Avsnitt: Idrotta med en sjukdom

Tjohej, välkommen med och delta i Vi också – en podcast om jämlikhet. Podcasten leds av Lotta Nylund och Iida Laitila från Finlands Svenska Idrott.  Dagens avsnitt handlar om hur det är att Idrotta med en sjukdom. Som gäster idag har vi erfarenhetsexperterna Linda Lakanen och Lee Wassell, välkomna med.

Linda & Lee: Tack 

• Iida: Vi tar och börjar med två snabba frågor, vad inspirerar dig i vardagen? Eller i ditt arbete?

Linda: Mig inspirerar i vardagen, min familj och min dotter.

Lee: Jag skulle säga att en stor del av min fritid går åt till att träna och mitt jobb har mycket med barn att göra. Så det inspirerar mig att få barn att röra på sig.

• Iida: Vilken paraidrottsgren skulle du vilja utöva eller prova på och varför?

Linda: Jag skulle vilja prova på para hockey.

Lee: Kanske lite tråkigt att svara av mig men, att när jag själv håller på med olympisk rodd så ska jag gärna testa på para-rodd, de skulle kunna vara helt intressant. 

• Lotta: Kan ni kort presentera vem ni är och hur ser er vardag ut?
  

Linda: Min idrottsgren är konståkning i lag och det heter på finska muodostama luistelu.  Jag är nu 33 år och jag håller ännu på med att skrinna och vi tävlar nog också men vi tränar lite mindre, än vad man har tränat då någon.

Lee: Min gren då olympisk rodd. Började faktiskt nu i augusti börjar jag på ice hearts, jag vet inte om känner till den föreningen. Men det där, har just att jobba mycket med barn.  

Linda: På min fritid sköter jag om min lilla dotter hemma nu som är ett år och sen så är jag företagare och sen studerar jag för tillfället.

• Iida:  Sjukdom behöver inte hindra en för att nå toppen med bland annat fungerande vård, stöd och anpassning är mycket möjligt. Kan ni berätta för oss om er historia mer sjukdom? Hur började det och så vidare?

Lee: 2017, hade jag just börja studera i Arcada och då fick jag mitt första epileptiska anfall. Så det gick då till så att jag hade kommit hem. Jag hade varit och träna, hade tagit en tupplur i mitt rum och min styvfar var då i köket, ingen annan var hemma. förutom vi två. Sen när jag vakna från den här tuppluren så satt jag mig upp i sängen och sen börjar min käke vridas till höger. Jag kommer ihåg att jag ännu en sådär tre sekunder kanske var medveten, så jag hinner fundera liksom och jag visste inte vad epilepsi är och hur det känns så det var jätte skrämmande.

Sen, man kan inte andas, så kommer jag bara ihåg att jag faller på golvet och sen slår jag huvudet i golvet. Och de här spasmerna då, sen innan jag funderat att jag har hållit på kvävas igel och inga kommer och höra.  Sen försökte jag ropa på hjälp. Men det kommer inte ljud. Sen blev det helt blackout, så jag vet inte alls för hur länge.

Lotta: Så du vaknar på sjukhuset nästa gång?

Lee: Jag vaknar i mitt rum, det tog säkert fem minuter för mig att komma upp från golvet och sitta, man är så slut efter ett sånt anfall och sen samtidigt så kommer min bror hem. Han kommer in i mitt rum och så hitta mig på golvet och frågar vad jag gör på golvet, för min laptop och allting hade fallit på golvet och jag kunde inte tala heller, det var helt sluddrigt, jag sa bara att “jag vet inte vad som har hänt”. Desto mera kommer jag inte ens ihåg. Min mamma var utomlands då, de var bara vi tre karlar hemma, så vi tänkte bara att inte är det säkert en så big deal. Min styvfar sa att: “du har säkert somna”.

Lotta: Okej, så din styvfar såg inte dig när du hade anfallet.

Lee: Nä, ingen såg anfallet. Jag förträngde det själv bara för att jag var nog helt  livrädd om det som hade hänt och jag ville inte det skulle hända på nytt. Så känns det att få ett anfall.

• Lotta: Hände sen på nytt förrän du fick medicinering och sånt, eller? 

Lee: Jåå, det var tre veckors paus eller kanske fyra och sen kom de på nytt. Då visste jag redan vad som händer, jag var helt livrädd igen. Den känslan är jätte obehaglig.Men då for jag sen till sjukhuset för att ambulansen kom dit.

Men problemet är det att man måste få två officiella anfall, innan man får epilepsi medicin. För att ingen hade sett de första anfallet, ingen hade lixom tagit det vidare så, så skickade mig bara hem mig från sjukhuset. Och sen fick jag nästa dag igen ett anfall.

• Lotta: Ojdå

Lee: Och sen fick jag medicin. Sen var jag på magnetröntgen och sen hittades det i hjärnan en lite missbildning, om man kan kalla det det i hjärnan. Som gör att jag får anfall. 

• Lotta: Okej, så orsaken hittades i alla fall och det är skönt i alla fall på det sättet att veta orsaken till det och kunna få hjälp.

Lee: Jå. Och sen just det att jag får inte anfall om jag äter min medicin. Att det finns en sån epilepsi som du inte behöver ta medicinen hela tiden. Men sen kan du också, få anfall mitt i allt. Det är på gott och ont. 

Lotta: Hur är det Linda med dig och med din historia?

Linda: Jag var 20 år och jag hade börjat arbeta på Alepa, och vi hade hälsogranskning. Och där märkte de att mina njurvärden var dåliga, och de hittade protein i min urin och mitt hemoglobin och blodvärde var hit och dit. Då hittade de en sjukdom som heter IgA nefropati som har lett till nedsatt njurfunktion och ännu idag så är det ungefär 30 % av mina njurar som fungerar. Jag skrinnade och tränade ganska mycket som 20-åring. Jag hölls kanske inte riktigt med dom alla andra att jag bara tänkte på något så att jag har bara dålig kondition och jag bara inte riktigt orkar vara med. Inte funderar jag något mer på det. Men sen for jag till sjukhuset och de tog igen min hemoglobin och det var då 70 eller 80 och jag hamnade in där, bli på sjukhuset. De satte två påsar blod och sen satte de järn IV i mig.

Efter några veckor hamnade jag igen på sjukhus och då tog de provbitar av mina njurar. Sen igen efter några veckor, efter att de hade hittat min sjukdom, så hamnade jag igen på sjukhus och sen var jag där några dagar på kortison IV. De satte ganska stora kortisondoser i mig, de satt 1000 mg på en dag, därför måste jag vara där på sjukhuset. Och sen slapp jag hem och i ett halvt år åt jag kortison i ganska stora mängder. Det ledde till att  jag gick upp i 30 kilo i ett halvt år, det var ganska svårt för en 20-åring att gå upp i vikt 30 kilo på ett halvt år av medicinering. Och jag hade då just börjat studera på Arcada just då, men det gick inte riktigt att fortsätta studera, när jag hade ganska svårt med hemoglobinet och blodvärdena och viktökningen var ganska stor.

Lotta: Mm, så det blev sen på hälft. Vad är det med det här med Arcada och få sjuk anfall? 

Iida: Hur påverkar sjukdomen ert idrottande och skulle era idrottskarriärer se annorlunda ut om ni inte hade den sjukdomen? 

Lee: Jag kan börja med att säga att jag skulle säkert ha slutat med min gren om jag inte skulle ha fått epilepsi, jag fick mera motivation efter att jag fick epilepsi så ville jag visa mig själv att jag kan inte bara fortsätta utan också förbättra mina resultat. Men min medicinering kanske mest gör det att jag blir trött, jag måst ta den på morgonen eller på kvällen. Så när jag har tävlingar måste jag ju kolla när jag har någon start, hur många starter jag har på en dag, så jag måste kolla lite vilken tid jag tar min medicin.

Det tar ungefär en timme så börjar man känna sig ganska trött och okoncentrerad, så sänker natrium salthalten i blodet som inte heller är hemskt bra för en idrottare när det är hett, till exempel det är nu kanske de främsta sätten som påverkar. Något bra har det inte hämtat med sig, men kanske det att jag har blivit mer uthållig. 

Linda: Jag har kanske också lite samma, då efter den här diagnosen så förstod man att varför man inte har orkat hållit på som alla andra. Jag måste ta sånhäna EPO, från Lahtis 2001, en gång i månaden som en spruta som tränare spruta i mig i omklädningsrummet. Men hur det påverkar nu för tiden, det tar lite längre tid att avhämta mig av en träning. Om jag gör en hård träning så kanske det går en vecka innan man är helt normal igen. Jag har ännu också problem med hemoglobin och alla järnvärden, sen emellanåt tar man järninfusion.

• Iida: Vad är det för faktorer som gör det möjligt för er att idrotta eller motionera?

Lee: I mitt fall, så har det tagit lite tid att jag hade ett års, eller hela 2018 så tävlade jag inte för att se då att den här medicineringen faktiskt fungerar. Så jag skaffade en tävling flytväst som jag egentligen ha tävla med sen första tävlingarna 2019, så jag hade den flytvästen på när jag tävla.

• Lotta: Vad gör flytvästen? Är det ifall du får ett anfall?

Lee: En såndään paukku-liivi, vad heter det? 

• Lotta: Så om du rör vattnet så öppnar den sig. 

Lee: Jaa, och vi märkte att det var säkert att fortsätta. Och jag tyckte själv att jag kunde fortsätta att det här kommer att gå bra. 

Linda: Jag går på kontroller med fem månaders mellanrum till läkaren och där tittar de massor med laboratorietester, så jag är under kontroll hela tiden.

• Lotta: Så det gör det möjligt för dig att idrotta och motionera.

Linda: Mm, också medicineringen, just det här järninfusionerna som jag får emellanåt.

• Lotta: Okej, så du får det ännu också. 

Linda: Jag får det nu också, inte så ofta men kanske med ett års mellanrum ungefär.

• Lotta: Okej

• Iida: Finns det någon faktor som hindrar er?

Lee: Nej, det hindrar ingenting nu för tillfället. Jag försöker vara vem som helst, tävlingsidrottare. 

Linda: Jag har inte heller någonting som hindrar mig. Lite tröttare än normalt men…

• Lotta: Man blir van.

Linda: Mm

• Iida: Hur anpassas era grenar så att det är tryggt för er att delta i träning eller tävling?

Linda: Jag har jättebra tränare som lyssnar och hon vet om min sjukdom, så det är lätt att säga sen när man känner sif lite dålig, ibland när blodvärden är lite dåliga. Det hjälper mycket när man kommunicerar med tränaren och lagkamraterna.  

Lee: Jag har inte äntligen något tillägga till det, att det är just det att man får bra stöd från tränaren och lagkamraterna, så det gör så att man känner sig trygg.  

• Iida: Finns det någon grenar som inte passar er? Varför?

Linda: Jag kommer inte på någonting, jag var till läkaren för några veckor sedan när jag frågade, sku jag fast börja med crossfit eller något som är lite mera HC(hard core)? Men hon sa gör vad du vill. Jag har ingenting som skulle begränsa mig.

• Lotta: Jag fundera på till exempel grenar som boxning, det kan komma slag i magen.

Linda: Jag har inte tagit reda på men jag tror inte.
Lotta: Om läkaren säger…

Lee: Nå boxning, jag sku inte börja boxa nä, det är ett bra exempel. Så finns det till exempel vissa arbeten som man inte kan börja med om man har epilepsi, som till exempel att bli pilot eller taxichaufför eller polis, när man har andra människors trygghet i sina händer, så det är helt förståeligt att man inte kan göra. Och med idrottsgrenar så sku jag kanske använda mitt förnuft och inte ta onödiga smällar i huvudet till exempel.  

• Lotta: Lee, när du fick din diagnos och besked av neurologen att inte gå och simma ensam och då håller du på med olympisk rodd. Hur tacklar du det här då? Din gren ändå är vad den är.

Lee: Jag var ganska snabbt själv av den åsikten att jag säkert måste sluta, men som tur så hade jag har en mamma som har stöttat mig hela tiden. Så till att jag inte ger upp för att vi kolla att man får det under kontroll och skaffa vi genast en flytväst åt mig. När jag berätta neurologen vad jag håller på med så sa hon genast att hitta på ett sätt att tryggt fortsätta. Och hela tiden med saltnivån så konsultera jag med henne, hur vi ska gå tillväga ed medicin och sånt så det inte sjunker för lågt och så jag ändå kan träna så hård som det behövs.

Lotta: Lee, du berättar eller förklara tidigare hur det känns att få ett epileptiskt anfall, om det händer på en träning eller någonting. Vad är det bra för någon som inte känner till epilepsi? Vad ska man göra om man ser någon som får epilepsianfall?  Har du några tips och trix?

Lee: Det gamla som säger att sätta någonting i munnen. Men man ska inte sätta någonting i munnen har jag hört för att man kan bita sönder tänder. Man ska bara försöka hålla i dom så man inte slår huvudet i golvet och vänta tills anfallet tar slut.

Lotta: Möjligen ringa 112.

Lee:  Det ska vara en bra början.

Lotta: Linda, du berättade tidigare att du måste äta kortison, vilket ledde till en viktökning vilket säkert inte var lätt och du håller ändå på med lagsport där alla klär sig i tajta kläder och liknar varandra i kroppsform. Plus att du var ganska ung. Hur fick du stöd för att orka kunna avvika så att säga det normer som fanns i den idrottsgrenen?

Linda: Jo, det var ganska tungt att man är en ung tjej och alla ska se likadan ut,  det är grenens ena idé att alla ser likadana ut. Jag funderade då jättemycket vad andra tänkte förstås, jag såg ju jätte annorlunda utan alla mina lagkamrater. Och förstås tänkte jag att alla tänker att den där är bara lat och hon har ätit mycket mer än vad alla andra har ätit. Fast de inte helt sanningen, förstås åt jag ännu mera men kortisonen är ganska paha (dåligt).

Egentligen så fick jag inte så mycket stöd, men det beror också på att jag bad inte kanske om stöd. Jag hade bara ganska mycket inne i mitt eget huvud. Och sen när man går upp så fort på ett halvt år 30 kg, så huvudet hänger kanske inte riktigt med. Man förstår inte vad har hänt och hur ser man ut nuförtiden. Så jag bad inte ens om stöd. Inte bara det att man har gått upp 30 kilo på ett halvt år och ser annorlunda ut. Men också när man är vana att röra på sig i en kropp som har varit 70 kilo och mitt i allt väger man 100 kilo. Så det är helt annorlunda att röra på sig,  i alla fall när man har en gren som skrinning där man ska tänja på sig och alla möjliga ställningar. Så det var så svårt med det också.

Lotta: Så egentligen du själv bad inte om stöd, om du skulle ha bett så kanske du skulle kunna få någonting. Berättade du snabbt till tränare, tog de det i beaktande?

Linda: Ja, jag kommunicerar ganska mycket med min tränare. Jag fick egentligen lite stöd, men det var kanske, jag bad inte rakt efter stöd. Och hon som satte sprutorna i mig en gång i månaden. Hon studerade till läkare då, det var bra, men nu kanske efteråt när man funderar så borde man ha bett mera stöd, men då jag var så ung så jag funderade inte på. Nu när jag är äldre så funderar jag mera på den här sjukdomen och att i något skedet kommer det att gå till dialysen och byta ut mina njurar. Nu först förstår man vad som händer, vad är det här och vad innebär sjukdomen. 

Lotta: Så det är i din framtid som du sa, så är dialysen en möjlighet, men du vet inte när det kan inte bestämmas i förväg? Utan det följas med. 

Linda: Nej, man vet inte när.  Det följs med nu med fem månaders mellanrum och alltid kolla dom upp värdena.

Lotta: Linda, hur kände du att allting inte är okej med dig? Har du några tips åt lyssnarna såna som kanske också tänker att vi bara har dålig kondition eller någonting sånt? Vad kan du tipsa någon annan som kanske inte vet att de är i den situationen som du är i? 

Linda: Jag hade också så att det var så normalt för mig, den känslan som jag hade att jag skulle aldrig ha kommit underfund med att jag borde ha farit på blodprov eller till några läkare. Det var en så vardaglig känsla som jag hade att jag bara är slut och jag är trött och jag hänger inte bara med andra, men om man har en sån här känsla att man inte kanske hänger med andra, fast man tränar lika mycket eller mera som alla andra lagkamrater så bodde man söka sig till läkaren.  Kolla värdena, sånhäna sjukdomar så ser man genast på blodprover och andra labran.

Iida: Hur upplever ni att ni blir bemötta inom idrotten?

Lee: Jag tycker att jag på något sätt klarar det och jag har ett så bra läge för tillfället så ingen tänker på att jag har epilepsi. Jag vet inte heller om det syns på, kanske bara att jag är lite slarvig ibland. Men i idrotten så tänker säkert inte någon av mina motståndare i Finland att han har epilepsi, för att det är så normalt för mig. Jag tar medicin alltid. Jag tycker att jag har blivit helt normal bemött och det är det som jag skrivit mitt slutarbete om, att det flesta epileptiker bli bemötta helt normalt, man vill inte stå ut ur mängden och så är det med mig också jag vill inte se annorlunda.

Lotta: Så är det, lite med oss alla oberoende. 

Linda: Jag tycker också att jag är bemött helt som alla andra. Inte känner att någon skulle fråga efter varje träning, hur är det med din sjukdom?

Lotta: Bra så 

Linda: Allt är bra

Iida: Så ni har inte någon upplevelse om att ni ska bli bemötta på annorlunda sätt av lagkamrater eller tränare när dom vet att ni har en sjukdom?

Linda:  Förstås är öppen kommunikation jätteviktig att jag till exempel kommunicerar, nu är mitt hemoglobin under 100, så det är viktigt att kommunicera. Bara man själv kommunicerar och är öppen så går allt bra. 

Lee: Helt av samma åsikt. Jag minns bra med det här hur man blir bemötande, så jag hade en av mina bästa lagkamrater, när jag berättade åt honom att jag hade fått epilepsi och jag vänta någon form av medlidande kanske,  så sa han ba genast att mitä sitten/än sen då? De kom helt puun takaa, jag vänta mig på något sätt att han skulle “voja” sig över det. Men sen fick jag ännu mera en fiilis att jag vill visa vad jag kan. Och sen skaffade han också en såndän flytväst och vi tränade båda med sådana flytvästar och liksom lite tog del i det där. Nånting som jag aldrig glömmer.  

• Lotta: Lite sådär att ni var ett och samma team. 

Lee: Joo

• Iida: Kan ni ge tre tips till föreningar om hur de kan stödja personer med liknande sjukdom som ni har. 

Lee: Jag ska börja och ta reda på vad epilepsi är. Det finns så lite kunskap om epilepsi, speciellt vad det innebär att ha epilepsi som idrottare. Och bemött epileptiska idrottare som normalt.

Linda: Jag tänker kanske så att föreningarna har ett ansvar för idrottaren. Men idrottaren och deras föräldrar har också ansvar och berättar om deras sjukdomar. För att tränarna är sällan läkaren och de kan inte veta alla världens sjukdomar. Men sen när tränarna eller föreningarna får informationen att någon har en sjukdom så då måste de ta reda på vad är för sjukdom, vad betyder det och vad måste vi ta i beaktande, så att alla ha det tryggt på träningarna och alla ha det bra. Och kanske om man är i en lagsport så kommunicerar man med hela laget att alla vet vad som händer. Det var nu bara ett tips. 

Lotta: Men ett bra sånt, dela med av informationen, de kom av er båda två. Vad ska vi ta i beaktande när vi ordnar idrottsevenemang eller tävlingar så att det ska vara som Linda sa tryggt att delta och vara delaktig, så att nu när föreningar ordnar så tar de det här i beaktande också i framtiden.

Lee: Säkerhet till exempel hur man ska sköta om en som får ett epileptiskt anfall, se till att man har förstahjälp och man vet vad epilepsi är. Man skulle ha en där som vet hur man ska stödja och hjälpa så man ska inte känna sig utanför.

Lotta: Finns det Lee situationer, t.ex. ett stora evenemang, hur är det med mycket människor på festivaler, känns det otryggt för dig? Till exempel om du krockar med någon, ljud eller ljus eller någonting liknande? 

Lee: Jag har inte en sån epilepsi som reagerar på ljus eller ljud. Men jag kan tänka mig att det sm har en såndan epilepsi, så tar de förebyggande epilepsi medicin för att kunna gå på festivaler. Men jag är inte rädd för att få ett anfall.

Lotta: Ja, men här kom också fram att det finns några olika epilepsier på det sättet. Att du inte har såna epilepsi som kan starta av ljus.

Hur är det med Linda, är det någonting som du kommer att tänka på gällande idrottsevenemang och tävlingar så  det ska vara tryggt.

Linda: Kanske att det ska finnas personal som kan förstahjälp och samla förhandsinformation av deltagarna, kunde kanske kunna vara bra, säkert. 

Lotta: Det är ganska tryggt ifall någon får ett sjukdomsanfall eller någonting annat, blir illamående. Vad tycker ni? Hur kan vi utveckla idrottsfältet så att era sjukdomar men också andra olika sjukdomar skulle tas bättre i beaktande och få synlighet och förståelse? Vad är det som vi behöver ändra på?

Lee: Jag tycker att det ska talas lite mera. Vet ni t.ex. hur många toppidrottare som har epilepsi?  

• Lotta: Nej, det kommer ju inte fram, säkert finns det.

Lee: Det är som om man inte vill ta fram det eller jag vet inte vad det beror på. Kanske lyfta fram mera det lite mera och visa att det är möjligt att idrott på toppnivå med epilepsi.

• Lotta: Men som det låter så att liksom få ut den här kunskapen och så här som du gör nu också att tala i en podcast så att informationen ska komma ut till de som behöver, kommer Linda på någonting annat.

Linda: Nå inte egentligen något annat att säga att det var helt vad jag funderat. Mera kunskap bara och talar mera om olika sjukdomar så blir det bättre.

Lotta: Ni har båda många gånger lyft upp den här öppna dialogen med tränaren och föreningarna. Att ge informationerna och att komma ihåg att tränarna är inte läkare. Tillsammans kan man anpassa den verksamheten så kan man fortsättningsvis hålla på med de.

Är det någon ni kommer på som ni skulle som om det finns något stereotypier eller någonting sånt? Som vi skulle kunna stryka något som finns om er sjukdom, till exempel som folk om ni säger att jag har epilepsi eller jag har njursjukdom. Är det någonting som folk lätt tänker. Som vi sku kunna stryka. 

Lee: Jag skulle ställa er en frågan, vad tänker ni när ni tänker på epileptisk person eller på ett epileptiskt anfall?

Iida: Det blir med ljud och ljus som man tänker på först tycker jag.

Lee: Joo, den hur det ser ut. Man tänker säkert genast att de folk som får sånhäa grand mal anfall som jag har. Men det finns ju olika såna också det finns frånvaroanfall också att man bara fryser helt enkelt.

Lotta: Okej, så du menar det där att man faller inte utan man kan sitta men man är borta?

Lee: Joo, man bara blir stirrig i blicken och helt borta. Det finns också sånn epilepsi också. Kanske det är en bra sak att komma ihåg om du ser någon som ser frånvarande ut en längre tid och du kan inte ta kontakt med dem, så det kan hända att de har ett anfall. Det är inte så att man alltid får ett granmalanfall och skakar. Det är kanske de största stereotyperna som finns. 

Linda: Det tänker jag också när jag tänker på epilepsi att det är en person som faller på golvet och sen börjar man skaka, man ska hålla i huvudet, just av något eller ljus eller ljud. Inte har jag aldrig tänkt på att det finns olika anfall. 

Lotta:  Har du Linda något stereotypier som du vill stryka?

Linda: Jag vet inte vad människor tänker när man säger att man har njursjukdom, så jag har svårt att säga, samma fråga vad tänker ni om man säger att man har en njursjukdom? 

Lotta: Jag tänker genast att man inte får få slag i magen och det är första, därför frågade jag också om boxning tidigare. Men tydligen så får du bli slagen i magen, eller har inte fått förbud. Har Iida och Lee någonting annat? 

Lee: Jag vet inte tillräckligt med ämnet, jag har inte ens tänkt på det.

Linda: Det är någonting som kanske inte syns ute på alls.

Lotta: Och det är just därför ni både är bjudna här idag för att ni både har en osynlig sjukdom som jättelätt också i samhället glöms bort och ingen behöver veta om du inte tar fram det och berättar och säger. Som Linda också tidigare sa att man kan inte få hjälp om man inte ber om det.

Kanske också som tips till dom på linjen att komma ihåg, det är ok att säga, jag har det här och behöver den här anpassningen. Sen kan man nå toppen, om man vill men man måste inte nå toppen. Sista frågan: vad är era planer inom idrotten eller livet överhuvudtaget?

Lee: Jag skulle säga helt simpel, jag försöker nå toppen så långt jag kan i olympiskt rodd med det som jag har nu som fungerade medicinering och bra tränare och lagkamrater. 

• Lotta: Ser vi dig i nästa OS? 

Lee: Kanske, kanske inte nästa men sen nästa. 

Lotta: Hur är det med Linda, vad är dina planer för livet?

Linda: Konståkning är en lite rolig gren på det sättet att man blir pensionerad redan under 25, så jag är på den linjen att jag är pensionär i den grenen. Men jag tränar nu 1-2 gånger i veckan och tävlingar med det är ganska hönstä. Men mera inom idrotten så är det vardaglig motion, bara försöka hålla sig frisk.

• Lotta: Stort tack till Linda och Lee och till alla er som har hängt med på linjen. Ha en fin fortsättning på dagen.

Linda, Lee, Iida: Tack tack