Avsnitt 13: Tränar för hjärnan – inte bicepsen

Lotta: Tjohej och välkommen med att delta i Vi också, en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäster idag har vi Julia Back och Henrietta Nieminen. Välkommen med. 

• Henrietta: Tackar. 
• Julia: Tack så mycket.

Iida: Vi börjar med en sån fråga, vad är ert första minne i att röra på er eller inom idrotten? Henrietta får börja. 

• Henrietta: Ja, det här är en jättespännande fråga. Jag försöker tänka efter något, vad mitt första minne faktiskt skulle kunna vara. Det blir nog till då man var liten och har lekt. Jag kopplar nog mitt första minne till rörelse med massa lek, allt från hippa till kodda och alla sådana här utelekar man håller på med. Men jag har också ett starkt minne av, som före detta tävlingssimmare jag är, så kanske jag också förknippar det lättast till ett simningsminne. Då vi har varit på sommarstugan och plaskat iväg som väldigt liten har jag nog varit. Och plaskat iväg och tävlat mot min stora syster redan, då jag var några år gammal bara. Så det är nog kanske ett sånt minne som kom fram för mig i alla fall.
• Iida: Hur är det med Julia?
• Julia: Jag skulle kanske säga att det är från fysioterapi. Eftersom jag har en fysisk funktionsnedsättning så har jag gått på fysioterapi sedan jag var barn. Och det är nog kanske mitt första minne jag har av att röra på mig.
• Lotta: Var det också i lekform eller är det mer så här habiliterings?
• Julia: Som barn så var det nog mer så där i lekform. Vi spelade bredspel och kastade bollar och så där. Och sen nu på senare tid så har det nog varit mer så här rehabiliterande, stretching och så där.

Lotta: Nu skulle vi gärna vilja höra, vem är ni och vad ni håller på med? 

• Henrietta: Ja, som sagt heter jag Henrietta Nieminen. Jag jobbar nu som vikarierande projektledare också här på Finlands Svenska Idrott inom projektet Psykisk hälsa inom idrott. Annars jobbar jag också inom positiv pedagogik och psykologi. Vad annat ska man säga om mig? Idrottsentusiasten ända ut i fingerspetsarna. Kommer från Vasa, bosatt här i Helsingfors och trivs att vara i naturen och älskar hundar. Det kanske får jag väl berätta om mig själv.
• Julia: Jag heter Julia, jag är 26 år gammal och är hemma från Vasa. Jag har en fysisk funktionsnedsättning och jag använder därför rullstol en hel del i min vardag. Just nu håller jag på att slutföra mina studier i utvecklingspsykologi vid Åbo Akademi i Vasa. På fritiden tränar jag adaptive crossfit. 
• Lotta: Okej. Ni är intresserade av psykisk hälsa, båda två. Varför?
• Julia: Jag har egna erfarenheter av psykisk ohälsa och har kämpat väldigt mycket med min psykiska hälsa genom åren. Som tonåring insjuknade jag i en ätstörning. Det berodde mycket på att jag kämpade så mycket med min handikappidentitet. Jag tror att psykiskt välmående har blivit en så viktig grej för mig för det är något som jag upplever att jag faktiskt kan stärka och främja på egen hand. Eftersom jag lever med ett fysiskt handikapp så känner jag ofta att min fysiska hälsa och min fysiska kropp är långt utanför min kontroll. Men min psykiska hälsa har jag helt andra förutsättningar att själv främja och stärka. Min kropp begränsar mig på flera sätt så att jag känner att psyken behöver vara ännu starkare.
• Lotta: Jag märkte här att du använder ordet handikapp. Varför ordet handikapp?
• Julia: Jag använder numera själv alltid ordet handikapp. Som yngre talar jag starkt för termen funktionsnedsättning och det var då väldigt viktigt för mig att man skulle beskriva mig som en person som har en funktionsnedsättning. Men idag brukar jag säga att jag har ett handikapp eller till och med att jag är handikappad. Jag föredrar den termen för att jag vill att det ska ses som något neutralt och jag vill ha bort den här stämpeln. För att det att jag har ett handikapp så gör inte att jag är mindre värd och ska inte behöva ses som något negativt utan det bara är. Att inte kalla det för vad det är så tycker jag känns mer nedvärderande för mig personligen för då känns det som att man försöker försköna en del av mig som inte ska behöva förskönas eller bortses från.
• Lotta: Så du känner att det är en mer rå version av dig när du säger ordet handikapp? 
• Julia: Ja. 
• Lotta: Så mer om någon säger person med funktionsnedsättning så då heldre inte det utan det som du föredrar? 
• Julia: Jag är nog helt okej med att andra också använder funktionsnedsättning men att jag själv tycker att det känns jätteviktigt att på något sätt försöka neutralisera termen handikapp och därför har jag tagit det i bruk. Och jag märker att det smittar av sig också på folk i min omgivning när de pratar med mig och om mitt handikapp kommer upp så vågar de också använda det ordet. Och det tycker jag värmer jättemycket. 
• Lotta: Säkert och sanningen är ju den att det är just du som ska få bestämma vilken term som du vill att det ska användas.
• Julia: Så är det. 

Lotta: Hur är det Henrietta med dig? Varför är du intresserad av psykisk hälsa? 

• Henrietta: Jag har varit tävlingsidrottare själv som ungdom och jag vet ju själv av egna erfarenheter vad det innebär att vara tävlingsidrottare också utöver det här tuffa fysiska av att träna mycket och hårt och vilja bli bra till vad det sen faktiskt gör för ens psyke och vilka utmaningar man ställs inför. Så där av intresse också för att man har varit med om det själv. Man har själv haft sina utmaningar och kanske redan den tiden märkt att vad skulle jag vilja ha hjälp med och hur skulle man kunna göra det här bättre? Själv också som ung idrottare så hade jag också utmaningar och var med om att insjukna i ätstörningar och den vägen har jag nog också valt vägen att fara och studera inom idrotten både fysiologi och idrottspsykologi. Tagit mig vidare därifrån för att jag älskar att hjälpa andra på bästa sätt jag kan. Jag tycker det är härligt att få jobba med psykologin för det är en så jättestor del av vårt välmående och det skulle nog kanske summera varför jag har valt det här. Så det är nog både intresse, egna erfarenheter och fältet jag har kommit in på via studierna.
• Lotta: Du nämnde att du själv har varit en idrottare. Jag tror inte att vi sa det i början men vad var din idrottsgren? 
• Henrietta: Precis, jag har tävlingssimma.
• Lotta: Okej, på vilken nivå om det är någon som är intresserad där på linjen?
• Henrietta: Nog på FM-nivå, att jag kanske simmade toppresultat på juniornivå och några bra tävlingar på seniornivå. Sen la jag av nog redan när jag var 18 år.
• Lotta: Är den här psykiska hälsan en orsak till att du la av med tävlingsidrotten?
• Henrietta: Det är det nog, absolut. Till psykisk hälsa kopplar man så mycket. Det är så jättemånga olika delar som utgör psykisk hälsa. För mig var det nog kanske, nå såklart en motivationsbrist som det vanligen är när man kommer upp i högre tonåren. Man kanske också märker att det finns annat som jag kan vara intresserad av i livet förutom den här idrotten. Nog var det också problem med ätstörning som påverkade. Det skulle jag kanske säga att var de största orsakerna till det. Då kanske jag bara tappar lite glädjen i det hela. 

Lotta: Ni båda nämnde att det här med ätstörning och att det har spelat roll. Hur har idrott och motion påverkat er ätstörning och kanske hjälpt er vidare att bli tillfriskna eller må bättre? 

• Henrietta: För mig har det faktiskt hjälpt att studera inom ämnet. Jag har lärt mig mer och redan som ganska ung har jag lärt mig vad kosten har för skillnad. För orket, för prestationen. Bara att lära mig hur kroppen fungerar och vad den behöver för kost för att fungera. Lära mig vad riskerna var med att fortsätta äta på det viset som jag gjorde. För att jag alltid älskat att röra på mig så förstod jag att jag måste äta på ett visst sätt för att orka. Att lära mig hur allt går ihop, med den kunskapen har hjälpt mig jättemycket. Och också att hitta träningsformer och träningskompisar som stödjer ett hälsosamt och sunt förhållningssätt till idrotten. Det måste jag säga hade jag också under studierna. Alla mina studiekompisar älskar att träna och ville träna hårt. Vi åt mycket och vi åt hälsosamt så det hjälpte mig absolut att få ett mer sunt förhållande till kosten.
• Lotta: Okej, hur är det med Julia?
• Julia: För mig har Adaptive Crossfit varit räddningen faktiskt. För att på något sätt så lektes min relation till mat ganska automatiskt genom träningen. För att jag märkte att för att orka träna så behöver jag ju äta. Det kom automatiskt att jag började fundera mindre på maten utan det kom mer automatiskt att jag behöver äta. Och då jag märkte att jag blev starkare så tänkte jag att jag gör ju någonting rätt. Och varför skulle jag inte vilja fortsätta med det? 
• Lotta: Och här tidigare sa du om att du kämpar med identitet och handikapsidentitet. Händer det ihop med det här Adaptive Crossfit som du talar om och kan du kanske berätta om vad Adaptive Crossfit är? 
• Julia: Det är Crossfit för människor med olika handikapp. Jag går själv i en seated adaptive grupp där alla sitter i rullstol. Men sen finns det också en massa andra olika klasser för olika handikapp. 
• Lotta: Var någonstans är det som du håller på med det här?
• Julia: I Vasa.
• Lotta: Okej. 

Lotta: Julia, hur känns det att avvika från normen? Till exempel att röra på sig på ett annorlunda sätt?

• Julia: Jag kan inte påstå att det inte känns jobbigt att avvika från normen för det gör det på många sätt. Men handikapp har också blivit en väldigt viktig del av min identitet. Och jag skulle inte vara den jag är idag utan mitt handikapp. Och det har format mig. Och jag skulle inte heller träna Adaptive Crossfit om jag inte skulle ha mitt handikapp. Och det skulle jag inte vilja vara utan. Och jag är nog stolt över vem och var jag är idag. Och över hur bra jag klarar mig i livet trots mina utmaningar. Och det kanske låter egocentriskt men på många sätt så är jag min egen inspiration. För jag har också stomi sedan tre år tillbaka. Och det har varit en väldigt tung resa med totalt fyra operationer att komma hit. Men att till exempel inse hur mycket jag har kunnat utvecklas inom Crossfit med stomi. Och efter alla de här operationerna så har det varit en jättehäftig känsla. Men med det sagt så känns det jobbigt att avvika från normen för att det finns så mycket fördomar. Och för att jag ses som annorlunda i så många avseenden. Jag använder ofta rullstol. Jag har stomi. Min gångstil är annorlunda för att nämna några saker. Och allt det här är en del av det första intrycket man får av mig på gott och ont. Men jag har också många erfarenheter av väldigt fina bemötanden och av dem så får jag styrka. För det har hjälpt mig på vägen mot att acceptera mig själv och mitt handikapp. Och lärt mig att jag har mycket att ge trots eller kanske tack vare mitt handikapp. Så det här identitetsarbete har varit en lång resa. Och jag antar att den resan fortsätter så länge jag lever. Jag hade väldigt länge svårt att acceptera mitt handikapp och rullstolen. Men jag måste säga att Adaptive CrossFit har hjälpt mig otroligt mycket. Och också det här att få stomi. Jag känner äntligen att jag och min kropp samarbetar. Tidigare hade jag alltid en känsla av att det var antingen jag mot kroppen eller kroppen mot mig. Och nu är vi äntligen på samma sida. Och det har jag nog CrossFit och stomin att tacka för.
• Lotta: Det måste vara en härlig känsla att komma till en sån punkt efter så mycket motgångar.
• Julia: Ja, jag brukar nog säga att stomin och CrossFit har varit nycklarna. 
• Lotta: Tänk, inte alla som skulle säga så. Vad är stomi? Vad gör det för dig? Kan du på ett lätt sätt förklara det? 
• Julia: Det är en påse man har på magen som man har istället för att gå på wc den vanliga vägen.
• Lotta: Så det är något som är lätt att gömma just under kläderna? 
• Julia: Jo.
• Lotta: Känner du att något behöver anpassas i träningen när du har stomi? Jag använder brockbälte när jag styrketränar. För att man har större brockrisk. Så det är något som tränaren kanske måste vara medveten om. Att jag behöver använda ett sånt för annars får jag inte lyfta tungt. Men annars inte. Och förstås att det behöver finnas en wc nära till hands ifall man behöver gå och stömma på sig. Men annars inte.
• Lotta: Så egentligen en ganska lätt anpassning som kanske inte alla tror sig när man tänker att man hör att någon har stomi. Det är inte en stor grej och det hänger på dig att säga att jag behöver det här brockbälten. 
• Julia: Jo.
• Henrietta: Jag tänker också att det har mycket att göra med din inställning. För många skulle det vara ett stort problem. Men vad jag hör från dig så tycker jag att du har en jätteinspirerande inställning till det också. 
• Julia: Tack.
• Henrietta: Ja, det ska jag säga. 

Lotta: Julia, har du alltid rört dig med rullstol?

• Julia: Jag lärde mig att gå som barn och har egentligen hela livet rört på mig både med hjälp av rullstol och genom att gå. Och jag brukar säga att jag är rullstolsburen på deltid. Och nu för tiden så använder jag nog rullstolen mer än när jag var yngre. Och jag tror att det till stor del är en följd av att jag idag har accepterat mitt handikapp av rullstolen. Och därför också kunna börja se det positiva i att använda den. Genom att använda den så undviker jag att få ont i höfterna och benen och jag rör mig smidigare och snabbare. Och jag känner mig faktiskt mer bekväm med att använda rullstolen än att gå eftersom min gångstil är ganska annorlunda. Och jag har med åren börjat känna mig mer som mig själv då jag använder rullstolen. Men både och. Jag både går och rullar. 
• Lotta: Så att rullstolen har blivit en del av ditt sätt att röra på sig. Och inte där som i barndomen som du sa att det var mer att gå ändå. Men nu har det blivit en del av dig.

Iida: Henrietta, du arbetar här på Finland Svenska Idrott med projektet Psykisk hälsa inom idrotten. Kan du berätta om projektet och hur du samarbetar med idrottsföreningar?

• Henrietta: Ja, absolut. Vi har ju för det första jobbat med ett annat projekt som också var förebyggande inom ätstörningsproblematiken här innan. Från år 2021 till just innan det här startade i juni om jag minns rätt. Och där märkte man ju också att det här behöver breddas. Vi vet ju att det är ett stort problem inom idrotten. Att många mår psykiskt dåligt. Och därav nu det här projektet också var vi får jobba mer förebyggande mot psykisk ohälsa inom idrotten. Och vi försöker nå ut till många unga idrottare. Men också till tränare och föräldrar. Och genom föreläsningar, vi har också samtalsgrupper och workshops. Bidra med kunskap och verktyg för att som sagt kunna främja psykisk hälsa. Så det är många olika saker vi har på gång och olika samarbeten också med andra organisationer. Vi kan samla ihop mycket bra material som redan finns och försöka nå ut med det till olika verksamheter och idrottsutövare. 
• Iida: Jag har en tilläggsfråga, är det många som jobbar med det här i Finland? Och är det många som jobbar på svenska med det här? 
• Henrietta: Det är en jättebra fråga. Specifikt för idrott så vet jag att Mieli har ett stort arbete som heter Välbefinnande inom idrotten. Förkortat till Vibu. Så det har ju faktiskt jättebra material som jag också redan kan lyfta fram. Att alla kan gå och kika in på. Och det finns på svenska. På finska jobbar man nog en del. Att det finns många organisationer. Och man ser i dagens läge också att det här är faktiskt ett viktigt ämne att ta upp. Jag skulle säga att ett bra startskott har gått. Att verkligen att vi har vaknat upp. Eller att man har konstaterat att många mår dåligt. Såväl utanför och inom idrotten. Men nu känns det som att bollen har börjat rulla. Om man kan säga så. Att vi börjar faktiskt jobba för det här. Och speciellt just att motverka eller att främja psykisk hälsa. Vilket är jättekul. Och jag hoppas att det här är bara början. Att det kommer finnas fler och större projekt på också nationell nivå. Och jag hoppas också att vi tar steg för det här. Och nu pratar jag jättelångt. Men jag tänkte säga att det är jättekul också nu har jag föreläst inom ämnet. Så är det också många som tar kontakt med mig. Vi har ju såklart tagit kontakt med olika föreningar och verksamheter. För att få komma och föreläsa. Men utöver det är det jättemånga som hör av sig till mig. Och det tycker jag redan säger ganska mycket över. Det här behovet vi har här.Och nu pratar jag bara inom svenskfinland.
• Lotta: Fint att du jobbar med det du jobbar med. För det behövs nog. Som vi hör redan här i det här bordet.

Iida: Vad ger idrotten till er? Hur stödjer det er psykiska hälsa? Julia kan börja. 

• Julia: För mig har det varit så fint och så viktigt att äntligen känna att jag får och vågar testa mina egna gränser. För när man har ett handikapp så tenderar andra att se på en som mer sårbar och mer utsatt. Och rent krasst, mindre kapabel att prova på olika saker. Och man kanske inte heller själv vågar testa gränser och gå utanför sin bekvämlighetszon. För att fokus har ofta läget på ens begränsningar. Men det har CrossFit gett mig. För träningen har hjälpt mig att identifiera mina egna styrkor och möjligheter. Och att utmana mina begränsningar. Och det tycker jag är något av det finaste man kan uppleva. Och jag har kämpat med att acceptera min handikappade kropp hela mitt liv. Både på grund av hur den ser ut, hur jag rör mig och alla de begränsningar som jag lever med. Och jag har trott att sport och träning inte är för mig. Men jag har nog verkligen blivit motbevisad. Och CrossFit har gjort mig stark, främst psykiskt. Mitt motto som jag försöker träna enligt är att jag bygger mental hälsa i första hand. Och muskler och fysisk styrka är sen bonus. Och det eftersom min relation till mat och träning länge var väldigt komplicerad. Och träning kändes alltid mer som en press än något annat. Och nu i Adaptive CrossFit har jag för första gången hittat en träningsform som känns bara rolig och kravlös.
• Henrietta: Får jag fråga här emellan? När har du börjat med Adaptive CrossFit? Jag tycker det är jättehäftigt också. Eller om jag förstår dig rätt så har du börjat med det senare i livet. Och som du sa att idrott kanske inte har varit något för dig. Men det ser man ju också att många som rör på sig att idrotta mycket i ung ålder fortsätter med det. Men om man inte har idrottat så är det ganska sällan man sen hoppar på någon idrott. Så därför tycker jag det ska vara jättehäftigt att höra också. Hur har du hittat det och hur taggade du till att börja med det?
• Julia: Det var i mars 2021. Jag skulle just fylla 23 då. Och jag hittade det av en slump via en sponsrad Facebook-annons. Att det öppnar en ny CrossFit-box i Vasa. Och de kommer att börja ha Adaptive-grupper. Så tänkte jag att jag hoppar på och får se vad det är.
• Henrietta: Häftigt!
• Lotta: Hur kändes det för första gången att fara dit? När du ändå var så obekant med idrottsvärlden och tänkte att det inte är din grej. Av alla grejer, CrossFit låter ju ganska tufft.
• Julia: Det var nog jobbigt. Och jag tyckte ju inte alls om det från början. Utan det kändes mer som ett måste. Jag tänkte att nu finns det här en grupp enkom för rullstolsburna. Att jag skulle vara dum om jag inte hoppar på. Men jag tyckte i början att det kändes som slösar i mig tid. Och jag trivdes inte alls. Men jag höll ut. Eller vad man ska säga. Och sen efter kanske ett halvår så började det kännas roligare. Och sen hade glädjen bara vuxit sen dess. 
• Lotta: Vad fick dig att hålla fast? Var det bara envishet? Att det här ska hjälpa mig att få mig att må bättre? Eller var det något speciellt som fick dig att vara där? 
• Julia: Det var nog säkert både envishet och att jag hade att betala för det.
• Lotta: Det är bra att betala. Jag tycker att det var fint sagt det här. Och jag tycker att det är för sällan vi hörde att någon idrottar för att bygga psykisk hälsa i första hand. Egentligen borde vi kanske mer få i samhället, jag vet inte om ni har samma åsikt, att tänka så att först den psykiska hälsan och sen den fysiska. Ja, vi måste ju röra på oss. Att det närmar i vissa fall, speciellt det. Och det sätter den där rörelsen
• Henrietta: Ja, det där säger man också. Nu tänkte jag på idrottare. För de prioriterar ju eller tänker att de ska träna hårt. Och träna betyder alltså fysisk träning. Att utöva sin sport och bli stark, bli snabb. Vad det nu sen innebär, sportspecifikt. Men att de tänker inte heller på att man måste träna på psykiska hälsan. Inte bara på fysiska. Så det uppmanar jag i alla fall. De ungdomarna jag är i kontakt med. Att vi går igenom också vad psykisk hälsa är för någonting. Och att det faktiskt är en färskvara. Att man måste träna på den också. Man behöver övningar, verktyg och så vidare. För att faktiskt lyckas med det också. Eller att må bra. 

Iida: Julia, du berättade att du tränar i en anpassad CrossFit-grupp. Tror du att du mår psykiskt bättre med att få träna med personer med liknande funktionsnedsättning? Eller har det någon skillnad i vilken grupp du tränar?

• Julia: Det stärker definitivt min psykiska hälsa. Att få träna tillsammans med andra som också har en funktionsnedsättning. Och det har också hjälpt mig att acceptera mitt handikapp. När jag var yngre så försökte jag distansera mig från mitt handikapp så mycket det bara var möjligt. Och jag ville till exempel inte använda rullstolen så mycket. För jag ville försöka passa in och vara som alla andra. Men sen visade det sig att det är i den här CrossFit-gruppen. Tillsammans med de andra som tränar där. Som jag på riktigt för första gången i mitt liv känner att jag passar in. Och inte känner mig annorlunda. Och det var nog lite av en plot twist som jag inte riktigt hade väntat mig. 
• Iida: Hur beaktas dina förutsättningar och möjligheter i träningen? Du berättade redan lite, men är det något annat du vill tillägga?
• Julia: Genom öppen kommunikation med min tränare så löser vi nog ganska mycket.
• Lotta: Görs alla träningar just i rullstolen? Eller görs en del rörelser också utan rullstol?
• Julia: Adaptive CrossFit och min egen tränare är väldigt bra på det sättet. Det finns något för alla. Och alla rörelser kan anpassas så att det faktiskt passar alla. Och allas egna förutsättningar. Vad var din fråga? 
• Lotta: Görs alla rörelser faktiskt i rullstolen? Eller görs också en del rörelser utan rullstol om man kan och vill?
• Julia: Om man kan och vill vara utan rullstolen så görs också sådana rörelser. Det är helt beroende på individen. Vad den har för förutsättningar. Många av oss gör nog både från golvet eller sen sitta på en box. Och sen ibland i rullstol.

Lotta: Har ni några tips till idrottare om hur det bäst möjligt kan ta hand om sin psykiska hälsa? 

• Henrietta: Ja. Det finns många saker att säga. Om man skulle kunna prata länge om det här. Men något jag skulle kunna ta fasta på är. För det första att man kan sätta upp mål. Både små som stora. Jag tänker alltid att man ska få drömma stort. Och man ska få ha sitt mål upp i skyn. Men man måste få känna sensationen av att man lyckas. För att det stödjer vårt välmående också. Därför är det jätteviktigt att man sätter små mål på vägen. Och att man sen kan se tillbaka och känna att jag lyckas. Och varifrån startar jag? Jag vet inte om du skulle kunna tänka så Julia, första dagen när du gick in på CrossFit-boxen. Och kände att det inte var din grej. Att du inte ville vara här alls. Men att du kanske måste. Och sen. Jag vet inte om du satt upp ett mål medvetet eller omedvetet. Men kanske att du prövar nu. Jag kommer två gånger och ser hur det känns. Och då kan du redan reflektera där och då. Och du kommer om två veckor och tänker att jag är här. Vad var mitt utgångsläge? Och nu har jag nått det här målet. På så vis kan du känna att nu lyckades jag. Och det motiverar dig hela tiden. Och du känner dig faktiskt som att du har lyckats. Så det skulle jag säga är en viktig grej att göra. Jag skulle också säga att man ska hitta den där meningsfullheten i det hela. Kanske fundera över frågan, vad ger den här idrotten mig? Varför håller jag på med den? Speciellt till sådana idrottare som kanske också är med. I sådana här presterande, tävlande idrottssportar. Att man faktiskt hittar den där. Varför gör jag det här? Att man försöker bredda lite sitt synsätt där. Och tänka att gör jag det för mig själv? Gör jag det för någon annan? Okej, det är jag som vill det. Men varför vill jag det? Och vad vill jag uppnå? Att man faktiskt har den där fokusen. Men att man hittar den där meningsfullheten. Att varför vill jag det här själv? Vad var exakta frågan? Jag märker att jag pratar så mycket så jag räddar bort mig själv.
• Lotta: Bara några tips till idrottare om hur de bäst kan ta hand om sin psykiska hälsa.
• Henrietta: Ja. Sen så klart är det att omge sig också med personer som stödjer en och får en att må bra. Att det som ett stödnätverk är det sedan tränare, familjemedlemmar, lagkompisar, grupp- eller träningskompisar. Och där också en viktig poäng är att man har någon man kan öppet tala till. Om man sedan känner att nu mår jag kanske inte så bra. Eller nu är det någonting. Kanske känna själv att nu är det någonting på gång. Istället för att inte ha någon att prata med och det utvecklas sen. Att kunna öppet diskutera och berätta hur man mår. Så det skulle jag säga som tips.
• Lotta: Så att lyckas, att ha meningsfullhet och sen det med samvaro, gruppen, som är runt omkring dig. Här var redan en hel del, har Julia något annat att tipsa idrottare?
• Julia: För mig är det jätteviktigt att helatiden påminna mig själv om varför jag tränar. Och jag gör det för att det är roligt och för att det får mig att känna mig stark och för att jag känner att jag växer som människa genom träningen. Jag har en målsättning med träningen, och det är att ta mig dit och få det gjort och det var kanske det jag gjorde i början, att målet var att kanske ta mig dit två gånger. Det har varit målet helatiden att jag ska fortsätta show up och det har jag nu gjort i nästan fyra år, så jag har lyckats med min målsättning hittills. 
• Henrietta: Jätte häftigt.
• Lotta: Och det är ju just som Henrietta sa, att denhär målsättningen kan vara jätteliten. Vi alla har bättre och sämre dagar, att sen när man är där på plats så sen är man där och gör det man klarar av denhär dagen. Men att ge poäng för det.

Lotta: Har ni några tips och trix till tränare då, hur de kan stöda idrottare inom psykisk hälsa?

• Henrietta: Jo, jag ska försöka hålla mig kort, men mycket handlar ju om att skapa klimatet och kulturen så att säga, att man för det första kan se alla idrottare eller aktiva där i gruppen, att alla får känna sig sedda. Men också att man skapar öppna klimatet var alla känner sig välkomna, respekterade och helt enkelt sedda och att det är en trygg verksamhetsmiljö. Det skulle jag säga att är som byggstenen på det hela, som jag skulle tipsa tränare att försöka eftersträva till. Också en viktig grej jag vill nämna är att ge feedback, såklart inom idrott och sport och träning och såhär så blir det mycket prestationsfokuserat och så skall det få vara speciellt högre upp då man är elitidrottare osv. Men att man också kommer ihåg att ge positiv feedback och att också se idrottaren eller personen som den individ den är utanför idrottsidentiteten. Och också att man inte bara fokuserar på att ge feedback på prestation utan också egenskaper och annat, helt enkelt fokus också på det goda så att det får också växa framåt. 
• Lotta: Har du nåt visst tips hur de kan på ett bra sätt ge feedbacken? Här kom dethär om att inte bara ge om prestationen men hur kan en tränare paketera om man behöver ge någon negativ feedback så att säga eller något konstruktivt, hur ska det paketeras på ett bra sätt?
• Henrietta: Jo, igen konstruktiv feedback måste man ju få ge, att det måste inte alltid paketeras i något fint paket, utan det är ju också bra att kunna säga sen för utvecklingens skull. Men man kan försöka ta fasta på något positivt i det hela, att man skulle kunna säga att om vi säger att någon har ett tävlingslopp som gick dåligt och så skall vi fundera på att någonting måste göras, så då kan man säga till t.ex. en yngre idrottare att “oj vad du var modig, att du vågade fara och tävla fast du var jättenervös” till exempel, och sen ta fasta på, att man också kommer ihåg att det är inte allting bara negativt, utan man tar fast på det goda också. 
• Lotta: Kommer Julia på några andra tips till tränare? Här kom nu om att skapa klimatet och sedan att ge feedback. 
• Julia: Jag tänker att det förstås varierar ganska mycket på vem man själv är som idrottare och hur högt man siktar osv. Men för mig är det viktigt att det är jag själv som sätter upp ramarna och målsättningarna för min egen utveckling. Och att jag också ska få stöd i det av min tränare. Och det får jag också. Till exemepel så kan jag nämna att jag deltog i min första tävling tidigare i år, i CrossFit Open, och jag klarade mig helt okej i deltävlingarna och kvalificerade mig också till semifinal, men jag valde att inte gå vidare med tanke på att det var min första tävling, och jag kände att nivån i semifinalen skulle ha varit alltför hög för mig. Och min tränare stöttade mig helt och hållet i dethär beslutet och det kändes väldigt fint. Tillsammans med min tränare har vi väldigt fina samtal och vi kan kommunicerar öppet om var jag står och hur jag har utvecklats. Vi tar reda på tillsammans hur vi kan få olika övningar att funka också för mig och vi är inte rädda för att prova oss fram. Många gånger upplever jag att hon tror mera på mig än vad jag tror på mig själv, och det är väldigt stärkande. Det kanske låter självklart, men jag tänker att en annan viktig sak är att vara försiktig med att kommentera eller berömma någonting som har med idrottarens utseende att göra. Och sen varierar det säkert beroende på idrottsgren men att kanske också försöka fokusera mera på att berömma mentala styrkan och personlig utveckling och sådana faktorer. Såklart fysisk styrka och uthållighet och idrottsprestationerna i säg är också viktiga, men jag tänker att denhär mentala styrkan är endå viktigast, för den är grunden. 

Lotta: Du nämnde där om att du har varit på tävlingar. Var det någon adaptive CrossFit tävling eller var det någon öppen allmän grupp eller hur fungerar det?

• Julia: CrossFit Open är för alla som vill tävla i CrossFit och så finns det då olika klasser. Bland annat adaptive. 
• Lotta: Det är ju jättefint att det finns en öppen tävling att det inte görs skilt en para del på det sättet, men sen kan man välja en viss tävlingsklass där om man vill det. Men man måste inte. Vad fint och höra. 
• Julia: Och de här deltävlingarna så deltar man i vid sin egen CrossFit box. Så det är väldigt låg tröskel på det viset också. Man filmar dehär tävlingsmomenten,
• Lotta: Okej, jo jo, så det är ju också, behöver inte resa någonstans utan får vara där i trygg egen bubbla på det sättet.
• Julia: Väldigt tillgänglig tävling.
• Lotta: Exakt. Fint och höra.
• Henrietta: Hur kändes det att tävla? Tror du att du vill ställa upp i en tävling igen?
• Julia: Jo, det var nog jätteroligt, jättespännande. Jag ser nog fram emot nästa år. 
• Henrietta: Super.
• Lotta: Va kiva. Så du har någonting att se fram emot sådär i tävlingsmässigt också. Vad bra.

Lotta: I nyheterna får vi konstant läsa att ungdomar inte mår psykiskt bra. Borde vi få dem lockade till idrottsvärlden på något sätt och hur ska vi få ungdomar att komma till idrottsvärlden och på det sättet också hoppeligen förbättra på sin psykiska hälsa, må bättre? Har Julia några tankar?

• Julia: Jag tänker att vi på ett allmänt plan kan locka fler till idrottsvärlden genom att visa vad som finns och nå ut med historier om vad det ger dem som utövar olika idrotter/motionsformer till exempel på dethär sättet som ni gör, genom podden. Men jag tycker också att vi ska vara försiktiga med att tala om idrott som en direkt lösning på psykisk ohälsa, för att orsaken till att CrossFit har gett mig så mycket och faktiskt har kunnat stärka min psykiska hälsa så mycket så är nog det att jag började helt utan förväntningar och helt utan förhoppningar. Dethär är nu första gången jag tränar utan mål att försöka ändra mitt utseende och utan tankar på att jag måste göra dethär bra. Det gör att det känns väldigt kravlöst och därför hjälper det mig att också må bra. Att jag gick inte in med förväntningen att dethär kommer att göra att jag mår bättre utan det bara kom längs med vägen. 
• Lotta: Det var som liksom ett plus.
• Julia: Jaa.
• Lotta: Hur är det med Henrietta?
• Henrietta: Jo, dethär är ju en stor och viktig fråga. Och vi vet ju att många unga mår väldigt dåligt, och vi vet också att fysisk aktivitet kan hjälpa, just som Julia säger att det är inte lösning på alla problem, men en lösning på många problem är det ju. Speciellt med så mycket fysisk inaktivitet som dagens ungdomar har. Och jag önskar att jag skulle kunna svara på frågan, att hur vi ska lösa dethär, men jag tänker ju speciellt på att kanske många kopplar idrott till prestation. Det skulle kunna vara en grej att man tar bort denhär prestations delen, utan idrott är kul, man får gemenskap, man hittar sammanhanget som är jätteviktigt och kanske inte alla har ett sammanhang eller en grupp att vara med. Det tänker jag i alla fall, att man skulle på något sätt kunna vinkla det lite att det behöver inte vara prestation. För jag kan uppfatta också att vissa tänker att om du håller på med idrott då måste du vara en idrottare. Men man kan vara sig själv och vara med och idrotta. Att man på något sätt kan särskilja på dessa två. Jag önskar att hela världen ska kunna ta dethär i beaktande och hitta på lösningar för det är ju såklart resurser som behövs, men jag hoppas att man på något vis skulle kunna införa mera alternativ för alla. Oavsett vilken bakgrund eller socioekonomisk tillstånd eller vad som helst, att alla ska kunna ha möjligheten att delta för att hitta sitt sammanhang också.
• Lotta: Det är inte en lätt fråga nej. Därför ställer vi den också. Någon kan komma med bra tips och ideer.

Iida: Har ni några konkreta tankar och idéer om hur vi utvecklar idrottsfältet mer jämlikt och psykiskt hälsosam för alla?

• Henrietta: Jag kan fast börja, jag tänker ju nog att det som krävs är information och kunskap och att det sitter i det. Redan som till exempel här på Finlands Svenska Idrott som redan gör det är att vi jobbar mycket med dehär frågorna och jag tror att det är en lösning eller en åtgärd i alla fall, att faktiskt lära sig mera, att alla lär sig mera. Så på det viset tror jag att vi skulle kunna få en mer jämlik och psykiskt hälsosam miljö för alla. 
• Julia: Om jag ska tala ur handikapp perspektivet, så är det jätteviktigt att alla olika funktionsnedsättningar på riktigt beaktas och får synas. Och att identifiera och påtala funktionsnedsatta idrottarnas förutsättningar och begränsningar tycker jag är någonting som behövs göras för att idrottsfältet ska kunna utvecklas så att det passar även för oss. Det är en fin tanke att man kanske inte vill fokusera på en persons handikapp utan istället bara på individen och personen, men faktum är ju att våra handikapp är en del av oss som individer och personer och om våra handikapp inte får ta plats och synas så kan man inte heller anpassa och tillgängligöra. Så att se handikappen och att låta dem få utrymme.
• Lotta: Så här kom både dethär kunskapen och synligheten som nog här i vår podcast har lyfts upp ett par gånger annars också att det behövs. Och det är ju en orsak till varför vi ville att ni skulle vara här idag också. Är det någonting ni ännu vill säga till idrottsvärlden eller de som lyssnar så är ordet fritt.
• Henrietta: Som en sista grej kanske bara att uppmana alla att ta hand om sin psykiska hälsa helt enkelt. Att hitta balans i allt vad ni gör och hitta glädje i vad man gör också och aktivt jobba på att helt enkelt få må bra.  
• Julia: Jag kan tillägga att alla som har en funktionsnedsättning av nåt slag, våga prova på och tro inte på att ni inte kan, för ni kan.
• Henrietta: Jättebra sagt. 

Lotta: Stort tack Julia och Henrietta, och till er alla andra som hängt med på linjen, ha en fin fortsättning på dagen!

Alla: Tack.