Avsnitt 10: Föreningsstigen inom paraidrott

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott. Som gäst idag har vi paraidrottaren Henrik Krogius, välkommen med. 
Dagens avsnitt handlar om paraidrottsstigen och vi vill påminna er om att Iida har gjort en handbok inom det här ämnet, som finns att hitta på Finlands Svenska Idrott webbsida.

• Iida: Vi börjar med två snabba frågor:  Vad inspirerar dig i vardagen?

Henrik: En bra fråga. Ja, jag tror det som inspirerar mig mest är att jag försöker göra bättre ifrån mig än dagen förrän, oavsett kanske inte alltid händer så. Men jag försöker alltid gör mig bättre ifrån, vad dagen före har hänt.

• Lotta: Så vara en bättre person av dig själv.

Henrik: Bättre version av mig själv, jåå. 

• Iida: Vad ska du nämna som en av dina favoritstyrkor?
  

Henrik: Jag är väldigt tävlingsinriktad och väldigt bestämd om någon har gjort något eller klarat av något så tycker jag att OK, nu borde jag också kunna göra det.  Om jag vill komma till VM eller jag ska få godkänna på i det där provet så då ser jag till att jag gör det, fast det inte alltid lyckas men att försöka är alltid mitt bästa.

• Lotta: Henrik skulle du kunna berätta lite kort om dig själv och din funktionsnedsättning.

Henrik: Jag är Henrik 24 år gammal, född och uppväxt i Helsingfors. Jag är kortväxt, jag har varit så hela mitt liv för att jag född kortväxt. Jag studera första året i Arcada till företagsekonomi och så är jag också simmare, parasimmare. 

• Lotta: Upplever du att du har en rörelsen nedsättning eller är du kortväxt? Säger du eller vad föredrar du för termer?

Henrik: Om jag skulle förklara mig bäst, så säger jag att jag är en person som är kort eller kortväxt. Jag har ändå alla kroppsdelar på mig. Det är bara att jag är lite kortare, har korta armar och korta ben. Men jag ser mig annorlunda jämfört med “normala människor”.

• Lotta: Här använde Henrik citationstecken vid ordet normala. Upplever du att folk tilltalar eller bemöter dig på ett annorlunda sätt för att du är kortväxt? Om du till exempel ska ha svårigheter till att förstå eller dylikt får du sådana bemötande?

Henrik: Oftas bemöts jag ganska bra. Och när jag säger ganska bra så menar jag som alla andra, inte något extra särbehandling eller på konstigt sätt. Men nog finns det situationer till exempel om jag är med kompisar eller så händer det inte ofta. Men om jag är på en café eller restaurang så frågas mina kompisar ja, vad ska din kompis beställa? Då blir dom sådär, vadå, jag vet inte, fråga honom.. 

Eller det händer ganska ofta om ett barn stirra på mig eller peka på mig så brukar föräldrarna be om ursäkt till min kompis men inte till mig. Så bara på grund av att jag är funktionsnedsättning så betyder det inte att allt inte fungerar på samma sätt här uppe. 

• Lotta: Det var det jag fundera på men det är trevligt och höra att i stort sätt så bemötandet är bra. Men sen finns det tilfällen så tänker sig folk att hjärnan fungerar på annat sätt bara för att du är kortväxt. Men det är fint att du ändå säger till och ta itu och kompisarna reagerar på det och säger att frågar du honom och frågar inte mig.

Henrik: Förståss blir dom lite nologa(generade) först. Det är trevligt att dom försvara mig och hjälper mig.

• Lotta: Det är ju kompisar!
  Finns det något du skulle vilja berätta för folk om kortväxthet och på det sättet också stryka något sånär stereotypier eller förutfattade meningar och på det sättet kunna sedan förbättra på det här bemötandet i framtiden för de som lyssnar.

Henrik: Det finns olika slags kortväxt heter. Det finns kortväxt heter som inte är så synliga. Jag har varit på kortväxt evenemang i världen och där har jag sätt kortväxta som var helt normal längd. Också finns det kortväxta som är kortare än mig. Jag har en kortväxthet som heter Akondroplasi som är det vanligaste. Det är ganska synligt kortväxthet. Oftast om jag är ute med kompisar så kommer någon och frågar om jag är en annan kortväxt typ, någon känd eller till exempel som i TV serier Game of thrones. Så de frågas efter Thyrion eller Peter Dinklage, det är alltså skådisen som spelar Thyrion.  Så de kan fråga om jag är han. Så jag vet inte ibland om dom skämtar eller är de seriösa? Men många tror att det finns bara en eller det är ganska sällsynt att se  kortväxta.

• Lotta: Vet du hur många kortväxta finns i Finland?

Henrik: Säkert lite över tusen med olika slags kortväxta, men min kortväxthet är en av tjugofemtusen.

• Lotta: Så ni alla är inte filmstjärnor. Och kanske det som du tog tidigare upp att bara för att du är kortväxt eller har en nedsättning så betyder inte att din hjärna fungera på ett annorlunda sätt, än hos någon annan.  

Iida, skulle du kunna kort berätta om dig själv och varför du ville göra denna handboken om om paraidrottstigen för föreningar och varför är det viktigt att ta en sånhän handbok överhuvudtaget?

• Iida: Jag gjorde det här handboken som mitt examensarbete när jag studerat till idrottsinstruktör på Arcada.  Jag ville göra den här handboken för att sprida kunskap och medvetenhet om vad paraidrott är och på så sätt hjälpa föreningar att erbjuda paraidrott också. Jag tycker att alla borde ha jämlika möjligheter att idrotta och motionera. Så därför.
  
• Lotta: Så väcka lite medvetenhet. Fint och tack att du har gjort det här. Hoppeligen blir det mycket användning av den här boken.
  
• Iida: Hoppas!
  
• Lotta: Det kan vara ganska utmanande för målgruppen, personer med en  funktionsnedsättning eller långtidssjukdom att hitta verksamhet som passar just dem.Men också för föreningar att hitta er utövare. Henrik, hur hittar du din verksamhet där du börjar idrotta?

Henrik: Jag har en kompis som är också kortväxt som simmade. Jag har alltid älskat sport, jag ville hitta någonting som jag tyckte om att göra och kan göra. Min kompis börja och simma mycket före mig och jag började först simma med honom och jag tyckte inte alls om det. Det var säkert för att jag var inte så bra på det och det var många där som var ganska bra. De som man tycker om är man oftast bra på och jag var inte särskild bra på att simma, helt i början. Jag var jättelänge rädd för vatten också så det var inte riktigt “love at first sight”. Sen tog jag paus några år och sen hittade jag en spansk simlärare. Hon lärde inte mig bara att simma, hon lärde mig att älska simning och tycka om simning och det var det som var det viktigaste. För att lära mig simma så måste jag först tycka om det. 

• Lotta: Vad gjorde hon för trix för att få dig att älska simning? 

Henrik: Hon var spansjorska så hon tala mycket, hon var jätteroligt och skämta. Hon gav jättemycket feedback. Oavsett om jag gjorde var bra eller dåligt så gav hon feedback och komplimanger. Vi försökte varje gång göra bättre av oss. Hon hade bra tålamod. 

• Lotta: Fint, när började du simma? eller när din kompis tipsa dig om simning? Vilken ålder var det?
  

Henrik: Talar du om tävling simmande eller vanligt?

• Lotta: När du började första gången?
  

Henrik: Jag tror att det var 2013. Jag var ungefär 14 år gammal.

• Lotta: Iida, har du något tips om föreningar hittar utövare just den här målgruppen så att vi får paraidrottarna med till föreningar.
  
  
• Iida: Ja, det lönar sig och marknadsföra det här verksamheten. Där var det här målgruppen finns så till exempel i daghem eller skolor eller inom rehabilitering till exempel och Paralympiska Kommittén har utvecklat sånhäna löydä oma seura -tjänst, där man kan anmäla sin verksamhet som man har och därifrån kan de här utövarna sedan hitta att hur en verksamhet de skulle hålla på med.
  
  
• Lotta: Ja, det var ett par konkreta tips och säkert kanske det här är marknadsföringen också fundera på de målgruppen är paraidrottare så kanske funderar på bilder också vad man lägger ut.
  
  
• Lotta: Hur ska föreningar marknadsföra sin verksamhet på ett korrekt sätt utan att vara rädd att man sårar någon eller exkluderar någon? Har du något tips till föreningar? Hur skulle du känna dig Henrik inkluderar och inte exkluderar av att om du skulle vilja hitta en ny förening och de marknadsför till exempel en ny simningsgrupp.
  

Henrik: För mig det skulle vara en grupp, inte bara för parasimmare utan för vem som helst. Kanske man skulle också göra en reklam. Jag tycker att många som har funktionsnedsättning i Finland vågar inte visa sig jämför med andra länder i världen, de vill inte visa sig offentligt. Dom tror att det är kanske bara Show för publiken. Speciellt dom som har en synligt funktionsnedsättning, dom tror att dom är annorlunda. Men alla är annorlunda på sitt eget sätt.

• Lotta: Så ett tips för föreningar är att när man marknadsföra så inte exkludera  i paraidrottsgrupp och idrottsgrupp utan alla också i samma grupp för att man kan lära sig både och det behövs inte alltid skilda grupper.
  Har Iida något tankar som du vill säga?
  
• Iida: Jag skulle säga att kanske det viktigaste skulle vara att beskriva den där verksamheten så tydligt som möjligt, så att de här utövarna kan själv välja att om de kan eller vill delta i de här grupperna.  Till exempel att vad det kräver för att kunna vara med i den där gruppen eller att kan man komma med assistent dit eller är det frågan om målmedveten träning eller bara motion och sen kan man utifrån de här välja att är det här för mig eller inte.
  
• Lotta: Henrik, har du någon gång tänkt lägga av dig i idrotten för att du har känt att det inte passar dig eller att du inte tas på allvar? Har du haft såna stunder i din karriär att nu räcker det!
  

Henrik: Jag är jätteglad för att du fråga den frågan, för att ibland tänker jag på det när simning inte går bra eller jag är lite ner. Jag har alltid känns så att jag passar in, men jag har känt många gånger att många tar inte mig på allvar. Så bara på grund av att jag har en funktionsnedsättning så är sporten ingen lek, jag tar det lika seriöst kanske seriösare än vad den “vanliga” idrottaren gör, människor tror att jag inte gör och det är jättesynd. I Finland har vi jättebra simnings tränare, men dom vill ju inte träna paraidrottare. Jag är jätteglad med tränarna som jag har just nu, det är jätte kivoga och jag trivs i min grupp. Men om jag skulle vilja själv byta grupp eller träna med en mera tävlingsinriktad grupp som tar det seriöst, oavsett om jag är i landslag eller allt annat som jag har nått, ändå sku de inte ta mig för att jag är paraidrottare. 

• Lotta: Det är jättesynd att höra och det kan påverka motivationen också.
  Har du alltid simma och träna i Finland eller har du någon gång tränat utomlands och vad har du fått av det?
  

Henrik: Efter jag blev student 2018 så åkte jag till Australien, först var jag i Melbourne ett år och det planerat att det sku vara ett år. Orsaken varför jag åkte dit var bara att jag ville satsa på simning. I Australien är simning som religion och de tar det jätteseriöst, de ungerfär som ishockey i Finland. Jag ville satsa på simning 110% och jag ville testa hur det känns och träna där. Det slutade med att jag var där i tre år och jag lärde mig mycket om simning och jag hade en fantastisk tid, jag lärde känna nya människor utanför och innanför simningen. Jag lärde träna på nya sätt och erfarenhet med träningen. 

• Lotta: wow, tre år i Australien, det låter lyxigt. Känner du att du togs det på allvar när du var i Australien på ett annorlunda sätt på din dröm och att ha en karriär.

Henrik: Det var lite varierande för att jag hade många olika tränare men jag skulle säga med tränande så tog dom mig seriöst, de träna mig som vem som helst. Och det var många tunga träningar jämfört med här i Finland. Vi tränade 3-4 km per träning två gånger per dag och träningen börja fem på morgonen. Så det som motivera mig jättemycket var att vakna så tidigt för att tränarna ville träna mig och jag fick den träningen som jag förtjänar.

• Lotta: Okej, så här låter det som om det finns en skillnad ändå just i mängden träningstimmar du utövar nu här i Finland än till vad det var i Australien.

Henrik: Men här studerar jag också därför jag träna inte så mycket. Men jag sku villa  träna mera i Finland också.

• Lotta: Studierna också tar tid.

Henrik: Ja, studierna tar tid så jag får inte så mycket träningstid.

• Lotta: Okej, Henrik för att kunna träna inom paraidrott så behöver idrottaren klassificering, när och hur fikc du din klassificering och hur fungerar det?
  

Henrik: I min sport simning så finns det 14 olika klasser och dom klasserna heter S1 till S14. S1 till S10 klasser som har olika fysiska funktionsnedsättningar, klass S11 till S13 är personer som är synskadade och S14 är de som har en intellektuell funktionsnedsättning. Min klass är S5 och klass S1 är oftast dom som har svåraste funktionsnedsättning(Lotta korrigerar, grav funktionsnedsättning) och S10 är mest lindriga funktionsnedsättningen. Jag är klass S5 och jag är mest med såna som har samma funktionsnedsättning som är kortväxta eller dom som är i rullstol och jag blev klassad 2015.

• Lotta: Iida hur är det med klassificeringen för olika nedsättningar var och hur görs det? Har du några exempel?
  
• Iida: Ja de här klassificeringarna görs av utbildad personal förutom då för personer med synnedsättning som får det av en läkare.  Som Henrik sa så det beror lite på gren att hurdana de här klasserna är med till exempel i friidrott så är man indelad i endera T-gren som är Track ( på banan) och F, som är field som är grenar som är utanför banan. Och så går det på samma sätt att man kan vara till exempel TF 31 till 34 som betyder att man är en rullstols idrottare som har en neurologisk funktionsnedsättning.
  
  
• Lotta: Okej, hurdan var processen att komma med i landslaget Henrik ändrade det på någonting, till exempel träningstider och hur var det med finansieringen?
  

Henrik: När jag började tävlings simma så hade jag aldrig tänkt att vara med i landslaget, men det tog ungefär ett år så var jag med i juniorlandslaget eller ungas landslag. 

• Lotta: Ett år sen du börja simma då? 

Henrik: Tävlings simma. Allt hände ganska snabbt, de ändra på en del saker men jag tränade på samma sätt för att det fungerar. Vi hade fyra gånger per år olika träningsläger i Pajulahti och vi alla para simmare träffades och vi tränade tillsammans fyra gånger per år och vi hade olika internationella tävlingar. Min första största internationella tävling var EM-2018. Det tog ungefär ett år i landslaget att komma dit.  

• Lotta: Har paraidrott och idrottare samma läger eller är det skild på läger?
  

Henrik: Jag vet faktiskt inte men jag har sett dom i Pajulahti men vi har inte tränat samtidigt.

• Lotta: Okej, påverkar det ekonomiskt då du börja träna på landslagsnivå? Får du stöd eller allt som händer och åkas till är från egen ficka? hur fungerar det?
  

Henrik: Alla kläder och utrustningar får vi från föreningar som är en bra sak. Om man är i A-landslaget så tävlar man i stora internationella tävlingar och om man är i B-landslaget så tävlar man i mindre internationella tävlingar. Om man är i A-landslaget så behöver man inte betala något och allt är betalat. Men om man är i B-landslaget så måste man betala åtminstone 50 procent. Och för tillfället är jag i A-landslaget så det har varit helt ok. 

• Lotta: OK! Grattis och fint att du får vara där.

Henrik: Tack!

• Lotta: Eller fint att du har kommit dit. 

Henrik: Tack

• Lotta: Arbete är det ju. 22.23

• Lotta: Stöter du Henrik på någo hinder eller utmaningar till exempel på tävlingar, träningar och hur tacklar du eller arrangörerna de här hindren? Till exempel om du kommer till en simhall och där du byter om? Om det är inte på det sättet är tillgängligt, hur tacklar du det och hur tar du emot de här möjliga hindren och kanske arrangörerna?
  

Henrik: Om vi börjar från början så jag har varit invalidkort-kort för parkering. Men oftast då det är stora tävlingar, så det kan vara så att alla parkeringarna är tagna så jag måste parkera långt bort. Sen är det ganska besvärligt att gå till simhallen. Om jag har en tävling just då så är jag nästan helt slut när jag kommer till simhallen. Sen om dom har omklädningsrum för personer med funktionsnedsättning, så går jag dit och byter om för att där har dom bra med skåp och var man kan hänga sina kläder. Men tyngsta är bärandet, att jag måste bära saker till tävlingen. Oftast packar jag de minimala för att det ska bli lätt.

• Okej, det var nytt för mig! Men intressant att höra. Finns det något skillnader då när du ska tävla i simstarten för personer med som är kortväxta och för personer som inte är kortväxta?
  

Henrik: När jag börja tävlingssimma så startar jag alltid från vattnet. Men jag tror att det var för att jag var inte tillräckligt bra för att starta från startpallen. Men jag startat nu vanligt från startrpallen men jag får kanske inte samma fart eller styrka från startpallen som “normala” simmaren sku få eller andra funktionsnedsatta för att jag har ganska svaga ben. Men nu finns det också personer som är i rullstol eller andra funktionsnedsatta som starta hellre i vattnet för att dom brukar vara också snabbare där. 

• Lotta: Så när du startar så kan det hända att en del är i vattnet färdigt och en del startar från startpallen. I vissa simhallar så kan det ju vara att denna startpallen är ganska hög också. Vad händer där? får man hjälp eller finns det något trappsteg om man behöver?
  

Henrik: Ja, i såna här fall så man måste vara ganska snabb när dom visslar och den här processen går ganska snabbt. Ibland dom tänker inte att parasimmaren är också här. De “normala” simmarna bara stiger på startpallen och de är färdiga. Men till exempel jag som är lite långsam och klumpig så det tar ganska lång tid för mig att komma till startpallen. Någon gång har det hänt att jag har blivit diskvalificerad för att jag har inte varit tillräckligt färdigt med start placeringen.
Jag tror att det var FM 2019 i Esboviken och där har dom utomhusbassäng, och där hade dom en stor startpall.  Och jag frågade min tränare, inte på grund av hjälp men om hon sku stå brevid mig så sku de kanske se att de tar lite tid och att de inte börjar håsa.  

• Lotta: Och det gick bra när du fick starta i lugn och ro?
  

Henrik: Ja.

• Lotta: Men det är fint att höra.
  Ida och Henrik, ser paraidrottaren stig annorlunda ut än för en idrottare.
  
• Iida: Den kan se annorlunda ut, men det måste ni inte göra. Men det som kan vara kanske största skillnaden är att på en paraidrottare stig så kan man komma i olika åldersstadier. Om man till exempel har fått en funktionsnedsättning först som vuxen så då börjar man ju först där som vuxen. Till skillnad från idrottarensstig där man börjar i barndomen och där kan faserna gå i varierande ordning beroende på att hur snabbt man utvecklas och så vidare att det är mera individuellt skulle jag säga i paraidrottarens stig än idrottare stig.
  
• Lotta: Och det är det inte egentligen, så det borde också vara att det ska vara individuellt och inte en massa man flyttar folk framåt.
  
• Iida: För alla utvecklas ju i olika takt, helt oberoende att man har en funktionsnedsättning eller inte?

Henrik: Det som jag håller med i det här är att med paraidrott så kan man börja när man vill. Jag har sett parasimmare som är 50 år, men dom har börja bara för några år sen. Och sen mina kompisar som idrottar, dom har gjort i hela sitt liv för att dom kan inte börja när dom är i 30-40 år. Men på den positiva sidan så paraidrottaren kan börja helt när man vill.

• Lotta: Det är ju jättefint att det finns en längre möjlighet för karriär inom paraidrott. Än just som du sa att dina vänner som som idrottar, alltså när man är 30 så kan det hända att du måste pensionera dig från idrotten redan och hittar på någonting annat att det är liksom du blir för långsam eller 40.

Henrik: Om någon fråga vad är positiv med paraidrott så skulle jag säga att det är aldrig för sent att börja. Man kan börja helt när man vill och man ska inte vara blyg. Man kan ändå vara mästare när man är 65 eller 70, allt hänger på dig själv. 

• Lotta: Henrik, du fungerar också som en tränare. Varför var du intresserad av att fungera som tränare och mötte du då några utmaningar med det och kan du berätta lite om det?

Henrik: Som sagt jag simmar jättemycket och jag älskar att vara i vattnet. I Australien som ville jag se simningen från en annan synvinkel. Jag vill testa att bli simlärare och se hur det känns. Nu för tiden så tränar jag bara personer som är funktionsnedsatta, jag tränar dom för att på något sätt jag förstår dem om de har svårt med något och försöker jag hitta lösning för att jag har varit i samma båt som de har varit, där har jag lättare att förstå dem. Jag älskar också att träna därför försöker jag hjälpa på bästa möjliga sätt för att utvecklas för att bli en bra simmare. För mig själv tog det inte bara en dag tills jag blev bra, det tar tid. Viktigast är att har motivation och tålamod och sen kommer det bara med träning och träning och träning. Och det bästa utvecklingen med simningen är bara att träna oavsett om man har talang eller inte.

• Lotta: Och du ger säkert motivation till dom som är yngre och man kan faktiskt simma i topp och komma med i landslaget om man och fortsätter att komma på dina träningar. Får man fråga, har alla i din grupp en rörelsenedsättning eller 

är det blandat med olika funktionsnedsättningar?

Henrik: Det är lite blandat, intellektuellt och rörelse. Eller nuförtiden är det bara intellektuellt men tidigare hade jag också rörelsefunktionersättningar. 

• Lotta: Henrik, vad är ditt mål nu? Är det paralympiska spelen och om det är så när är det och när får vi hoppeligen heja på dig.

Henrik: Mitt mål har alltid varit Paralympiska Spelen. Först försökte jag till Tokyo 2021 men tyvärr hade jag inte tiderna dit. Men nu söker jag till Paris 2024 och försöker att ge mitt allt för att slippa dit. Oavsett om jag slipper eller inte så försöker jag ge mitt bästa.  

• Lotta: Hur ser det ut nu? Är du där du vill med träningen?

Henrik: Det här året var lite svårt med träningen, Jag har inte riktigt simmat de tiderna jag vill och det har inte riktigt gått som jag skulle vilja. Ganska mycket på grund av studierna att jag studerar och det är svårt att kombinera simningen och studierna samtidigt. Men jag försöker vara optimistisk och försöker att ännu ha hopp, det finns bra möjlighet att komma dit.

• Lotta: Det här är ju ännu ett år kvar, så att om det om det här året var svårt och något nytt studier och sånt så hoppas vi på att nästa år har du mera fart och vi får heja på dig.
  

Henrik: Jag hoppas det också. Eller när när det är sommar så jag har ingen sommarjobb eller något studier så jag tänker fokusera bara på simningen och använda all tid som jag har.

• Lotta: Henrik och Iida, Vad anser ni att skulle vara viktigt med tanke på utvecklingen av paraidrottens framtid? Vad behöver vi göra för att paraidrotten utvecklas och kanske får mera synlighet på det sättet också? Henrik varsågod.

Henrik: Marknadsföra det mera, jag tror också att många som har olika funktionsnedsättningar som kanske vill testa på paraidrott men kanske inte vågar visa sig själv. Kanske dom tänker vad andra tycker om saker. Jag tycker att en utomstående känd idrottare i Finland skulle hjälpa marknadsföra och visa att dom respektera paraidrott.

• Lotta: Okej, så någon som är idrottare och inte paraidrottare som ska faktiskt lyfta upp och tala om, så synlighet på det sättet. Har Iida några tankar?
  
  
• Iida: Just det här att sprida kunskap och medvetande och att få i Median över allt det här, samma synlighet som icke paraidrottare också får. För att det ska liksom få det här samma uppskattningen och respekten som de förtjänade också på samma sätt.
  
  
• Lotta: Bra, det är säkert bra att sluta. Vi önskar Henrik att vi får se dig då 24 i Paris och vifta med flaggorna i alla fall här hemma i kisakatsomo om inte annat.

Henrik: Jess

• Lotta: Stort tack till Henrik och Iida och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen. Tack.

Iida & Henrik: Tack!