Min fantastiska kropp

När jag i mars fick veta att jag var gravid var det svårt att hålla tillbaka glädjetårarna. Att bli förälder är något jag länge önskat och drömt om. Men på grund av min historia med ätstörningarna har det inte varit någonting självklart.

Under min idrottskarriär levde jag för att prestera. Jag älskade att bygga upp mitt schema runt träningen, att utmana mig själv och utvecklas. Samtidigt som jag njöt av den typen av vardag, hade jag svårt att tänka långsiktigt. Och mitt trångsynta tankesätt fungerade rätt bra – fram tills att skadorna började uppstå.

Under skadeperioderna blev rutinerna lidande och jag blev mer och mer ångestfylld för varje träning jag missade. I brist på andra redskap att hantera situationen ledde denna ångest till ätstörningar. Bulimin utvecklades från ett tillfälligt sätt att försöka disciplinera kroppen, till en ond cirkel av hetsätning och uppkastningar som jag inte längre hade kontroll över.

Då lyckades jag inte se konsekvenserna av bulimin och jag har senare insett att ätstörningarna blev början på slutet av min idrottskarriär. Idag vet jag också att jag genom mitt beteende äventyrade mycket mer än så – bland annat chansen att bli gravid.

Inom en del idrottskulturer har amenorré och menstruationsbortfall uppfattats (och uppfattas ännu idag) som ett kvitto på att träningen biter. I själva verket visar forskningen tydligt på att regelbunden menstruation är ett tecken på ett fungerande system – en kropp som är frisk och som kan prestera såväl kortsiktigt som långsiktigt. Men hur lyckas vi egentligen med att föra fram denna information till våra unga idrottare? Hur väl tar vi hand om helhetsmänniskans välmående? Och hu förebygger vi de fysiologiska konsekvenserna som kan uppstå vid bristfälligt energiintag och återhämtning?

För att komma ur ätstörningarna byggde jag under en lång tid upp ett stödnätverk och jag skaffade mig redskap för att hantera svåra situationer och motgångar. Samtidigt började kroppens hormonsystem sakta återhämta sig och så småningom fungerade även menstruationen som den skulle.

Idag känner jag mig rätt stabil i mitt mående och i mitt förhållande till kost och kropp. Men visst har även graviditeten, med alla sina förändringar, fört med sig en hel del utmaningar.

Redan tidigt bombaderades jag av info om vad jag får och inte får äta. Vid en hälsokontroll uppmanades min sambo att gömma alla godsaker och ta mig med ut på promenader, vilket gjorde att jag kände mig mera som en hund än en människa. Dessutom verkar den gravida kroppen, precis som min tidigare elitidrottande kropp, på något vis bli allmängods när det gäller kommentarer kring utseende och former. Stundvis har pressen på att göra allt rätt upplevts överväldigande, stundvis har jag faktiskt kunnat njuta av tiden som gravid.

Jag känner en enorm tacksamhet över att kunna skaffa familj – något som lika gärna kunde ha varit omöjligt. Med detta sagt önskar jag att vi skulle bli mera medvetna om hur vi genom våra handlingar och ord kan påverka och förebygga ett stört ätbeteende och ätstörningar.

Tillsammans kan vi stödja varandra till ett sunt förhållande till kropp och kost. För tänk hur fantastiska våra kroppar ändå är!

Jonna Skrifvars, projektledare
Förebyggande av ätstörningar inom idrotten
Finlands Svenska Idrott

Jeanette Harf

Ansvarig för kommunikation, marknadsföring och evenemang
+35850 60 400
jeanette.harf@idrott.fi

Kategorier:
Allmänt Ätstörningar