Den psykiska stressen

Skytte är en psykiskt påfrestande gren. Tävlingar inom gevärsskytte innehåller allt mellan 40 och 120 prestationer. Alltså 40 respektive 120 skott, där inget skott skuts per automatik utan där geväret manuellt måste laddas om inför varje skott.

I varje gren har idrottaren en viss nervositet före och under sin prestation. Det som skiljer nervositeten inom skytte från t.ex. friidrott och fotboll är att skytte inte är en fysisk gren var du måste pressa din kropp till bristningsgränsen, men ändå beter sig kroppen emellanåt som om man skulle göra det.

I tävlingssituationer, när jag mäter min puls, har den ofta nått upp till lite över 160 slag per minut. Ibland kan de överstiga 170 slag/minut. Det betyder att jag i många tävlingar är väldigt nära min maxpuls på 198 slag/minut.

Det känns konstigt när ens puls skenar iväg på grund av nervositet, speciellt när man inte kan påverka den. På en löptur måste jag pressa mig själv ganska hårt för att nå över 160 slag per minut. Samtidigt som jag bara av att hålla i mitt gevär når upp till samma slag.

Det att din puls stiger på det här sättet, gör det avsevärt svårare att prestera än t.ex. i en träningssituation var din puls ligger på 90-100 slag per minut. Då är det extra viktigt att du har ett s.k. skottprogram, hur du förbereder dig för skottet, hur du kommer till tavlan och när du trycker på avtryckaren. Om du inte har det så går det lätt snett. I en situation där du har pulsen på 160 och du är så nervös att du helst skulle avbryta, är skottprogrammet det enda du kan luta dig tillbaka på. Alla kan säkert föreställa sig att geväret inte riktigt är stilla när pulsen slår över 160 slag per minut.

Det finns exempel från skyttevärlden när det gått snett i en viktig situation för att idrottaren är så nervös och pulsen är så hög att du egentligen inte tänker klart. Matthew Emmons från USA sköt sista skottet i finalen på 3×40 skott med miniatyrgevär i fel tavla i OS-finalen i Aten och missade ett guld som såg klart ut. Samma man missade ett klart guld på ett liknande sätt i finalen i Beijing fyra år senare, då sköt han en sexa om jag minns rätt och föll till fjärde placering. Emmons är trots dessa missar, både olympisk mästare och världsmästare.

Så det skulle ju vara lättare om man kunde stänga ut nervositeten och känslorna i tävlingssituationer. Alla idrottare jobbar på att minimera nervositetens påverkan, men till en viss mån inverkar alltid känslorna och det kan man väl säga att är idrottens salt.  

Joni Stenström
Svenska Finlands Sportskytteförbund

Kategorier:
Allmänt