Då insåg jag att jag höll på att förstöra min kropp

Lotta Nylund berättar om sina erfarenheter av en osund inställning till mat och hennes väg tillbaka från en ätstörning.

Jag var 16 år och hade just kommit hem från en veckas fotbollsturnering i Bulgarien då jag skulle gå upp för trapporna men rasade istället ner på golvet. Då förstod jag att min ätstörning hade gått för långt. Min mamma kramade om mig och vi kom överens om att, istället för sjukvård, börja med att alltid sätta två skinkbitar på brödet istället för en.

Jag växte upp i en familj med sund relation till både rörelse och mat. Vi åt måltiderna tillsammans och tävlade och lekte ute på gården. Min pappa dog när jag var tonåring och då jag var 16 år behövde jag få ett redskap för att hantera mina känslor och att känna att jag hade kontroll över något i mitt liv. Då blev motion min terapi, men på ett ohälsosamt sätt.

Jag tränade flera gånger varje dag. På morgonen simmade jag ofta före skolan, på håltimmarna kunde jag smyga ut på en löprunda och efter skolan cyklade jag till fotbollsträningarna. Jag var smart, ingen kunde ha koll på hur mycket jag tränade, förutom jag själv. Jag levde på mycket dopamin och allt för lite mat.

Jag såg till att alltid orka på träningarna men hemma hade jag en kort stubin, kände mig utmattad och tappade hår. Jag ville se hur hårt min kropp kunde prestera och jag trodde på vartenda ord som stod i fitnesstidningarna. Det stora budskapet då var tyvärr att äta väldigt hälsosamt och att lämna bort alla “onödiga” kolhydrater för att nå sina mål. Detta gick tyvärr ut över min lillasyster som jag tvingade äta mina “onödiga kolhydrater” och fläskbitar i hemlighet. Dessutom blev vårt filmsnacks spenatplättar och morötter.

När rädslan i trappan äntligen väckte mig och jag förstod att jag inte hade tillräckligt med energi i kroppen, berättade internet för mig att min ätstörning heter ortorexi. Då insåg jag att jag höll på att förstöra min kropp. Det ville jag inte. Jag ville njuta av motion och mat igen!

Jag arbetade mig tillbaka till en hälsosam relation till motion och mat tack vare korrekt information om ätstörningar och om hälsosam kost. Jag slutade räkna kalorimängden i min mat för jag var inte och ville inte bli en fitnessmodell! Träningsklockan hjälpte mig i att inte överträna och jag lärde mig att lyssna på hur min kropp orkade. Med stöd av familj och vänner med liknande upplevelser fick jag hopp om att jag nog skulle lyckas.

I snart 15 år har jag nu hellre ätit för mycket än för lite. Mitt motto är: glass är bra för själen och nuförtiden tränar jag för att jag njuter av det, inte för att jag måste eller mår illa. För mig har de handlat om att hitta en balans i livet mellan hälsosamt och så kallat ohälsosamt.

Jag vill uppmuntra vårdnadshavare och tränare till att vara goda förebilder i hur man talar om mat och träning. Meningar som “Efter den här glassen får jag springa en timme för att förbränna den”, kan vara otroligt skadliga. All mat skall inte förbrännas med träning för vi förbränner redan mat då vi blinkar, ler och andas. För att kunna minska på ätstörningar upplever jag att samhället behöver erbjuda mer psykiskt stöd samt lättare tillgång till näringsterapeuter som vi kunde använda i ett preventivt syfte. Viktigast av allt är ändå att sprida den livräddande kunskapen om ätstörningar som t.ex. projektet “Förebyggande av ätstörningar inom idrotten” gör.

Lotta Nylund
Projektledare, Vi också
Finland Svenska Idrott

Jeanette Harf

Ansvarig för kommunikation, marknadsföring och evenemang
+35850 60 400
jeanette.harf@idrott.fi

Kategorier:
Allmänt Ätstörningar