Nyheter

Tillbaka

Det är ju egentligen inget nytt. Så länge jag kan minnas har raderna funnits på en handskriven lapp i mormor och morfars kök. ”Älska mig mest då jag förtjänar det minst – då behöver jag det bäst”. Kommer vi ihåg att göra det med våra idrottare?

av Jeanette Harf den 15.03.2018
(läst av 2363 besökare)

I nöd och lust

Det är ju egentligen inget nytt. Så länge jag kan minnas har raderna funnits på en handskriven lapp i mormor och morfars kök. ”Älska mig mest då jag förtjänar det minst – då behöver jag det bäst”. Kommer vi ihåg att göra det med våra idrottare?

I januari utsågs Iivo Niskanen till årets idrottare 2017 i Finland. Om man borde kalla priset för ”årets idrottare” eller ”en idrottare som gjort något som av en eller annan orsak etsat sig fast i sportjournalisternas minne” är en annan, i och för sig helt relevant, diskussion. I min värld är i vilket fall som helst Iivo en värdig vinnare.

Som skidfrälst ger förstås ett VM-guld i sig orsak till känslostormar, men det som verkligen fick mig att sitta på soffan och gråta var Iivos känslosamma intervju efteråt. ”Förra året när det gick sämre fanns det inte många kompisar, men i dessa stunder kommer man ihåg vilka som också då var med och stöttade”. Samma personer kom Iivo ihåg också i sitt tacktal på idrottsgalan.

Igenkänningsfaktorn är hög. Så länge allt går bra och resultaten kommer, finns det nog alltid tillräckligt med folk som dunkar en i ryggen. Om det däremot inte går lika bra, om man möter skador eller andra motgångar, då är det oftast tyst. Väldigt tyst.

För idrottaren kan det här fenomenet förstärka den felaktiga uppfattning som så lätt dyker upp i huvudet; att du är vad du presterar. Det känns paradoxalt att de idrottsledare som så gärna solar sig i glansen av en vinnare är så tysta sedan när hjälpen verkligen behövs.

Visst finns det ändå naturliga orsaker till tystnaden. För en skadad idrottare som inte kan tävla, kommer inte de naturliga kontakterna på tävlingsplatserna på samma sätt. För en ledare som inte står idrottaren så nära, kan tröskeln att ta kontakt vara betydligt högre om man inte ses ”på riktigt”. Intentionerna hos idrottsfolket kan i själva verket vara mer positiva än idrottaren föreställer sig, men av olika orsaker går budskapet inte fram.

Vad kan vi som idrottsledare då göra bättre? En bra början är i varje fall att se människan i varje idrottare. Vi tränare hittar nog alltid små petitesser i träningen att gnabbas om och själv påstår jag ingalunda att jag har det rätta svaret på alla de frågorna. Däremot är jag övertygad om att tränaren kommit en bra bit på vägen om man lyckats förmedla att man faktiskt ser, lyssnar på och bryr sig om varje individ i sin grupp.

Dessutom bör vi komma ihåg att det är när motgångarna kommer, som idrottaren är i störst behov av omtanke. Alla, du kan gratulera när det gått bra, kan du även fråga hur läget egentligen är när det gått sämre. De som bryr sig om i nöd och lust är de, som idrottaren uppskattar allra mest. Vem behöver just ditt stöd?

Fredric Portin
Förbundstränare
Finlands Svenska Orienteringsförbund r.f.

 FSI på Facebook

 

 FSI på Twitter

FSI på Instagram

FINLANDS SVENSKA IDROTT r.f.

Gjuterivägen 10
00380 Helsingfors
FINLAND

telefon: 0207309290 (växel)
e-post: info(AT)idrott.fi
FO-nummer: 0211087-9