Avsnitt 11: Nepsy som resurs i idrott

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Lida Laitila från Finlands Svenska Idrott.  

Som gäster idag har vi Maria Sundholm-Lindberg och Michaela Ahlbeck. Välkommen med!

• Maria: Sundblom, men annars bra.

• Lotta: Men vi tar en gång till. Haha.

• Maria: Haha, det är helt fine.

• Lotta: Vi tar en gång till, en gång till.

• Michaela: Det är bra.

• Lotta: Som gäster idag har vi Maria Sundblom Lindberg och Michaela Ahlbläck. Välkommen med! Ahlbläck? Sa jag så?

• Maria: Nej!

• Alla: Skrattar

• Maria: Det här kommer att bli bra. Exakt det här vill jag höra när jag lyssnar på en podd.

• Lotta: Som ni lärde er, vi har flera personer. Vi tar kort och konsist. Maria och Michaela.

• Maria: Ja, bra!

Iida: Vi börjar med en uppvärmningsfråga. När provade ni senast på något nytt och vad var det?

• Maria: Ja, jag måste faktiskt säga att det har lite med det här tema som vi har idag på många plan. Det senaste jag har provat på något nytt är att jag ska försöka bemöta sådana som inte fattar ett skit om ADHD på ett mer respektfullt sätt. Jag har en tendens att bli lite upprörd. Framförallt när professionella säger grodor eller inte förstår. Och det har jag jobbat med och jag tycker jag har varit ganska duktig. Att inte uppröra mej.

• Lotta: Hur är det med Michaela?

• Michaela: Jag har kanske lite annan grej. Det är nog något år sen faktiskt. För mig är det en ganska stor sak. För jag är jättehöjdrädd. Jag kommer från Österbotten där det är platt. Jag hade då en förman som älskade bergsklättring i alla de former. Han pushade oss i teamet med att komma med på en sån där han instruerade en viss berg här i Helsingfors. Jag var först att nej, absolut inte. Men sen använde jag ganska mycket mentalträning både dagen före och när jag väl var där. När jag väl lyckades ta mig till toppen så kändes det jättebra. Så det.

• Lotta: Fint.

Lotta: Maria och Michaela, idag ska vi tala om neuropsykiatriska funktionsvariationer som förkortas till NEPSY. Vem är ni och varför blev ni intresserade av NEPSY?

• Maria: Ska jag börja? Du har det, Michaela. Jag har intresserat mig av NEPSY av många olika skäl. Jag har jobbat som psykoterapeut inriktad på NEPSY, främst ADHD och ADD under tio år. Både med individer och med par, i parförhållanden. Och sen också med familjer. Så professionellt har jag hållit på med det kanske tio år. Och sen privat så har jag hållit på med det för att jag har fem barn och jag har flera barn som har NEPSY. Så att jag har liksom varit i den här föräldrarollen. Och i något skede så kände jag att vi måste börja göra mer än att jag sitter där på min office och försöker hjälpa enskilda individer. Vi måste förändra. Vi måste öka kunnande och vi måste förändra strukturer. Och därför sitter jag med Michaela här idag.

• Michaela: Och jag jaa blabla…

• Skratt

• Maria: Ahlbläck.

• Michaela: Ja, jag har egentligen också, om jag börjar från den här familjesidan. Så jag har två barn. Och varav den äldre, en dotter, som fick sin ADHD-diagnos som 17-åring. Och det här var ganska kämpigt att gå igenom hela den där processen. Så på något vis då väcktes det där att så här kan det ju inte få vara. Att man måste få lättare hjälp än så här. Och det gick på sista när hon skrev sin student att hon fick sin diagnos. Att hon fick den hjälp hon behövde. Sen har jag också en son, som, vi har massor med idrott i vår familj. Han är driven av idrott och håller på med all möjlig lagsport. Och dottern sen igen har hållit på med dans hela sin barn- och ungdom. Så på något vis har den där idrotten varit en jättestark del. Och jag tror själv på att den ger jättemycket positiva effekter på den här neuropsykiatriska funktionsnedsättningen. Sen är jag egentligen som riktigt bakgrund är jag yrkeslärare. Men jag har sen blivit ICF-coach och certifierad mentaltränare. Så jag brinner för de här barnen och ungdomarna som kämpar. Och den vägen kom jag in på det här och ville jobba med det här. För att kunna hjälpa både ungdomarna, barnen och familjerna.

• Maria: Vi gjorde en utredning. Vi intervjuade 60 personer. Olika bakgrund. Lärare, läkare, psykologer, kuratorer, offentlig sektor, privatsektor och tredje sektor. Jättemånga människor i alla fall. Både hade haft den här erfarenheten att det är något som inte funkar. Det finns för mycket buggar i det här systemet. Både när det gäller vårdstigen men också det som händer sen. Så började vi fundera på hur man kan göra mest nytta. Det är otroligt svårt att komma in till offentliga sektorn och välfärdsområdena. Så vi tänkte att den snabbaste vägen och kanske den bästa vägen är att fortbilda lärare. Så vi startade ett projekt på tumis jag och Michaela. Vi har haft en mini nepsy för lärare och fortbildning på tio timmar. Jag tänkte att allt är hemåt. Det är bättre än inget. Tanken är att man kanske inte kan göra så jättemycket stora saker på olika ställen men man kan göra små justeringar och små förbättringar på många ställen. Så med det vi ser så har vi fortbildat. Vi har idag haft kanske 800-1000 lärare som vi har fortbildat i alla stadier.

• Lotta: Så ni har nog jobbat en stund tillsammans låter det som.

• Maria: Nej, inte så länge. Men vi har varit fruktansvärt effektiva.

• Michaela: Mycket har hänt på två och ett halft år det kan man säga. Sen har vi också haft lite föräldragrupper. Där kommer också den här hobbyverksamheten in ganska mycket. Så därför är vi också här lite.
  

Lotta: Det kom lite fram redan, men skulle ni lite mer kunna förklara vad det här nepsy innehåller?

• Maria: Ja, nepsy i sig heter nepsy i Finland. Det är på finska tror jag. Och MPF i Sverige eller på svenska. Det är en förkortning av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller variation. Det här är viktigt, det här med orderna som man använder när vi pratar om det här. Jag tänker att de som har det ska själv få välja. Ser man det som en nedsättning eller är det bara en variation. Man tänker idag att ADHD/ADD är det som vi pratar mest om kanske. Så 5-8 procent i befolkningen ungefär ligger på det. Men det intressanta är att inom idrott är siffrorna högre. Det är en högre frekvens där. Av många olika skäl. Säkert för att det är där som man kommer till sin rätt. Och det kanske behövs just ett ADHD-temperament eller en ADHD-hjärna för att ha en vinnarskalle. Där är det en fördel. Men säkert också för att det är där som många lugnar sina nervsystem. Och det är en plats där man kanske får lyckas bättre än man får göra i skolan till exempel. Men MPF eller nepsy då, är ett tak. Och under det finns det många under, ADHD och ADD, som är ADHD men utan hyperaktivitet. Där finns autism och där finns tourettes- och språkstörningar som är under det. 

• Michaela: Om man tänker skillnaderna mellan de här så är ADHD kanske den som vi känner allra bäst till. För att det finns mest av. Och att man känner de här kärn symptomerna som ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet. Som är de här typiska. Sen finns det ju massor av annat också. Som inte kanske alla har. Det finns ju jättemycket variationer. Sen igen när vi pratar om autismspektrumet. Så är det 1-2 procent av befolkningen. Och det är svårigheter som är kopplade till det här med de sociala förmågorna. Social ömsesidighet och förmåga till det. Och sen kanske hur man bevarar och utvecklar relationer. Och sen kan det också vara repetitiva intressen, mönster och beteenden som man kan se på. Och sensomotorisk sensitivitet är också en sak som syns där. När man säger att vara på spektrumet. Så det betyder mer det att… Förr har vi talat om Asperger. Asperger är alltså den mildaste formen. Men man pratar inte mer om det som den termen. Men när man är på spektrum så är det olika grad av autism. Det finns förstås stark autism som kanske är kopplat till någon Rain Man som i tiderna kom. När det är jättetydligt. Men det är inte alls så att alla behöver ha det så starkt. Man kan gå jättelänge utan att själv veta om. Eller när familjen vet om att man är på autismspektrumet. Kanske i vuxen ålder först märker man att man har någonting. Tourettes är då kanske den som man kopplar till tics och upprepande mönster och ljud. Så det kanske är skillnaderna där. 

• Maria: Det är supergrovt, det här taket är så brett. Det har blivit lite slaskdiagnos på det sättet man sätter ganska mycket in. Men jag tror att de finns där under för att de ofta har ett samband. Man kan ha ADHD och autism. Man kan ha autism och Tourette. Så det är därför de har ett kluster kring det.

Lotta: Vad beror nepsy på? Så där biologiskt, psykologiskt och sociala faktorer.  Kan ni lite förklara?

• Michaela: Vill du Maria ta den där biologiska delen? 

• Maria: För det första är primäret biologiskt. Det är någonting som man ärver. Man kan se att 80 procent kan man hitta ärftlighet till närmaste familj eller närmaste släkt. När man tittar bakåt så har ingen fått en ADHD-diagnos om man har gått i skola på 60-tal eller kanske inte ens på 70. Men det kanske finns andra problem. Man har skilt sig jättemånga gånger. Utvecklat missbruk. Kanske finns ätstörningar. Det finns annat. Man har alltså fått en samsjuklighet. Men man har absolut inte fått en diagnos. För man visste så lite om det då. Men det är biologiskt. Och det handlar om egentligen för att super förenkla utan att någon neurolog nu börjar gråta när jag säger det så här. Så handlar det om en försenad utveckling i hjärnan. Och det är framförallt den här frontalloben. Som är vårt flygledartorn kan man säga. Det är där vi organiserar och planerar och förutser saker. Som styr över ganska många andra områden i hjärnan. Där kan man se en liten försening. Och till och med så kan man se, kanske inte på individnivå men på gruppnivå. Till och med att den är också lite mindre ibland. Den här frontalloben. Att man kan se fysiskt. Men det är mycket komplicerat när det pratar om hjärnan. Det handlar också om den här vita massan. Och förmåga att överföra elektriska impulser. Som man ser att den också är lite försenad. Eller mindre helt enkelt än massmängden. Det handlar om dopaminer. Och det är väl så vi känner till ADHD och ADD. Hyperaktivitet. Eller hyperpassivitet som jag skulle vilja ha med i det. Det är i den bemärkelsen att då är det jättesvårt att starta sin motor. Starta med verksamhet och kanske också ta avsluta. Och sen när du har den här dopaminerna i förhållande till ADHD. Så kanske du har ett överslag i den bemärkelsen. Det finns ingen handbroms. Det går väldigt hårt. Det är väldigt mycket på en gång. Men som sagt, det är komplicerat att säga så här kort. Men jag tror att det här räcker.

• Michaela: Kanske det man skulle kunna tillägga med den där biologiska. Att det du just beskrev. Det betyder också att det inte viljestyrt som många tänker att det är. Och sen också att det inte har med intelligens att göra. Det har ingenting med den. Det är just de här exekutiva funktionerna som det oftast syns på. Men sen är det ju dessutom andra orsaker som då kanske förvärrar. Eller förstärker de här symptomen. Och då pratar vi om de här psykologiska, de här miljöfaktorerna. Och där om man tar upp till exempel då negativt bemötande. Och du utsätts hela tiden för kritik och allt möjligt negativt. Så oftast förstärks de här symptomerna. Och det kan man ju förstå också. Så det är någonting att tänka på. Sen igen, mer av det här sociala miljön som också kan förvärra och förstärka de här symptomen. Så det som ju har hänt är att vi lever i ett samhälle där det ställs jättemycket krav. Och de här kraven på just de här exekutiva förmågorna, att planera och organisera och så vidare. Tidsplanering och så. Så de är jättehöga. Och det gör ju oftast att det är också därpå de kommer fram mer. Och sätter man till då ännu det att man kanske har lite dålig sömn. Och kanske annat, spelar jättemycket. Så kan också de här faktorerna göra att de här symptomen blir mycket starkare än de skulle kunna vara. 

• Maria: Vi har ju ett samhälle som har förändrats otroligt mycket de senaste 30 åren. Och på alla plan. Vi har ju också fått en skola som har blivit jättemycket mer krävande. Exakt på det som ADHD-personerna har svårt med. Det vill säga att själv organisera och styra och bestämma över sitt arbete. Vi brukar säga så här att i lågstadiet brukar det gå ganska bra. Då har man ett rum och så har man en lärare och så har man en pulpet. Lättare. Att miljön är gynnsam. Men redan på högstadiet så är det svårt för också neurotypiska att ta koll på sina scheman och sina böcker. Och vad ska man ta för det finns ett skåp och det är jättemånga klassrum. Man ska ha ganska bra koll för att fixa det där. Kombinerat med att det kanske är den tid i livet när hjärnan utvecklas som mest och kämpar på. På många sätt. Och hormonella påverkan och allt så där. Så vi har en stor förändring. När vi ser på idrotten så tänker jag så här att där har det också blivit helt annat. Att ha idrotta som ungdom på 70-talet ser nog annorlunda ut idag. Då var det ju, vet du hur man tog gympaskorna i en kasse och spände fast fotbollen på pakethållaren. Och så cyklade man till någon plan. Det var det. Det var inte så märkvärdigt men det var jätteroligt. Jag tänker att fördelen idag är ju att om man inte hörde på jättebra på de här instruktionerna på fotbollsplan. Och att när var det match på lördag eller söndag. Då finns det en app som du kan gå till och titta. När var det och var ska jag vara och hur länge tar det. Så att vi har ju också fått saker som har blivit lättare och bättre. Men mängden träning har ju blivit absurd. Och framförallt för människor som kämpar med sin ork. Att ha fyra träningar i veckan och sen också match på veckoslut så blir det ingen återhämtning. Och det tycker jag är det stora problemet kanske för alla unga. Och inte bara nepsy. 

• Lotta: Och där kanske också det där att man behöver vara på alla fyra träningar för att sen få delta i matchen.

• Maria: Så är det. 

• Lotta: Och där blir det också så att då måste man faktiskt kämpa för att komma till träningarna fast man inte ska upp på riktigt. Fast det inte egentligen gör gott åt en. Absolut.

Lotta: Finns det någon skillnad där i hur nepsy syns och uttryckas idag beroende på kön?

• Maria: Det finns det och det är ganska nytt. En ny forskning och när man tänker efter så är det ju helt självklart. Det vill säga att de som har forskat. Huvudtaget forskare, har haft en dominans män. Män som har haft ett intresse för män, alltså för pojkar, det är hos sig själv som finns i andra. Och de har också utvecklat de här testerna. Så att man vet idag att de här testerna kalibrerar in pojkars ADHD, ADD och autism mycket bättre än vad det gör med flickor. Flickor är mer komplicerade. Och det här är också på det sättet lite sorgligt för att när man ser snittåldern. Det här är svensk statistik. Så det är 17 för pojkar för diagnos. Och då är det 28 för flickor. Och det här innebär ju att man har gått ut hela grundskolan. Utan stöd, hjälp eller förståelse varför man funkar på det här sättet som man gör. Och nästan alla av dem i och med att det är så sen diagnostisering så har nästan alla de här utvecklat någon form av samsjuklighet. Vi ska återkomma till det men det är egentligen det största problemet. Det är mycket svårare att åtgärda samsjukligheten. Alltså att man utvecklar ångest, depression eller ätstörningar. Än att åtgärda själva ADHD. Så därför är det så jätteviktigt med ökat kunnande. Och bättre vårdstigar och snabbare vårdstigar för att komma åt det. Men en skillnad som man ser, det här är supergrovt för att det handlar ju, jag tänker att personligheten präglar kanske mer än könet i det här fallet. Men många gånger så till exempel när det pratar om ADHD och ADD hos flickor så är den kanske mer internaliserad den här oron. Det är inte kanske att man sitter och trummar hela tiden eller slår på någonting eller hänger i gardinerna. Men i huvudet är det en konstant rastlöshet. Och det pågår tusen saker. Man har femtioelva browsers uppe. Och därför inte kan fokusera. Och mår skit helt enkelt för att det är stressigt att tänka tusen tankar i minuten. Och flickor utvecklar, säkert för att de är sedda, psykisk ohälsa mer än pojkar. Men jag tänker också att en problematik som jag möter i mitt arbete hela tiden. Det är att de här flickorna som kommer till mig som vi säger 25 eller 35. De har ju alla haft andra diagnoser. Och fel diagnoser och ätit fel mediciner och gått i fel terapier. För att man har trott att problemen är psykologiska. Och jättemånga gånger så tänker man att flickors problem beror på deras relationer. Och här tycker jag att man måste ha en skärpa. Att flickor kan ju förstås ha en biologisk orsak till sina psykiska problem. Precis som killarna kan ha. Men man tänker att tjejer är så relationella att det är nog den där kompisen eller det är morsan. Det är lite knasigt hemma. Jo, det är det. Men vad är hönan och vad är ägget? Och den här diskussionen tar man för sällan. Och det här innebär ju att det är en tragedi. För att det kan ha gått 10-15 år av ens liv. Där man har mått otroligt dåligt men man har inte heller fått sina studier att fungera. Man har inte fått sina relationer att fungera. Så jag tycker på något sätt att det här är jätteallvarligt. Och när man tittar på ADHD så ser man ju att en ovårdad ADHD har en förkortad livslängd med 13 år.

• Lotta: Massor.

• Maria: Det är massor. Jag tänker att om det ska vara en fysisk sjukdom så tror jag faktiskt att kunnande och intresse och det här skulle vara jättemycket större. Men nu när det är så här så… Alltså 13 år är jättemycket ur ett liv. Och det där kan man ju få ångest av som förälder. Men man ser ju däremot sen att med en vårdad och rätt förstådd och bemött ADHD där är det ingen skillnad mot resten av befolkningen. Så det är egentligen den där vården som är det viktiga.

• Michaela: Det ska man kanske kunna tillägga kring de här flickorna. Att flickor är mycket bättre på… Eller bättre är kanske fel ord. Men som man kallar masking. Att man…

• Maria: Döljer.

• Michaela: Döljer de här hyperaktiva symptomerna till exempel. Eller det här bry sig in i. Och också den här koncentrationen. Så man blir bättre på att följa med mängden och att allt verkar okej. Så det kan göra att det också är svårare att upptäcka det.

• Maria: Det finns ju mycket högre krav på kvinnors sociala beteenden. Och så läser man in det och så lever man upp till den där beställningen. Mellan killar kanske har en bättre förmåga att vara sig själv så att säga.

• Lotta: Och kanske det där att kvinnor och flickor förväntas vara duktiga. Om man har då ADHD eller ADD så är det där att man är duktig på någonting. Och klarar av. Så man förväntar det. Du måste klara av det här nu. Kanske mera själv än.

• Maria: Och vad är man för kvinna om man inte är duktig?

• Lotta: Ja.

• Maria: Tänker jag.

Lotta: Hur kan nepsy se olika ut i olika miljöer då?

• Maria: Det kan definitivt göra det. Och det här är jätteknepigt när man talar till ett utredningsperspektiv. För att det har funnits sådana krav vid utredning. Att man ska uppvisa svårigheter inom två olika miljöer. Men jag träffar massor med klienter som har en skola som går helt fin. De kommer hem klockan femton och så kraschar man. Och sen är det helt loose. Tvärtom. Att det är helt okej där hemma och still så att man sitter i sitt rum. Men i skolan så levererar man inte i enlighet med sin kapacitet. Och hur ska man få det här att funka? Jag tycker att kraven är orimliga. Jag tycker att det måste räcka med att det är stora problem inom ett område. Eftersom det här är en ganska vanlig bild. Och det är ju klart att det kan vem som helst räcka med att ju stökigare det är. Ju mindre rutiner det är. Desto mer kanske emotioner så att man har svårt att hålla sig lugn. Det är en mindre gynnsam miljö än när det är strukturerat. Ja, mer balans. Jag träffar ju ganska många sådana här typer som har haft en ganska kaotisk uppväxt. Både i skolan och hemma. Och så kommer de till militären. Så går det jättebra. De levererar. Jätteduktiga. De håller ordning. Föräldrarna har ju sagt att den här människan har aldrig stigit upp för ett håll i hela sitt liv. Att 6.30 är omöjligt. Men det går bra. Gruppen stöder, rutinerna stöder. Det är tydlighet. Man vet vad som ska hända. Hjärnan hinner med. Så egentligen är militären på många sätt ett jättenepsyvändigt ställe.

• Michaela: Där kan man adda att motion är en jättestor del av att man rör på sig. Så att det också ger de positiva effekterna.

Lotta: Kan nepsy förändras med åldern?

• Michaela: Ja, det kan det faktiskt. Och den ser olika ut längs med. Om man tar exempel på ADHD. Så kanske just i lågstadieåldern så syns det med att man har svårt att sitta stilla. Man är orolig och otalig. Man har jättesvårt att vänta på turen. Man avbryter. Och just det här med känsloreglering och kompisrelationer kan vara jättesvårt. Men samma person kan sedan i högstadieåldern. Så kan det börja se annorlunda ut. Att motivationen blir jätteojämn. Man är helt superintresserad av någonting. Och det som man inte är intresserad av är nästan omöjligt att ta in. Överaktiviteten kanske avtar lite där. Men man märker kanske på att man glömmer lätt. Och just det här med att planera och organisera. Förstås i takt med att man kommer upp i åldern så krävs det ju mer. Så det ser man att det är svårt. För man ska ju lära sig att börja ta lite mer hand om sig. Så då fallerar det oftast när det förväntas det. Och sen också märker man att ju högre upp så är den här riskbenägenheten. Och det kanske är en av orsakerna till att livslängden är förkortad. Är det att det sker jättemycket olyckor. För att man inte klarar av att se när det är fara. Att man inte ser situationerna. Och då kan det hända olyckor som sen har trist. Det är en av orsakerna. Sen i en ADD-ålder så kan man i ung ålder tycka att barnen är helt i sin egen värld. Och inte följer med. Och får inte saker gjorda. Och ger lätt upp. Och är ganska tyst. Sen igen lite äldre ålder så börjar det påminna. Då går det kanske lite ihop med den där ADHD. Förutom att den där passiviteten kanske blir ännu starkare. Att man söker sig helt bort från de här sociala miljöerna. Och kanske väljer att inte ens komma. Mycket ser man ju också de här hemmasittarna som kan ha en sån här bakgrund. Man har kanske klarat det i lågstadieåldern. Men sen i högstadieåldern så blir det så starkt. Att man helt enkelt inte klarar av vardagliga. Och klarar inte av att ta sig till skolan. Så kanske det. Har du Maria något som du har tänkt? 

• Maria: Nej men jag tycker det är en jätteviktig grej. Det här är också viktigt. När man gör de här utredningarna. Så vill man ha skriftliga bevis från skoltiden. För att man har sett att den här ADD eller ADHD har funnits tidigt. Men det funkar ju inte så. För jätte är hormonellt bunden. Så för många så blir de här symptomen tydliga och förstärkta först i puberteten. Så är du högfunktionell till exempel som flicka. Alltså har lätt att lära dig. Så kan du gå sjukt långt. Kanske upp till åttan innan det här blir svårt. Men sen när det kommer menscykeln och menstruationen kombinerat med just den här förändringen. Så får de sedan inte hjälp för att de har inga skriftliga bevis från lågstadiet. Och det här är något som jag tycker man måste ta i. För att det hindrar vård att ha sådana här krav. Och de är felaktiga på alla sätt.

• Lotta: Ja definitivt.

Iida: Vi var en del redan inne på det här,  men nepsyn kommer sällan ensam. Vad menas med det?

• Maria: Det menas med att många utvecklar samsjuklighet. Och samsjuklighet det är ett sådant här begrepp som är ett såhär stort tak. Men det innebär att man ofta får andra problem när man har en ovårdad ADHD. Och de grejerna som är förstås. Jag tycker att nästan alla. Inte alla men kanske 95 procent har ångest. Det finns stress och utbrändhet. För att det är den där motivationen och det här reglaget. Too much or too little. Självskade beteende är jättevanligt. Sömnstörningar är liksom supervanligt. Det vill säga att många som har den här problematiken har en störd sömn. Och tonåringens sömnrutin ändrar ju kanske till en till två timmar senare. Från vad man hade när man gick i lågstadiet. Men om vi sedan har ADHD på det så kan det bli att man går och lägger sig klockan tre på en vanlig skoldag. Man kommer liksom inte i ro. Hela Instagram är ju fullt med sådana här. När resten av familjen går och lägger sig. Och ADHD-ungdomen får vara i fred i köket. Då ska det kockas och det ska ses på Netflix. Och det ska dansas och det ska hoppas och det ska skuttas. Det är liksom primetime. Den är efter tolv så att säga. Och det är klart att ska man upp sen sex och åka med en buss klockan sju. Så går det liksom jättedåligt. Och man lär sig säkert ingenting före klockan två. Sover på pulpeten i smyg. Ätstörningar. Det finns ju den här klassiska ätstörningsbakgrunden. Säkert som kommer med kroppsförebilder eller ideal. Eller självhat. Men sen finns det också ett stört ätande. I och med att sömnen och dygnrymten är förändrad, så kanske man inte är så hungrig klockan sju. Sen smakar skolmaten skit så man äter ingenting där, sen kan det kanske gå till fyra fem innan man äter, men då äter man inte middag utan då kör man in en limpa, tio skivor för man är så brutalt hungrig. Sen är det middag halv sex så är man inte så hungrig så då äter man inte det, och sen klockan elva så är man hungrig igen och då kör man en limpa igen. Så att det där ätande rubbas på många plan helt enkelt. Det är också många som har ätstörning som inte får en ADHD diagnos utan man går på ätstörningsspråret, och det är inte fel men det finns också ett till spår parallelt. Missbruk. Kraftig förhöjning.  Och det handlar inte bara om alkohol och droger utan handlar också om spel missbruk, telefon missbruk. Det finns ofta när man har en ovårdad ADHD länge så kan det utvecklas hos en vuxen till en personlighetsstörning. Det är knepigt. Autism och Tourette som jag sa tidigare så det finns ofta en koppling där, dyslexi är ju jättevanligti kombination med ADHD det som var jätteintressant. Vi var med Michaela i Amsterdam på världskongressen för det i fjol och då fanns ett seminarium kring immunitet. Det här är något som jag haft ett privatspan på att mina klienter när de blir sjuka så blir de inte friska. Det kan gå månader och där var det jättetydligt att just den här känsligheten för infektion är förhöjd hos den här gruppen och förhöjda vissa sjukdomskluster som är vanligare astma och IBS och IBS det är ett annat span jag haft att nästan jättemånga som har problem med den här magen och går på massor utredningar, att det finns en samsjuklighet. Men sedan en annan grej och det är ju att det kan också vara tvärtom att man inte har ADHD utan man har så mycket av de andra grejerna så att det ser ut som en ADHD så att det finns liksom två diken lite kring samsjuklighet.

• Lotta: Så det låter som om det är inte jättelätt att liksom så att säga kategorisera en i någon dera utan man måste faktiskt vara försiktig med hur man… 

• Maria: håller alla dörrar öppna hela tiden. 

• Lotta: Diagnosticering är inte simpel.

Iida: Varför vill ni öka kunnande av nepsy inom idrotten?

• Maria: Ja det är faktiskt oerhört många skäl varför vi sitter här idag. Och det handlar. Det handlar framför allt om att de här barnen mår otroligt bra av rörelse. Det är egentligen den naturliga dopaminer och det är ofta också ett tillfälle för de här människorna unga människorna och barnen att ha ett område där man får vara i sitt rätta element. Kanske medan man sitter fast på en stol i skolan liksom om man inte ska röra sig om man ska vara tyst om man ska stå i kö med ordning. Att idrotten är kanske mer att det finns ju också förstås jättemycket disciplin. Men kanske man får vara med i sitt rätta element och få lyckas med någonting. Därför är det så oerhört viktigt att hålla kvar de här unga med inom spektret, inom nepsyspektret i idrotten för att det är att skapa någon slags neurologisk trygghet eller goda förutsättningar på många sätt och inte bara den där biologin utan psykologin och den där samhörigheten och gruppen. Det är inte alltid helt okomplicerat tänker jag kring det där.

• Michaela: Sedan tänker jag sprida det här kunnande kring nepsyt i föräldrar så att de kan vara det där stödet och också förstå det där. Också schemalagda idrotten kan stödja jättebra de här symptomen och göra att det till och med blir lite lättare hemma bara de får möjligheten att lyckas, lyckas i den här motionen som de håller på med. Samtidigt så vill vi också sprida det här åt tränarna för att många tränare har ju inte den här bakgrundskunskapen kring det här och kanske kan bli stöd för att det är någon som är jätteduktig inom idrott men är högt och lågt och kan inte riktigt hålla regler eller ta order när man när man ska träna eller ha match och det kan bli jättesvårt och man är ju på frivillig basis oftast många gånger som tränare och då kan det bli helt enkelt svårt om man har de här verktygen för att för att hjälpa.

• Maria: Vi tänker ju att den här förståelsen är det viktigaste och klart att man med en sådan här kort utbildning som vi har tio timmar man lär sig på det men man kanske lär sig så mycket som man fattar sig på det där bemötande och att man inte kanske blir så förbannad eller själv provocerad och bara det är guld med det här gänget. Själva idrottens strukturer är ju jätte utmanande att förlora match till exempel eller att en orättvis domare eller att man får ett slag i sidan men man får inte ge tillbaks. Det kan ju bli jättesvårt att hantera men men det är ju för alla neurotypiska också helt vanliga ungar. Men next level med de här barnen 

• Michaela: och med det sagt så är ju just det här de här verktygen som vi pratar om är ju inte något att man måste vara jätte jätteduktig på att hitta på massor av saker. Tvärtom så kan det vara enkla medel som gör att man håller strukturer istället för att man försöker alltid vara rolig och hitta på nytt som kan göra att det skapar mer kaos och i stället så har man sett att det gynnar alla. Det är inte bara neppy utan det gynnar alla barn.

• Maria: Ja och vi tänker och vi tänker också just den här. Jag tror att vi måste kanske. Det är klart vad kan man kräva av frivilliga tränare som inte får någon arvoden och ändå står och sliter på någon kalla planer liksom hela tiden. Att ska de också bli kuratorer och ska de också bli coacher. Nej de ska inte men att öka pyttelite kunnande och en grej som jag tycker det finns förbättringspotential till det är ju kanske att ha den här dialogen med föräldrarna. Den är ju alltid bra men med de här barnen är det nödvändigt och jag skulle vilja att man skulle kanske tillsammans kunna ha ett formulär helt enkelt ett samtals formulär där man går igenom vissa grejer för att det är en grej som kanske tar 15 minuter men det kan vara helt avgörande för att man ska fortsätta vara kvar inom den här idrotten och att den här tränaren och kanske också lagkompisarna kan förstå. För det handlar ju också om att skapa öppenhet för diversitet på alla plan inkluderat det här. Har man kunnande så har man ju förstås mycket lättare att inkludera och lyfta den där diversifieringen på olika sätt. Med mera snack mellan tränare och föräldrar. 

• Lotta: Vill du ännu något tillägga?

• Maria: Nej nej men jag kan säga ett exempel kan jag säga. Jag har ju ett barn som spelar fotboll till exempel och vi trodde ju att det gick jätte jätte bra på fotbollen för att han for väldigt gärna tills han kom en dag hem. Han var 12 och hade blivit satt med sexåringarna. Sexåringarnas grupp att spela. Inte bara det utan det var också på planen brevet hans eget lag. Och han måste ha en gul väst som ett dagisbarn. Jag ringde ju förstås och försökte diskutera det och det var no way back. Utan han hade då. De hade sagt typ sex träningar som måste han spela med sexåringarna och han gick aldrig tillbaks. Det tror jag att skulle ha varit ganska lätt åtgärdat. Han är en av sjukt många killar som spelar fotboll men för oss var det  ju. Det betyder jättemycket att han hade denna fotisen och det betyder också för hela familjen och det kanske också därför det är viktigt att det här funkar för att idrotten är inte bara en fristad för det här barnet eller den unga utan det är faktiskt för resten av familjen som kanske kan göra något med andra barn eller som par gå en promenad eller far och träna själv och så där. När idrotten funkar så gynnar det alla. Därför är det så superviktigt.

• Lotta: Absolut.

Iida:  Vi har ju toppidrottare som har så att säga kommit ut med att det har ADHD såsom gymnasten Simon Biles, simmaren Michael Phelps och häcklöparen Anni Mari Korte. Vad kan det finnas för styrkor eller positiva effekter för en idrottare  att ha nepsy?

• Michaela: Jag tänker att många av de här idrottsgrenarna är jätte högintensiva och då är det ibland också gjorda för folk med diagnoser för att man ser många gånger att jag nämnde tidigare av den här motivationen att den kan vara jätte jätte varierande. Men, hittar man det som som ger en riktigt den där belöningen så går man all in och man är på varenda träning och man är mellan träningarna och man filar på allt det här för att komma komma till toppen att det finns en otrolig fördel också med det här att det är de här goda sidorna sen att man man helt enkelt tar till dem och då också lyckas i idrottsgrenarna. Sen nämnde vi kanske också det här just med det biologiska idrott så har forskning visat att det stimulerar belönings- och motivationssystemet. Det håller upp de här dopamin nivåerna som hjälper också att hålla fokus så att den, Maria sade det säkert här, men att det är lite som naturlig medicin för nepsy eller NPF och kan också som sagt lindra symtomen i också utäver idrotts situationen att man kan märka märka just psykisk ohälsa. Det finns ju också jättemycket forskning på att idrott och motion är väldigt viktig och kan också lite kompensera för mediciner. Så det är också någonting som man ser här.

• Maria: Det kan ju hända att det i Finland finns det här också. Jag har sett från svenska sidan hur det finns träningsstrategi helt enkelt för att maximera, maximera det bästa men också att jobba med de utmaningarna för att många i landslagarna olika idrotter har ju nepsy men man måste tänka kanske ett varv till att var får jag ut den mesta potentialen. Tänka på det där med bemötande och hur hanterar vi de här svårigheterna. Jag tänker att det men jag tycker det samma lite som det är att det är ju inte så här att alla är hyper motiverade och hyper fokuserade. Det finns ju alla möjliga varianter. Det är inte frågan om det men, men en konstig perfektionism inom det här. Till exempel om man är jätteintresserad av någonting så hade en klient som håller på med hockey i många år, aldrig glömt en grej. Ni vet när man ska packa en hockey bag då är det mycket saker som ska in i den men ordning och koll. Så var det inte med skolväskan eller så var det inte något annat men hockey leverera och hinna till bussar och hinna till träning. Fungerar bra som helst. Då blir ju föräldrarna. Det här är jättekonstigt att du aldrig kommer ihåg någon gympakass men det här kommer du ihåg. Är det ovilja eller oförmåga. Men när intresse är starkt så skapas en form av perfektionism hos jättemånga. 

• Lotta: Intressant.

• Maria: Jätte.

Iida: Vad kan det då finnas för utmaningar?

• Michaela: Man kanske ser de här utmaningarna inom idrott och hobby verksamhet kanske på det sättet att man har svårt att ta emot instruktioner och till och med förstå instruktioner som tränar kanske tycker är självklara om man tycker att man har upprepa men om det är jättelånga instruktioner och många olika så kan det bli jättesvårt svårt att förstå. Då zoomar man out från den här situationen och gör sin egen grej. Kanske det känns att det gick ingenting fram. Sedan är det att stå emot impulser att bli besviken eller arg för att någon annan fick spela mer än själv. Så det här känslo regleringen kan synas jättestarkt här. Också det att man träningsuppgifter som kan vara jättetråkiga. Nu pratar vi om kanske inte någon som brinner exakt 110 procent för en gren utan att man har en hobby verksamhet som man tycker om. Men sedan om det innehåller jättemycket sådana tråkiga upprepningar så kan det bli kan det bli svårt att hålla upp intresse. Någonting som är också bra att komma ihåg att om det sker mycket förändringar att det byts platser man byter idrottshallar eller man man ska vara helt på någon annan plats än de här träningarna vanligtvis brukar vara så sådant kan göra att det blir kaos i det här, förstås med tidshantering men också det där att allt är nytt. Det ska man komma ihåg att många av de med en neuropsykiatriskfunktionsnedsättning eller variation är jätte, upplever miljön jättestarkt att starka lampor i hallen men också om det är mycket andra lag samtidigt på gång. Så det här upptar jättemycket energi av dem så att det är sedan bort istället från det där fokuset på själva träningen och det här är, sen också det att vara in på det där med känslor men att om man anser sig vara orättvist behandlad så kan man fastna jättelänge på det och då kanske det blir det också någonting mellan tränarna och den här idrottaren. Man kommer som inte över det och därför är det viktigt att man också har den här kunskapen och att man kan kommunicera med varandra och reda ut det som kanske har varit missförstånd. Så kanske så syns det.

Iida: Ibland kan det vara utmanande för personer med nepsy att hitta en passande idrottsform på grund av ljudnivån eller den fysiska kontakten med andra. Hur kan ett barn hitta en passande idrottsgren utan att gå igenom 200 alternativ. Vad ska hen och dess stödverk tänka på.

• Maria: Ja det här är ju intressant. Nästan alla föräldrar som har barn åtminstone med det här byts det hobby varje vecka. Det var ju inte okomplicerat på 70 talet för att spela man volleyboll lite och sen var det lite fotboll och sen hittar man på något annat. Det kostar ju ingenting men i dag signar man ju upp till ganska stora terminsavgifter så att byta varje vecka blir ganska dyrt. Men jag tänker att man kommer ingenstans utan att prova. Man kommer ingenstans utan att diskutera. Då tänker jag att tillsammans. Vad är intressant och vad ska passa och lagar kanske en plus och minus lista. Det här har den här fördelen. Det här stället är nära du kan cykla själv. Jag behöver inte vara beroende av. Du behöver inte vara beroende av oss. Det är ju ett jätteplus. Det här är en mindre grupp. Till exempel i det här klubben än vad det är i den här klubben. Här kanske det finns mer tuffare med närvaro än vad det är i den här. Det är många variabler förutom den själva begåvningsprofilen. Man är ju inte sin ADHD, man är ju mest sig själv. Man är ju den begåvning man har inom något så det kanske är det allra viktigaste. Sen kanske är de andra lite sekundära. Men det handlar om självkännedom och det handlar om kännedom för det här barnet. Och sen att de är förutsättningarna för att sen få fortsätta. Det ska också finnas det vill säga att tränarna och klubben kanske har ett kunnande kring det här. Det tycker jag väger jättehögt. Tänker jag om man skulle. Jag skulle vilja att man skulle få en nepsy märke. Att vi är nepsy friendly. Vi tänker på det i vår klubb. Precis som man har miljöcertifiering eller annan certifiering men det tycker jag. Det skulle vara trygghet för föräldrarna.

• Lotta: Och där kanske tilläggas av Finlands Paralympiska kommitté så har en sådan här nedsida som heter Löydä oma seura och där kan man faktiskt söka på föreningar runt om i landet som har kunskap redan i nepsy och då kan en förening klicka in att vi har kunskap och har kunskapen att bemöta och förstå. Då kan familjen kolla att vi är nu här i Jyväskylä och här finns den här föreningen som har.

• Maria: Hur ser det ut på svenska? 

• Lotta: Inte så bra.

• Maria: Varför?

• Lotta: Ja det är för att vi är efter i utvecklingen och det är därför jag och Iida jobbar med det vi jobbar med att vi jobbar på att mer och mer föreningar ska få utbildning på det på svenskt håll också. Vi ska få den informationen och föreningar att ställa upp och visa att de har kunnande.

• Maria: Men har de själva intresse? Har de kontakt med er och frågar att har ni någonting som skulle kunna hjälpa oss att öka det. 

• Lotta: Absolut. Det finns det finns det finns det. Det finns ett behov.

• Michaela: Vi kan tillägga där också att de barn är själva väldigt lugn och försiktig så kanske inte är ju de här högtempo idrottsgrenarna det som är bäst. Man kanske tänker att man ska öva på sådant som man inte är bra på men men hellre att man hittar någonting som som faktiskt gör att man trivs med det. Och sen kan man trappa upp om denna sociala biten förbättras så kan man ju trappa upp och försöka på något annat. Men lite också som Maria sa att den personlighet är det och sen också de här olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningarna ser lite annorlunda ut också att för vissa just den här sociala biten jättesvårt och då är det inte alltid bra heller att tvinga det på att hitta i stället någonting som gynnar.

• Maria: Bågskytte, pilkastning, badminton. Det finns mycket.

• Lotta: Och där kanske, när Maria nämnde att det kan vara så att man varje vecka skulle vilja byta  gren så kanske man skulle kunna försöka vara i en förening där det finns flera grenar så att när man betalar årsavgiften så kan man ändå gå på olika träningar så att det ska finnas mer flexibilitet än om man är i en förening och vi har bara fotboll i fall det behövs.

• Michaela: Och kanske där ska kunna finnas den där flexibiliteten just att vet tränarna om att det är en som provar att den där årsavgiften inte att får man två tre gånger på träningar så om det visar sig att det är jättesvårt så går det lätt så att föräldrarna säger att nu har vi betalat nu går det här till slut och man kan göra mer skada med det och sedan också det där att man går all in och köper dyra utrustningar och så säger man men nu har vi skaffat det här att nu ska du hålla på med det här men det är inte kanske det rätta om man är lite ute och söker sin gren. 

• Maria: Men det här är ju en superstor diskussion tycker jag. Gäller idrotten och idrottsrörelsen och unga i Finland så handlar det just om det där förmågan att bemöta och förstå att alla människor framför allt inte en tonåring kan prestera på topp och då handlar det inte om resultat utan att kanske dyka upp på varje träning att när det gäller de här så blir det till slut så att om man vet om man har varit borta kanske då att man ligger under 80 procents närvaro. What’s the point om jag ändå inte får spela match. Det är så att det här har ju irriterat mig så länge jag har haft barn men men jag var med om en fantastisk upplevelse. Det var att mina barn som spelade handboll, tappade sin motivation. Vi har satt dem i den där handbollen för att de är jätteblyga så vi tänkte att det är sjukt bra att spela för då måste man vara så jättetuff, inte jättesmart kanske men nu är de där och de tycker om det men de är fortsättningsvis jätteblyga och stressade. Men de hade en dipp och tyckte att de inte ville vara med och så skrev jag till de här tränarna som svara med det kanske är en av de finaste brev jag någonsin har fått. Att säg till dina flickor att de får vara borta om de vill. De får komma när de vill. För oss är det viktiga att vi håller kvar dem under tonårstiden i träning och vi fattar att det finns perioder när man inte orkar och perioder när man orkar mer och nu var det en sån period men de är välkomna när de vill tillbaks. Efter det har de inte missat en träning. Ja så effekten var ju då precis tvärtom att den här tillåten att kraven var inte. Vi är så sjukt glada när det kommer men vi förstår att orken är sämre. Det här är ju någonting vi har världens bästa tränare men det här brevet önskar ganska många föräldrar skulle få.

• Lotta: Där var ju liksom bemötandet 10 plus.

• Maria: Alltid 10 plus. 

Lotta: Sen när barnen har hittat en idrotts eller motionsgren som passar henne så är kommunikationen mellan tränaren och vårdnadshavaren viktig som redan har kommit fram här tidigare. Hurdan information skulle det vara bra att vårdnadshavaren delar med sig till tränaren och varför?

• Michaela: Jag tänker just som du sa kommunikation är allting att man kan inte känna till alla barn och unga och hur det fungerar. Att lyfta att be om denna tiden att diskutera det behöver inte ta så hemskt mycket tid men att berätta vad är barnets styrkor och vad är de här svårigheterna och utmaningarna som kanske till och med har ritat upp det lite för att få en bild en profil på hur det kan se ut och var man kanske ska tänka lite till. Tillsammans funderar på hur man skulle kunna lösa det att tänka lite mer hittar vi en samsyn och också uppmanar tränare att med låg tröskel vara i kontakt den vägen också att om det kommer svårigheter som tränare lyckas lösa så be föräldrarna om hjälp och frågar hur ska vi lösa det här så att samarbete där är jätteviktigt men igen också den där tränarna att komma ihåg att inte bara lyfta upp det som har gått som inte har gått så bra utan att också berömma både förstås för barn själv men också för föräldrarna för att det kan ha en jätte avgörande roll också i den där föräldrarnas ork med att få höra lite positivt också att nu har det gått jättebra som föräldrar kan man också är det ganska bra att vara delaktig i de här träningarna åtminstone att vara med på matcher och sådana för att det ger ju en super extra boost för barnen att få visa upp vad man är duktig på och hur man lyckas i matcher och så också lite kanske att är det är ett barn som har jättemycket svårigheter och svårt med grupp så kanske kan det vara viktigt att åtminstone ibland vara med på de här träningarna lite i bakgrunden så att man kan rycka in om det behövs men också ge det där förtroende för tränarna att först sköta det själv man kan ha någon kodspråk där tränaren visar att nu behöver jag hjälp eller att nu behöver vi en paus från att man tar barnet en stund åt sidan och så här

• Maria: Sedan tänker jag också den där medicineringen är ganska viktigt att man kanske har en koll på det ganska många av de här medicinerna som har en sån här intervall att de ligger på kanske åtta timmar ibland mindre ibland mer och det innebär ofta att när medicinen går i kroppen så går man under sin lägsta nivå och det infaller ju ofta just där vi kanske 4 5 6. Det innebär ju att det är extra jobbigt att komma iväg att få in det mellanmålet eller äta middagen jättesnabbt på 10 minuter och packa och packa packa sig iväg och förstå den här tiden och att det blir ofta lite konflikter och lite så där men att ha en dialog kring det här och förklara varför är det så här just då att det tror jag är jätteviktigt.

Lotta:  Här kom redan lite upp om det här att vad tränaren kan dela med sig till föräldrarna är det någonting annat som ska vara bra, att den positiva feedbacken kom fram men

• Maria: jag tycker faktiskt Michaela att det var jättebra att du tog upp det för att man tänker att tio gånger mer negativ feedback får de här barnen och i och med att de är också tio gånger känsligare så glömmer de inget så att en skoltid som är full av negativt bemötande så gör ju att det finns inte marginaler för en hobby med negativt bemötande och tyvärr finns det ju förstås också där men att alltid, jag tänker så här att har man inget kiva att säga säger ingenting men finns det något pyttelite att säga, säg jättegärna och dela också just till föräldrarna för att man har ju inget, man är ju ofta inte så delaktig av den där träningen match kanske man går på men vad är det som funkar och inte funkar. Jag tänker man kunde ha ett sådant formulär som man tillsammans föräldrar och tränare och barn ska ha i början när man inleder sådär och så kan man alltid återgå till det här. Titta hur var det och hur det här funkar. Kanske liksom med jämna mellanrum och nu är det ju nog inte så att man kan sitta på en utvecklingssamtal i en timme i månaden utan vi pratar om att kanske bara för att kalibrera in när vi på rätt väg eller vad ska vi justera för att det här barnen ska kunna lyckas inom något som den tycker jättemycket om.

Lotta: Exakt, ett visst stöd. Skulle ni ännu kunna ge tre tips till tränare om hur det är lätt kan ta i beaktan personer med nepsy och att vi därmed får mera, mera nepsy barn och ungdomar till idrotten.

• Maria: Jag skulle egentligen vilja börja med de här instruktionerna. Keep it sweet keept it short. Kan man hålla det så kan man hålla jättemycket. Egentligen igen handlar det om att inte först springer ni här och sedan gör ni tio armhävningar i det hörnet och sedan gör vi sit ups här och sedan long gone, utan en grej. Nu går vi och gör det paus. Nu gör vi sedan det paus. Då är det sannolikheten ökar ganska jättemycket. Men säg det på ett kiva sätt. Humor. Det har vi pratat om Michaela. Nödvändigheten av humor alltid men framför allt här. Så länge det finns den där humor den glittret i blick så brukar det här gänget vara med. Det är också en del i den här motivationen känner sig sed och uppskattad om man kan köpa med dem så ökar också motivationerna och dopaminerna på det. Keep it sweet keep it short. 

• Michaela: Så länge man inte använder sig av de här svårigheterna som en sådan här.

• Maria: Kanske inte i en ironi. 

• Michaela: Och med det sagt så den här relationen är ändå trots allt mycket viktigare än prestationen. Hur klarar man sig i det här idrottsgrenen kommer i andra hand att få en bra relation till hela laget men till tränaren. Så det är ändå i alla lägen viktigare än. Det går ju inte att gå andra vägen. 

• Maria: Man kan inte börja med prestationen och sedan om det funkar så är det relationen. Man måste börja med att svara relation. Det gäller både skola men också hobbyerna. 

• Michaela: Mm och jag sa det lite här kanske. Men vill upprepa det att hitta den där samsynen och samarbete med föräldrarna och jobba ihop med det här barnet också lyssna. Ha treparts samtal där också att vara vad barnen också önskar så så att den där samsynen är jätteviktig. Viktigt är att man man är inte bra på att hålla oss till tre tips.

• Maria: Ja blev det tre.

• Lotta: Ja ungefär tre.

• Maria: men då får vi knyta ihop säcken. Det räknas ju inte som en fyra och då ska jag säga så här att det handlar ju jättemycket om okunnighet. Det är inte någon som vill någon illa utan man kan inte och man förstår inte. Jag tänker bara hur viktigt det är att man kanske börjar också likställa det här med att vi har ju alla människor och individer och olika variationer. Vi är ju bättre på vissa saker och sämre. Men det skulle vara fullständigt absurt att tänka att någon höjdhoppare som har dålig syn inte skulle få ha linser. Man ser inte ribban men är sjukt spänstig och stark och kan hoppa upp högt men hittar liksom inte fram, så fruktansvärt dålig syn. Om man inte får det här stöd och förståelsen för ADHD är det ju en likadan metafor eller som en diabetiker som inte skulle kunna orientera för att man inte skulle få ta insulin för en tävling. Vi måste börja tänka om, att vi har alla variationer fysiska och psykiska. Det handlar ju om att jobba med det här för fördomar, öka kunnande och minska fördomar. Var det att knyta ihop säcken. Det var ju ingen fyra.

Lotta: Nej det var bra, den är fast nu. Stort tack Maria och Michaela. Jag säger inga efternamn. Och till alla er som har hängt med på linjerna. Ha en fin fortsättning på dagen och ta hand om varandra.

Alla: Tack.