var vi lite in på det redan, men vad upplever ni är er viktigaste uppgift som tränare för era grupper? 

• Marina: Jag skulle säga att finnas, att lyssna. Jag funderar på det med att vara en tränare, du ska vara närvarande. Man ska faktiskt bry sig om sina adepter. Att vara närvarande och kunna lyssna och kanske läsa av. Det finns personer som inte alltid är öppna om det är något jobbigt. Du ska ändå hålla koll. Finnas som sagt där. Ta en dag i taget och en gång i taget. Jag tycker inte att det ska vara några superkrav. För det kväver en människa. Jag vill inte göra det här något mera.
• Jannika: Jag tycker att det där summerar att det är viktigt också att det är roligt och inte bara jobbigt och utmanande. Men det du sa att man kommer med verktyg, det är en ganska bra sammanfattning på ett sätt. En av våra viktigaste uppgifter är för att vi har en så stor mångfald, så vi måste planera och se till att träningen är möjlig att göra för alla. Det spelar en ganska stor roll att man är redo att anpassa åt olika håll. Både uppåt och neråt. Det är nog det som det kretsar kring väldigt mycket.
• Marina: Så är det just så att en person klarar av en grej på ett sätt, alltså det är ju ett pusslande. Att hitta av en viss rörelse så att den passar alla. Om det är tre personer så kan det vara att det görs på tre olika sätt. Men stimuli är i princip samma och slutresultatet. Det är det som är spännande och roligt att klura ut, att hej hur funkar det där? Hur ska vi göra det där? Så gör man det tillsammans. Då är det nog det viktigaste, det där samarbetet. 
• Jannika: Jo, det är kanske det som du förklarade så bra. Jag tänker ofta på att vårt jobb är lite problemlösning. Att vi provar oss fram. Kanske ibland blir det så att man har blivit lite för ivrig, men sen kommer man tillbaka ner ganska snabbt. Det bästa är att man kan ha en öppen kommunikation. Hej, funkar det här eller om funkar det inte, då provar vi på något annat. Att vara modig och testa sig framåt. Då brukar man komma till ganska bra lösningar. Marina: Jag har haft den här killen som jag startade med. Han har nog varit en riktigt provkanin. Jag brukar skratta åt det där, att jag brukar säga att han är min provkanin. För det är många som tänker att de som sitter i rullstolar, att de går sönder. Att man vågar inte göra någonting. Stig inte upp, rör inte på dig, du kan inte göra si och så. Men att tillsammans prova fram. För jag har lärt mig otroligt mycket av mina adaptive. Så jag skulle inte klara av det om jag inte fått hjälp av dem. 
• Lotta: Just den där öppna dialogen mellan idottare och motionären. 
• Marina: Jes, Absolut.
• Lotta: Ni båda tycker jag fint säger här att det handlar om den där anpassningen. Fast Jannica talar om para som term och man talar om paraidott. Så egentligen handlar båda grenarna om att anpassa motionen eller idotten.
• Marina: Absolut.

Lotta: Finns det någon skillnad, känner ni, i ert fält att vara en kvinnlig tränare? Hur känns det? 

• Jannika: Jag funderade på den här frågan ganska mycket på förhand och kom fram till att kanske det inom simning i Finland inte är en stor skillnad att vara kvinnlig tränare eller manlig tränare. Men jag kan tänka mig att sedan runt omkring i världen och världstoppnivå så finns det säkert skillnader. Men helt från den referensramen som jag kommer ifrån så tycker jag att det är inte något speciellt. 
• Lotta: Du känner dig lika bemött och så där?
• Jannika: Ja, just det att vi finns, och speciellt i Helsingforsregionen så ser man alla folk i simhallen. Sen också bland simträningar och bland tränararbete, tränare som yrke, så det finns nog variation där också. 
• Marina: Ja, samma sak. Jag kunde säga att jag känner mig inte på något vis udda eller något annorlunda. För inom CrossFit, om man tänker så är det överallt i världen så är det mycket kvinnliga coacher. Och även inom adaptive träning så är det inte någon skillnad där är det man eller kvinna. Det finns inga gränser. Det är helt normalt egentligen. Det är ingen som höjer på ögonbrynen. Det är kanske någon som inte känner till det. Åh, nu är du coach. Men inom själva branschen så är det inte alls något udda.
• Lotta: Men det är ju fint att höra. Att ni har det så pass bra.
• Jannika: Absolut.

Lotta: Ni har ju en så nischad kunskap. Hur är det att försöka få vikarier när ni till exempel kommer till en podcast eller något annat om det behövs?

• Marina: Lycka till.
• Jannika: Ja, det här är nog en hot topic.
• Marina: Ja, det är faktiskt. Och det är ju inte världens lättaste, nej. Jag skulle säga att det finns en viss rädsla. Vad som coacher inom CrossFit håller normalt är att alla klarar galant av det man ska göra. För de här adaptiva så vet ju själva vad de egentligen gör. Jag lägger ett program och skriver på tavlan så vet de vad de ska göra. Men då är det också, jag funderar faktiskt, när vi diskuterade det där, och då jag födde vid den här tanken, så jag tror kanske det är större steg. Jag har det bra med att jag har, alltså min yngre dotter. Hon har varit mycket med. Hon har tävlat i bikini fitness och hon har tränat mycket hela sitt liv. Och hon har varit mycket med och hjälpt till då i tiden. Och samma med min man, han är ju inte på det sättet tränare, men han är den här hjälparen. Och sen dottern min, hon brukar hoppa in för mig i mån om möjlighet. Men då tror jag också, bland annat när jag tänker på mina downs, så det är inte så lätt för de här adaptiva att få en helt främmande människa. För man bygger upp den där gemenskapen, och de vet vem jag är, de vet hur jag tänker, de vet vad jag gör. Så jag tror det också kan vara en tröskel, att man bara slänger in någon helt ny, som de inte känner. Det kan finnas rädsla från den sidan också.
• Jannika: Ja, du har helt rätt. Vi har också några personer med autism i den här, vår lågtröskel hobbygruppen. Så jag tror att för dem kanske speciellt gäller det där samma, just att det finns en viss trygghet i att ha någon där som du redan känner. Men jag tror att ganska mycket kretsar det just kring det som Marina sa. Jag själv upplever att det är en viss rädsla för målgruppen, och att många skulle nog klara av det. Men sen känner man sig lite osäker, att det känns osäkert. Nu hade vi till exempel, vi har länge varit tre stycken tränare, vi har ändå en hel del träningar, och alla vi gör det som sidojobb. Så där hade vi en tredje tränare som drog de här måndagskvällsträningarna, som hamnade sluta på grund av sina studier, och det var helt jättesvårt att hitta en ny måndagstränare som skulle kunna ställa upp varje måndag och ta den här gruppens träningar. Då är det alltså bara den där tävlings-simgruppen. Så efter den, att vi i flera månader letar efter någon. Så det var inte lätt. Det var jättesvårt. Men nu har vi hittat vår tränare Sakari, som också verkar ha trivats jättebra. Så det är kiva, och vi hoppas att han trivs och hålls kvar.
• Marina: Då har jag just de här seated som är i rullstol. På det viset har jag bra att en av boxens ägare, Maja, hon har gått en sån här utbildning där det ingick adaptivt. Så hon är en sådan som är beredd att ställa upp, men då har hon fullt upp med de andra grupperna och allt. Men om vi ska se någon helt utomstående så är det nog svårt att få med. 

Lotta: Tror ni, varför finns det en rädsla? Vad är de rädda för, de här tränarna, att hoppa in i de här anpassade grupperna?

• Marina: Därför att det är annorlunda. Det är ett okänt område, ska vi säga. För en vanlig coach, så vet man hur de här människorna rör sig. Okej, du ska göra en squat, du gör det, nu gör du det, nu gör du det. Det är någonting som man vet. Det är tryggt, man kan göra det själv, man vet hur det görs och allting. Om man tänker en sån sak, du möter på stan, en bekant som är ut med någon bekant som sitter i rullstol. Så står ni där och pratar, så kommer det någon där som känner den som sitter i rullstol. Men så pratar den med assistenten till exempel. Det finns den där rädslan, det brukar jag säga, som jag inte har förstått, aldrig har förstått och inte ännu heller, att många kopplar ihop med att när du sitter i rullstol så betyder det att du är dum i huvudet också. Att du fattar inte lika mycket. Det är ju inte alls det. Men jag tror att i allmänhet så är det den där rädslan för att det gör något fel eller att någon kanske stöter sig eller någonting där. Och så är det som att lära sig något nytt på något vis. Det är ett helt okänt område. Det är att gå utanför sin bekvämlighetszon.
• Jannika: Jag håller med, jag tror att det handlar ganska mycket just om det där okända på något vis. Jag vill i alla fall tro att det handlar om det och inte om något annat. Men vi har nu tänkt på att lite bolla idéer, när jag var på FSLs utbildarforum och vi fokuserade jättemycket på anpassad simning i år. Så då hade vi en bra diskussion där om att vad man skulle mer ha som en rotation i arbetet. Att vad man skulle bara bjuda med andra tränare att komma och kolla. Och lite bekanta sig att sen kanske den här tröskeln inte skulle vara så hög. Att vi är också en jättestor simförening. Så det skulle nog säkert vara möjligt. Men att kanske nästa års challenge sen. 

Lotta: Upplever ni att det finns en skillnad i att träna personer med sjukdom eller funktionsnedsättning?

• Jannika: Nu har det ju en skillnad på ett sätt. Den största skillnaden är ändå, om jag nu tänker från det här simningsperspektivet, om du går och drar en simträning så har du kanske dina långdistanssimmare och sprintrar. Så du måste anpassa två olika träningsprogram högst. Men sen om du kommer och drar våra simträningar så planerar du kanske ett program att det här ska vi göra idag. Men du måste vara beredd att anpassa det åt flera olika håll. Det gäller allt. Att alla kanske inte klarar av samma distans, simmar inte lika snabbt. Allting som man vill göra på tid, så du måste anpassa tiden, du måste tänka ut vad det är för starttider, hurdana hjälpmedel kanske behövs, att alla inte klarar av samma saker, att du kan anpassa någon övning. Att det är jättemycket mer anpassning. Så det är säkert det som är den stora skillnaden egentligen.
• Marina: Jag tycker ganska samma sak. Om jag tänker mig de här vuxna och de som jag drar, de här mastersgrupperna, och sen den här anpassade. För den här anpassade är ju ändå, man gör i princip som jag sa tidigare samma övningar på ett annat sätt. Men det krävs ändå mer planering, det krävs mer utrymme. Och då tror jag det största biten där är nog för de här adaptiva, att vara i en grupp, där alla gör, sådana som inte har någon handikapp eller någon funktionsnedsättning, att de skulle lätt tro och känna sig och lämna åt sidan. Känna sig kanske otillräckliga. För då man har den här gruppen nu, den här adaptiva gruppen, de är allihopa på samma startsträck ska vi säga. Att ingen är udda, ingen är liksom, att man behöver sträva efter att vara som de “normala”. Utan att mena illa sagt. Men alltså om ni förstår det där. 
• Lotta: Normen.
• Marina: Ja den där normen, att nu skulle jag måsta uppnå det. Det kan bli en annan prestationsångest. Så för mig som coach, det skulle vara ganska svårt att ha bland en grupp. Det är ett annat tempo, när man tränar helt friska personer än när man tränar adaptiva. Så det är enklast att ha dem separerade för de har bättre själva ska vi säga. Att de känner sig mer hemma i träningen.

Lotta: Vad finns det för fördelar i att ha en paragrupp istället för en öppen grupp, där alla är blandade oberoende funktionsförmåga. Att vem som helst skulle få delta. Marina, du var lite in på det här, att du är mer för att det ska vara enskilda grupper, att du tycker mer om det att det är personer med funktionsnedsättning, men hur är det sen om, vad finns det för positiva sidor, kanske vi ställer den så. Vad finns det för positiva sidor i att det ska vara en blandad grupp? Där det finns personer som har funktionsnedsättningar och sådana som inte har. Har ni tankar om det här.

• Marina: Säkert finns det. Det är ingenting som jag säger, det finns garanterat positiva, om man ser på psykiska sidan också. De som är friska och tränar så får också se och lära sig att alla klarar av att göra. Det betyder inte att för att du har funktionsnedsättning att du inte skulle klara av att göra det. Och jag tror gränsen sjunker till att förstå vad ett handikapp är om man skulle träna tillsammans. Det skulle bli en annan gemenskap. Så på det viset så skulle det vara det positiva, men med tanke på att de med funktionsnedsättning har den där egna gruppen. Så av erfarenhet så vet jag att de känner sig mer hemma. De känner sig mer trygga. Att hej, att här är vi allihopa som har den här funktionsnedsättningen. De behöver inte sträva efter att vara det där bättre. Visst skulle det vara helt okej, de skulle kanske kunna hjälpa varandra. Men då skulle det inte bli samma effektiva träning. Det skulle vara en sån där lite mixträning. 
• Lotta: Och kanske om man har möjlighet i en förening, att man har båda möjligheterna. 
• Marina: Absolut. 
• Lotta: Och sen en sån här closed, para- eller anpassad grupp. Vad tänker Jannika? 
• Jannika: Det sker ju ganska mycket inom simning. Jag tror att vi är två föreningar i Finland, som har en egen parasimgrupp. Sen finns det nog parasimmare som är integrerade i grupper. Jag tänker att från simmarnas perspektiv, så har det säkert jättestor individuell skillnad, vad simmarna själva anser. Men jag vet att vissa simmare nog tänker att det skulle vara också helt bra att simma integrerat i gruppen. Och på något vis kanske där, den aspekten att de känner sig lika mycket respekterade, som vilken som helst idrottare. Och jag kan helt jättebra förstå den här poängen där. Men samtidigt så tänker jag att det finns den där risken, som Marina sa, att den där träningen kanske inte blir lika effektiv. Att det sen inte är lika mycket tid och möjligheter att anpassa och ta i beaktan sådana individuella skillnader. Som ändå är jätteviktigt när vi tänker på träningen. Och sen en annan positiv grej som jag själv funderar på. På ett sätt så är det också jättehälsosamt att alla andra simmare i föreningen också får ta del av och vara med i gemenskapen på något vis. Och kanske det här igen, om man är lite rädd för målgruppen så det skulle i alla fall minska det. Att man är i kontakt med personer med funktionsnedsättning. Att vi är alla olika och det är helt jättefine. Det skulle nog minska på det. Det är också en positiv grej där, tycker jag. Men jag tycker det finns absolut utrymme för både och. 
• Lotta: Kanske när jag lyssnar på båda så låter det som att det finns positiva sidor. Men att man kan fundera i en förening att ibland ha gemensamma träningar. Med sådana som har funktionsnedsättning och sådana som inte har. Att man får uppleva, så att det kommer den här kunskapen och förståelsen åt båda hållen. 
• Marina: Absolut. I mån om möjlighet.
• Lotta: Också för idrottarna, motionärerna men också för tränarna. Att det skulle sänka tröskeln. 
• Jannika: Och i viss mån har vi nog haft möjlighet att göra det här. Men det kräver nog också, tänker jag, jättemycket av den där simmaren. Att de också mentalt klarar av att gå med i en integrerad träning. Men vi har nog också helt lyckade försök med det här. För att skapa mer träningsvolym är enda möjligheten i princip är att gå med i en integrerad grupp. För att vi har de träningarna som vi har och vi får inte mer bassängtid så där plötsligt bara. Så på det viset kan man öka nog träningsvolymen. Och sen kan det vara lite sådär ett experiment, att passar det just för den här simmaren. Är det en kiva grej eller är det en dålig grej, så det får man ju reda på bara med att prova. Men vi har helt lyckade också försök med det här. 

Lotta: Hur är det, tränar ni personer som siktar mot stora tävlingar? 

• Jannika: Ja, vi har ju nog, jag skulle kanske säga att Ronja Hampf och Henrik Krogius är våra de här stora tävlarna på det viset. Att de båda har stora målsättningar. Jag ska inte nu mana någonting eller jinxa något. Men de siktar högt. Vilket jag tycker är jättebra. Och det ger ju en extra kick också som tränare. Att få vara med om den processen. Men jag tänker att det är viktigt där just att om man siktar högt, att samtidigt också på något vis den där mentala biten, att det är också trevligt att komma till träningarna, det är roligt att träna. Det gör det på något vis ännu viktigare. Att det inte blir pakkopullaa. Nog måste man ju träna, träna, träna för att uppnå sina mål. Men att det också finns det där positiva där med. Det är jätteviktigt. 
• Marina: Jag har egentligen inte. Jag har Julia min har det här Open. Alltså det finns inom CrossFit. Sen om man klarar sig jätte, jättebra där så kommer man till uttag med ändå till Gamesen som är i USA. Som är jätte, bautastort. Men vi strävar inte efter eller har en massa mål, utan vi har på det viset att vi strävar efter att kom till träningarna, gör en bra träning, må bra och känna sig att man har lyckats med någonting. Ingen press och ingen stress, utan kommer det några rekord så är det alltid yes.

Iida: Hur mycket tränar och stöder ni idrottarens psykiska välmående och har det skett någon framgång i den psykiska utvecklingen tack vare era träningar?

• Jannika: Det här var en jätte utmanande fråga på något sätt, väldigt heltäckande. Jag vill ju förstås tänka att det har skett någon utveckling tack vare våra träningar, det hoppas jag verkligen. Men jag tänker att kanske just på para sidan så med tävlingsidrotten, där är nog mentala biten jätte, jätteviktig. Delvis, kanske därför att man måste tävla en hel del, eller det finns ju inte alltid bara para tävlingar, utan man måste gå på tävlingar och simma en start tillsammans med någon som inte har en funktionsnedsättning. Vilket kan vara, den där känslan av att du kommer att vara långsammare, är helt jättesvår, speciellt i början. Och på något vis att komma över det och att “jag simmar mitt eget race”, det är jättestora mentala utmaningar nog där. Och sen kanske också det, att klassificeringssystemet är ganska invecklat och i simning finns jättemycket klasser, och sen kanske hur man upplever klassificeringen. Det kan ibland kännas jätteorättvist, och sen känner man att man är lite låst i sin klass, att kan man ens uppnå det man vill uppnå och sådana känslor, så det är kanske para specifika mentala utmaningar tänker jag, som jag kommer nu och tänka på och har stött på. Det är nog säkert självkänslan och att bygga upp självkänslan, så det är en viktig roll som vi har och vi försöker absolut jättemycket stöda i det och att vara där på tävlingar, tävlingar är säkert en av de svåraste situationerna, att på något vis kunna hantera delvis tävlingsstressen men samtidigt alla de svåra känslorna som kommer upp.

Iida: Var kan ni utbilda er mer inom paraidrott? Erbjuder grenförbunden, som till exempel Uimaliitto, någon fortsatt utbildning eller var hittar ni dehär? 

• Jannika: Uimaliitto har tränarutbildningar, på olika nivå, som går kanske mera enligt åldersklasserna. Men Uimaliitto strävar till att integrera para perspektivet i dessa utbildningar. Så jag har själv gått level 1, och där var en del para men en ganska knapp del, att det är någonting som man kan utveckla absolut. Sen har jag själv gått, jag jobbar som utbildare på FSL för simlärare, så FSL har en anpassad simlärar utbildning, vilken nog kanske mera är simskole orienterad men jag tänker att det var då när jag började, så kändes det som en ganska bra plats att utbilda sig, att det var jättebra skolning att få lite grunderna på något vis. Och nu snacka vi faktiskt med Lotta förrän jag kom in här att det kommer nu för första gången en para coach utbildning som är i Pajulahti om ungefär en månad. Så den har jag anmält mig till och är väldigt ivrig, väntar att vad skall jag lära mig där, hoppas mycket. 
• Lotta: Och där, för att tillägga, så är det Finlands Paralympiska kommitté som ordnar utbildningen.
• Jannika: Absolut, jo. Så det gör också att förväntningarna är höga. 
• Marina: Inom CrossFit, så dethär adaptive är i Finland relativt nytt. Det tog egentligen, utbildningen kom till Europa 2020. Tidigare var det i USA, om man ville gå den fick man åka till USA. Och det finns ganska mycket adaptive i USA och Brasilien, där har det blivit mera utvecklat. Om man vill gå dethär, så finns det ATA, alltså Adaptive Training Academy, som jag själv har gått, Adaptive and inclusive trainer. Så den kan man gå, det är en bra grund. Visst är den bra att gå, men som jag sade, är den relativt ny, den håller på att växa sakta och det är ju viktigt att det kommer fram att även om du sitter i rullstol så det betyder inte att du bara går till fyssaren och så har du vattenjumppa och that’s it. Man kan göra så mycket annat som parasimma, man kan träna CrossFit. Så det finns möjligheter. Som coach, visst har man hållit länge på med CrossFit, det är bara helt vanlig CrossFit men man bara egentligen anpassar den. Egentliga utbildningar här i Finland finns desto mera inte, men i USA då, och där i CrossFit finns olika kurser som man kan gå. 

Iida: Vet ni om er förening får någon extra finansiering för att kunna ha era anpassade grupper?

• Jannika: Jo, vi har som tur, aktiva föräldrar med i vår grupp, som har tagit på sig tuffa jobbet om att söka finansiering. Och vi har fått finansiering av Elfvings, och med hjälp av det har vi fått extra träningar på sommaren förrän FM vilket är helt jätteviktigt. Och sen har vi också extra morgonträningar varje vecka i Backasbrinken tack vare den finansieringen, så det är helt super. Och så vet jag att de håller nu på och ansöker igen till nästa år och drömmen är att vi med hjälp av finansieringen ska kunna hålla ett läger kommande år, för det kanske är en av våra utmaningar sådär rent ekonomiskt att paragrupper är ganska mycket mindre, deltagar mängden är betydligt mindre, så om man tänker på lägerverksamhet om man går till exempel till Pajulahti så fakturerar de enligt deltagarmängden och det börjar från sådär 10 simmare så där är vi att noja det blir ganska dyrt när man är sex stycken simmare. Så det är en utmaning, just för att vi har relativt mindre deltagare.
• Marina: Och vi igen i CrossFit, eftersom CrossFit inte är en förening, utan det är ett märke, det betalas åt en brand, och där får man då till exempel skolningar kan man gå och allt möjligt sådant. Så vi har ingen som stöder, men det som har hänt är att det är någon som har kunnat stöda verksamheten för barn eller adaptive, att det är någon som kommer och köper gåvokort och ger åt någon som kanske behöver dethär. På det viset kan man stöda.

Iida: Har ni att dela med er två lätta tips till föreningar hur de kan starta en para- eller anpassad grupp?

• Marina: Två lätta tips, för CrossFitens del kan jag säga att träna själv CrossFit, vara med, hoppa med och lära sig. Om det finns, som vi har, det börjar vara fullt, väggarna håller på att sprängas, för det finns bara de där vissa timmarna på kvällen. Jo, varför inte, man kan starta en sån och CrossFit är ju ett registrerat och skyddat namn, men om det är någon som helt i eget regi via någon annan förening eller varför inte till exempel redskapsgymnastik, precis som CrossFit kan anpassas. 
• Jannika: Jag kanske skulle säga om jag ska tänka två tips, dethär var svårt, men kanske mitt ena tips här är att man måste ha ganska mycket tålamod. Även om det finns ganska mycket efterfrågan så det sker inte över en natt att alla anmäler sig till din grupp tillexempel. Utan man måste nog marknadsföra på flera olika sätt och mångsidiga kanaler, och kanske samla deltagarna först och sen sätta igång med sin verksamhet, tänker jag att skulle vara det smartaste vägen för att få det att fungera. Och sen, vi har nog utnyttjat, eller vi har haft det stora nöjet att, också med en del Valtti- idrottare, som har kommit via Valtti -programmet, så har de varit och prova på hos oss och så har de tyckt att det var jätteroligt och så har de fortsatt, som är den verksamhetens hela poäng, att försöka hitta en hobby åt något barn med funktionsnedsättning. Så det är helt jättefint program. Det tar lite tid och lite tålamod, men att på det viset tycker jag att man ska absolut göra det och det finns absolut utrymme för mera paraverksamhet också bland simning. På huvudstadsregionen så skulle det finnas det. Men helt bland alla grenar och sporter så tycker jag att det är en bra ide. 
• Lotta: Här kom lite fram det här med marknadsföring, var kan man hitta er på kanalerna? Om någon blir intresserad som coach eller som nån som vill komma och träna så hur hittas ni?
• Marina: Oss hittar man på CrossFit Vasa Box, så jag är från Vasa. Oss hittar man på Instagram, man hittar oss på Facebook och så har vi hemsida och där finns kontaktuppgifter.
• Jannika: Vi har också en splitterny Instagram konto som heter paraswimbyskills, som alltså namnet på vår grupp heter Skills. Tanken bakom denhär Instagram gruppen var att lite inspirera, motivera till att vi hoppas ju att vi skulle få mera simmare med i paratvälingar, bara helt enkelt mer deltagare, mera människor som håller på med simning, så det är kanske vårt mål med vår Instagram, att komma med tips och inspiration till andra som är intresserade av sådan verksamhet, för vi kan aboslut inte ta emot alla, gärna får man ställa upp och vi ger gärna tips och man får kontakta oss där också och om vi kan så hjälper vi gärna till.

Iida: Vad har ni för målsättningar för ert tränarskap?

• Jannika: Ja hör du, jag tänker att det går lite i vågor, nu när vi har gjort vår some marknadsföring så nu har jag tänkt att med mitt tränarskap så skulle det vara kiva att påverka och inspirera andra. Men sen ibland ändrar målsättningarna, att det går nog väldigt mycket i vågor och man har sådana som man blir jätteinspirerad av. Och sen beror det också jättemycket på simmarna tycker jag. Att dom som man jobbar med, att det också utgår från deras målsättningar delvis.
• Marina: Jag har målsättningen är att alla som jag tränar ska må bra, att de ska gå framåt och det även ska lätta det vardagliga livet för dem. För det är flera av dem som har sagt att de känner sig mera godkända bland annat i skolan, först kanske de är utanför men sen berättar de att de tränar CrossFit så ett tu tre är de intressanta. Min målsättning är att få ut mera om att det finns sånhän träning, få mera deltagare, få öppnat ögonen på folk, bara för att du sitter i rullstol eller har funktionsnedsättning eller sånt, det betyder inte att du måste lämna hemma och sitta. Som jag sade tidigare så finns det andra möjligheter än vattenjumpa och fyssare, våga pröva på. Och få ut dethär att det finns olika, som du säger här även simning, alltså det är, och jag önskar att andra grenar också skulle ta sig an dethär. Det verkar finnas någon sorts stigma kring dethär att du klara inte av, och jag vet ju att flera som jag tränar har fått höra hela livet att inte klara du det, du kan ju inte göra det, men detdär fungerar ju inte, att ända från småa bli inmatade att man inte klarar av någonting. Så min målsättning är nog att få ut dethär och få mer förståelse för de här möjligheterna. 
• Lotta: Så för att sammanfatta lite, så tack till er för att ni ordnar möjligheter till målgruppen.

Lotta: Stort tack Jannika och Marina, och till er alla andra som hängt med på linjen, ha en fin fortsättning på dagen!

Alla: Tack.