Lunchsamtal med temat dövidrott
Har du någon gång tänkt på hur det skulle vara att delta i en idrottstävling där du inte hör utan ser startsignalen? I webbinarieserien Hållbar idrott berättar Lina Karlsson, vars modersmål är finlandssvenskt teckenspråk, om sina erfarenheter av att vara döv i en hörande idrottsgemenskap.
Lina Karlsson är en mångsidig idrottare. Som yngre var medeldistanslöpning hennes huvudgren och därifrån har hon även kammat hem FM medaljer. Som junior deltog hon även i skidtävlingar och fortfarande idag är skidåkning en kär idrottsgren för henne. Idag tränar hon för marathon och även orientering har kommit med i bilden. Karlsson tävlar aktivt, men elitsatsningen är lagt åt sidan.
- Friidrotten har jag ärvt från min mammas sida och marathon från min pappas sida. Jag började orientera på grund av att min partner är orienterare. Idrotten har alltid varit med väldigt starkt i min omgivning.
Dövidrotten i Finland
Suomen kuurojen urheiluliitto, SKUL, är Finlands äldsta handikappidrottsförening som grundades år 1920. Dövidrott är idrott som döva och hörselskadade personer utövar och där teckenspråk eller visuella signaler är väsentlig för kommunikationen. För att kunna delta i internationella tävlingar så måste man vara döv eller hörselskadad med en hörselnedsättning på minst 55 decibel. Men man behöver inte kunna teckenspråk för att få delta i tävlingarna. Döva har internationella tävlingar, både EM, VM och OS.
En av grundarna av SKUL var en finlandssvensk döv idrottare som hette Oskar Wetzell. Han var simhoppare som deltog i OS år 1908 i London och 1912 i Stockholm. Under den tiden fanns det flera finlandssvenska idrottare som aktivt deltog i föreningen. Fortfarande idag har föreningen finlandssvenska medlemmar.
- I Finlands finns det ungefär 200 dövidrottare och av dem är finlandssvenskar ungefär 10 till antalet.
Förut var det vanligt med dövskolor som samlade ihop döva som bodde på internat. Då var det lättare att samla ihop gänget och träna tillsammans. Idag går många hörselskadade och döva i hörande skolor. Det har också blivit svårare att hitta och locka med fler till idrotten eftersom skolorna använder GDPR (Dataskyddsförordningen som reglerar behandlingen av personuppgifter), vilket gör det svårare att nå ut till döva.
- Fortfarande finns det döva idrottare, men de som använder teckenspråk har minskat till antalet eftersom många använder cochleaimplantat (en elektrisk hörapparat) och använder mera tal än teckenspråk.
Döva har också rätt till att ha tolk med på träningar. En del använder tolk, andra inte.
Tacksam för inkludering
Karlsson har inte upplevt att det varit ett problem inkluderas med i en hörande idrottsgemenskap. I början kan det ha varit oklart på vilket sätt man ska kommunicera, men när man väl lärt känna henne, så har det inte varit ett problem.
- Min mamma var tränare i friidrottsföreningen och hon kunde ju teckenspråk, så det var tydligt och lätt för mig att bli inkluderad. Själv har jag inte använt tolk för många har kunnat teckenspråk. Och kommunikationen mellan mig och de andra tävlande har alltid fungerat bra.
Karlsson och hennes tvillingsyster Lycke Karlsson gick på Vörå Idrottsgymnasium på friidrottslinjen. Hon minns tiden med värme och tacksamhet, eftersom de kände sig genast inkluderade. En del av eleverna kunde redan teckenspråk, men det fanns många som var intresserade och ville lära sig mera. Eftersom många bodde på internat och spenderade mycket tid tillsammans var det också lätt att lära sig språket.
- Det var roligt att så många vill lära sig teckenspråk av oss. Och sen var det roligt att dessa personer lärde vidare teckenspråket. Jag kunde bli förvånad över att en del kunde teckna fast jag inte hade lärt dem det. Det hade gått vidare.
Skillnader mellan dövidrott och hörandeidrott
Skillnaden mellan dövas och hörandes tävlingar är att kommunikationen är mera tillgänglig. I startskottet används en startlampa och all information och utbyte sker på teckenspråk.
- Då jag friidrottar med hörande måste jag alltid titta på startskottet. Jag ber också om att startern kommer närmare mig så att jag ska kunna se den tydligt. En del önskar också att de inte ska stå på den yttersta banan för att kunna se bättre när man kan fara iväg.
I en del grenar kan det också vara svårt för döva att använda teckenspråket. Till exempel vid skidåkning med kompisar så kan det vara svårt att teckna med varandra.
I dövidrotten är dövidentitetskänslan också väldigt stark. Minoritetsskapet för samma personer och gemenskapen förstärks.
- Det finns också många bra saker att med att tävla med hörande. Då kan vi också lyfta upp vår minoritet, vårt teckenspråk och visa att det också är ett språk. Idrottare som inte känner till att det finns ett språk som teckenspråk får ju på det viset veta om det. Vi kan visa att döva har möjlighet att idrotta och tävla. Det minskar på fördomarna.
Det finns en del fördomar om döva. Till exempel att det inte lämpar sig eller att det är för svårt för döva att delta i idrott för att de inte kan prata. En annan fördom är att döva har lätt att läsa av läpparna. En del kan det, men för andra är det svårare att läsa från läpparna.
- Men döva har också rätt att använda tolktjänst. Men att få tolk är inte alltid lätt. Speciellt att få finlandssvensk teckenspråkstolk kan vara svårt idag.
Papper och penna är alltid bra att använda i kommunikationen och det är bra att använda sig av kroppsspråk. Teckenspråk går också alltid att lära sig i föreningar, precis som eleverna vid Vörå Idrottsgymnasium gjorde.
Guide till tränare
Suomen Kuurojen Urheiluliitto´, SKUL, har publicerat en guide om hur man bemöter hörselsskadade idrottare. Guiden syftar till tränare i föreningar och hjälper tränaren med konkreta tips. Guiden finns på finska men kommer att publiceras på svenska.
Guiden: https://www.skul.org/wp-content/uploads/2022/01/Opas-kuulovammaisen-liikkujan-kohtaamiseen.pdf
Lunchsamtalet ingår i en filmserie inom temat hållbar idrott producerat av Finlands Svenska Idrotts projekt Barn och unga på samma linje. Samtalen leds av Finlands Svenska Idrotts hållbarhetschef Tarja Krum.
Kategorier:
Allmänt